ANDERS LEION: Med eller mot en störtflod

Ibland beskrivs samhälleliga händelseförlopp som en obönhörlig, men så långsam förändring att den är svår att urskilja. Den fortgående feminiseringen av samhället är en sådan. Ibland tvärtom, närmast som en störtflod, omöjlig att motstå. Massvåldtäkter under krig är en sådan.  Det finns många andra exempel, också från antiken. Sabinskornas bortrövande är ett närmast mytiskt sådant. Och när germanstammar hade slagit romerska härar och var på väg att tränga vidare mot Rom var deras hånfulla stridsrop att nu kom de för att ta Roms kvinnor. Marius stoppade dem.

Också nuförtiden finns exempel på sådana störtfloder. Metoo i sina olika uppenbarelser har framställts som en sådan, som väller fram för att skapa rättvisa åt våldtagna eller på annat sätt misshandlade kvinnor.

Egendomligt nog har de drabbade, de som utgjort Metoo´s trupper, ofta hållit inne med sina ångestfyllda rop många år, innan de till slut ropat på hjälp.

Nu senast kom ropen och anklagelserna att riktas mot Gérard Depardieu. Den första som möttes av liknande anklagelser var Harvey Weinstein. Efter honom försökte man också här i Sverige finna ett liknande rovdjur, men man hittade bara Martin Timell, Fredrik Virtanen och Benny Fredriksson, som tog sitt liv. Man fick nöja sig med denna fattiga fångst. Nu allra senast anklagades Johan Ingerö – men också detta ärende lades ned.

De anklagelser om våldtäkt och sexuella trakasserier som vissa kvinnor, oftast i grupp, skyddade av varandra, riktat mot olika påstådda förövare väcker många frågor.

Den första: varför har man tigit i så många år? Den andra: varför döljer sig många i gruppen av andra som också anklagar? Den tredje: Varför finner rätten oftast att anklagelserna varit utan grund? (Cissi Vallin tvingades betala skadestånd till Virtanen).   

Svaret är, förstås, att man använt anklagelserna som ett maktmedel. (Men ibland blir man förstås avslöjad.)

Bakom de öppna anklagelserna finns många som använts dolt, i interna  maktkamper inom förhållanden och på arbetsplatser.

Den anklagande kvinnan har alltid ett ointagligt övertag: bevisbördan är numera omvänd; den anklagade mannen måste bevisa sin oskuld – för händelser som bara han, och förhoppningsvis också den anklagande kvinnan känner till.

Detta maktmedel är som mest effektivt när anklagelsen framförs som ett hot om kommande avslöjande inför allmänhet och rättsväsende. Där stannar förstås de flesta anklagelser. Mannen viker sig och går med på det kvinnan begär.

Vad kan man göra? Ingenting. Mannen har fått överta kvinnans tidigare roll som svag, oskyddad och underlägsen – och att, som hon tidigare, rutinmässigt ifrågasättas i rätten.

Kanske skall man inte bry sig så mycket. Dessa fall, i vilka både utövare och offer för det mesta är svenskar, är kanske som mest skadliga därför att de döljer de många grova, ofta livsfarliga överfallsvåldtäkter som förvisats i notisform till sidorna bak i tidningarna. Dessa våldtäkter utförs övervägande av invandrare och förtigs därför.  Kanske borde man uppmärksamma dem lite mer?

Man kan i alla fall inte simma mot störtfloden. Den är så mäktig och oövervinnlig därför att den göds av alla dessa människor som överallt, ofta i maktpositioner, av feghet och omsorg om sin ställning inte vågar stå upp mot den orättvisa de ser, utan tysta hukar sig, i förhoppning att de skall klara sig osedda – och oskadda.

BILD: Sabinskorna rövas bort och våldtas. Målning av Pietro da Cortona, 1627–1629.

Anders Leion