Efter att ha sett SVT:s Uppdrag granskning, där de i en serie på fyra avsnitt granskar förra årets korankravaller, kan jag konstatera att public service har urartat totalt. Public service har aldrig varit opartiskt eller opolitiskt – hela begreppet public service balanserar på en oerhört tunn linje och hemfaller allt som oftast åt att vinkla både nyheter, samhällsprogram och kultur åt det håll vinden blåser för tillfället – men deras vinkling på korankravallerna kan vara det mest osmakliga på länge.

De som orsakade kravallerna, och gick ut på gator och torg för att mörda poliser, frikänns helt från skuld. Skulden läggs istället på polisen samt, i viss mån, det västerländska samhället som inte har tillräckligt stor förståelse för muslimer. ”En rad ödesdigra beslut av polisen”, kallar de det och kritiserar att polisen inte samtalade tillräckligt med områdets muslimer.

I programmet blir det dock mycket tydligt att när polisen väl sköt verkanseld i Norrköping så upphörde kravallerna. Om det var något beslut som var ödesdigert var det med andra ord att polisen inte använde sig av sitt våldsmonopol betydligt snabbare. Men detta faktum finns inte med på SVT:s agenda. De föresatte sig redan från början att tona ner det islamiska inslaget i korankravallerna och har istället fokuserat på att kritisera att yttrandefriheten medger att man ”kränker” en religiös bok. Sällan har så många journalister, som normalt slår sig för bröstet som yttrandefrihetens främsta riddare, visat sig så ivriga att plötsligt villkora denna lagstadgade frihet.

Det är givetvis bekvämt att låtsas att eftergifter mot just religionen islam är oproblematiska och inte kommer att påverka det demokratiska samhället. Men det är oerhört ointelligent och verklighetsfrånvänt. Tror de journalister, som passionerat strider för inskränkt yttrandefrihet, att landets islamister kommer att nöja sig med ett förbud mot att bränna koraner om de får till stånd ett sådant?

Självklart kommer det att komma fler krav, det förstår var och en som kan tänka lite längre än näsan räcker. Det finns en massa saker och företeelser i vårt demokratiska samhälle som upplevs som kränkande av många muslimer – och av alla islamister. När kommer det att startas kravaller för att förbjuda människor att promenera med sina hundar i områden där majoriteten är muslimer? För att tvinga kvinnor som rör sig i samma områden att täcka håret? Möjligheterna är oändliga om det svenska samhället, med så många nyttiga idioter på barrikaderna, ständigt ger signaler om att våld och terror – för kravallerna var terror, det är inte tal om något annat – lönar sig.

Nu har ljusets, rättfärdighetens och sanningens publikation nummer ett, Dagens Nyheter, gjort en undersökning om vad svenskarna egentligen anser om saken och givetvis har de kommit fram till det uppenbart önskade resultatet. 51 procent av svenskarna anser nämligen att koranbränning bör vara förbjudet.

DN slår också fast att det endast är bland SD-väljarna som majoriteten fortfarande anser att det bör vara lagligt att bränna religiösa skrifter. Det finns en tanke bakom det påståendet. Budskapet är följande: Om du inte vill ha ett förbud mot koranbränning är du SD-are och därmed rasist och fascist.

Att vara en hängiven förespråkare för yttrandefrihet är numera alltså likställt med att vara fascist.

Redan efter korankravallerna förra året misstänkte jag att vi snart skulle närma oss en diskussion om hädelselagar. Det låg i luften, eftersom större delen av politiken och journalistiken vägrade se (och än mindre rapportera om) det våldskapital som i stor utsträckning visade sig finnas hos både män, kvinnor, barn och åldringar i de muslimska grupperingarna. Islamistiska krafter är starka i Sverige, särskilt som både politiker och journalister fortfarande fortfarande gärna mörkar deras existens, och det var givet att de skulle ta tillfället i akt att föra fram sin agenda. Nu visar det sig dessutom att de fått draghjälp av de stora mediehusen och public service.

Med tanke på hur den svenska journalistiken ser ut rent generellt så kan jag inte säga att jag är förvånad. Jag är faktiskt inte ens besviken, eftersom jag inte längre förväntar mig någon hederlighet eller ryggrad från det hållet. Däremot känner jag en oerhörd avsmak för alla de privilegierade mediemänniskor som inte vågar stå upp för en av de viktigaste grundpelarna i den svenska demokratin. De äcklar mig.