Härom veckan fick jag en fullkomligt obegriplig avi från Postnord, eller rättare sagt fyra. Alla var daterade samma dag, och två rörde försändelse från utlandet medan de övriga två var påminnelser om desamma. Men någon information fanns inte på dokumenten. Över varje papper gick istället ett diagonalt streck.

Eftersom jag väntade just på två försändelser från utlandet, och visste att jag skulle komma att få betala några kronor i tullavgift på dem, ville jag förstås ta reda på vad det var frågan om. Men det var inte det lättaste och det tog många timmar i anspråk.

I Dagens Nyheter 16 april återfinns ett reportage om anmälningsplikten för exempelvis socialsekreterare, vårdpersonal och lärare när det gäller personer som uppehåller sig illegalt i landet.

Reportaget är koncentrerat runt eleven Amir, till skolan samt tar upp skolpersonalens och lärarfackens reaktioner på förslaget. De flesta, utom en lärare, är negativa. Eller rättare sagt är de arga, ledsna, upprörda och ursinniga. De förklarar att de inte kommer att efterleva någon anmälningsplikt. En rektor pratar om ett angivarsamhälle som hon absolut inte vill se. Men varför ett sådant samhälle nu tycks nalkas har sin förklaring:

Ibland beskrivs samhälleliga händelseförlopp som en obönhörlig, men så långsam förändring att den är svår att urskilja. Den fortgående feminiseringen av samhället är en sådan. Ibland tvärtom, närmast som en störtflod, omöjlig att motstå. Massvåldtäkter under krig är en sådan.  Det finns många andra exempel, också från antiken. Sabinskornas bortrövande är ett närmast mytiskt sådant. Och när germanstammar hade slagit romerska härar och var på väg att tränga vidare mot Rom var deras hånfulla stridsrop att nu kom de för att ta Roms kvinnor. Marius stoppade dem.

Det kalla kriget pågick under nästan ett halvt sekel efter andra världskrigets slut men bröt liksom aldrig ut. Att USA var den av historien korade vinnaren fick sådana som jag lära oss genom tusentals dagliga signaler som för det mesta var så självklara att man aldrig behövde uppmärksamma dem. De bara fanns. Man såg aldrig sovjetiska filmer. Engelska var första utländska språket. Man hade jeans. Liksom USA hade Sverige demokrati, ett överlägset statsskick. Vi hade rättsstat och fri företagsamhet.

”Den invandringskritiska högern verkar tro att den är en förtryckt underdog. Kanske var det därför den var ute och skällde när Bengt Westerberg försökte bredda ‘åsiktskorridoren’.”

Så inleder DN en ledartext den 15 april. DN, som påstår sig vara sanningssägaren och ljuset i lögnernas och mörkrets tid, publicerar med andra ord tidernas lögn. Det finns nämligen ingen specifik ”invandringskritisk höger” – och en mycket stor del av de medborgare som är kritiska till invandringspolitiken är just underdogs.

För några år sedan tog min fru och jag för vana att knäppa på Rapport klockan 19.30 för att se nyhetssändningen som vi snabbt döpte om till ”Dagens Mord” för att framhålla programmets karaktär. På ganska kort tid har morden komplementerats med andra slags redogörelser av samma typ. Igår hade en knarkhandlare fritagits vid ett fejkat tandläkarbesök i Södertälje och var nu internationellt efterlyst. Djärvt och vågat och polisen framstod som helt borttappad. Dessutom hade två av varandra oberoende föräldrar tagit livet av sina spädbarn.

P-pillret fyller vid det här laget ungefär sextio år. Det godkändes i maj 1960 av läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration i USA. Så mycket nytta och glädje som pillret medfört så borde tillfället kanske motivera en klang- och jubelföreställning. Men jag får en allt starkare känsla av att, som det hela utvecklats, så är det framför allt männen som får nyttan och glädjen medan kvinnorna ej sällan utsätts – eller kanske väljer att utsätta sig för – för krångel och ångest.

När vanligt folk oroar sig för samhällsutvecklingen brukar diverse överprivilegierade kändisar slå fast att problemen är, om inte obefintliga så åtminstone lösliga, och att de dessutom bottnar i svenskens påstådda rasism. Allt kan fixas med handhjärtan och tomma ord om solidaritet, men någon solidaritet med de människor som bär upp samhället finns inte. Netflix och pizza och ”Sverige har aldrig varit tryggare”, ni vet.

I allt fler rika länder ökar medelåldern medan barnafödandet minskar drastiskt. I Italien är medelåldern 46 år! Och i Japan larmas det om en befolkningskollaps. Hus står tomma.

Den 9 april skrev Patrik Engellau här på Det Goda Samhället under rubriken ”Världen är underbefolkad”:

“Jag har aldrig träffat någon som bekymrat sig över att det finns för få människor i världen. Det satsas stora summor på att vi tvärtom ska bli färre. Till exempel jobbar FN:s befolkningsfond för att klotet ska bli glesare befolkat.”

Låt mig redan från början be om ursäkt ty här ska presenteras ett litet potpourri av uppfattningar om den eventuellt förestående klimatkatastrofen. Men eftersom jag citerar ur källor som själva verkar vara potpourrier så är mina källangivelser inte så mycket att lita på och därför undviker jag dem. Det gör inget. Jag vore mer intresserad av en bruttolista över någorlunda trovärdiga förhållningssätt till en möjlig katastrof, vilket detta inte är, så att man finge ett slags motsvarighet till den kanon över svensk litteratur som inte heller verkar vara så lätt att åstadkomma.

För bara några år sen handlade nio av tio nyhetsartiklar om ”vaccinet”. Den nya mRNA-tekniken skulle frälsa världen från Covid-19 som utgjorde det största hotet mot mänskligheten, efter klimatkrisen. Många menar att hotet var grovt överdrivet och mRNA-vaccinerna inte fullt så effektiva som påstods. En av dem är läkaren Nils Littorin, som sammanfattar läget så här

Efter att Carola ventilerat sin uppfattning om värdet av att bevara svenska traditioner, och bland annat hånats av kändisen Alex Schulman, får hon nu stort stöd på debattsidor och sociala medier. I en debattartikel i Expressen skriver liberale politikern Robert Hannah:

”Jag kan garantera att det inte finns ett folk i världen som inte vill värna sina egna traditioner. Det finns inget liberalt med att vara motståndare till nationell gemenskap och samhörighet.”

Swahilikulturen består av ett antal städer längs Östafrikas kust, från delar av nuvarande Somalia i norr ner till Zanzibar och vidare en bit söderut.

Kulturen var under hela medeltiden och fram till början av 1900-talet, då det blev lättare att färdas landvägen, en del av det som brukar kallas indiska oceanen-kulturen.

Varje sätt att utöva offentlig makt ställs då och då inför ett för dess fortbestånd avgörande beslut: hur skall maktväxling ske? Vilka partier skall bilda den nya regeringen, hur skall den sittande diktatorn ersättas? Demokratierna har en avgörande fördel framför andra styrelsesätt: varje val av ny makthavare sker rutinmässigt, som ett av alla de val som genomförs i en demokrati. 

Sedan nästan femtio år tillbaka har jag tjatat om att den samhällsbeskrivning som gällt sedan demokratins genombrott – det vill säga att den viktigaste konflikten stod mellan å ena sidan kapitalet, å den andra arbetarklassen – inte längre stämmer. I stället, har jag påstått, har den avgörande konflikten i samhället förflyttats så att det nu går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Fråga tusen svenskar vad Beowulfkvädet är. Någon enstaka bildad person känner till det och vet vad det handlar om. Ändock handlar verket om Sverige och tillhör världslitteraturen. I England och USA vet skolbarnen vad kvädet är. Det läses i skolan. En förklaring är att J. R. Tolkien skrivit om och översatt Beowulfkvädet som också inspirerat och påverkat hans böcker om ”Sagan om ringen”.

Trots alla naturvetenskapliga framsteg är den vetenskapliga friheten under 2020-talet under attack. En attack som också hotar det öppna samhället. Idag är det tillräckligt för att bli cancellerad i tal och skrift och på annat sätt (jag har själv personlig erfarenhet därav) genom att träffa ”fel” personer eller att uttala sig i ”felaktiga media”. Som en av mina kollegor krasst sammanfattade: ”Du får skylla Dig själv”.  

I nuvarande västvärlden, som seglar mot framtiden med en trasig kompass, håller deviser som Francis Bacons ”kunskap är makt” på att ersättas med postmodernisternas ”känslor är allt”. Och eftersom de senare sätter likhetstecken mellan känslor och friheter så öppnar de dammarna för allehanda excesser. En av dessa överdrifter är trenden med alla onödiga skönhetsoperationer som, utan några konsekvensanalyser, görs i frihetens namn och för att man känner för det. Men vad är skönhet? Visst har var och en av oss sin egen subjektiva definition av det sköna. Tur är det för oss alla. Med det sagt betyder det inte att det inte finns ett gemensamt hum om vad som är vackert. Emellertid, frågan om det verkligen finns något objektivt vackert har filosoferna försökt besvara i årtusenden.