I Dagens Nyheter 16 april återfinns ett reportage om anmälningsplikten för exempelvis socialsekreterare, vårdpersonal och lärare när det gäller personer som uppehåller sig illegalt i landet.

Reportaget är koncentrerat runt eleven Amir, till skolan samt tar upp skolpersonalens och lärarfackens reaktioner på förslaget. De flesta, utom en lärare, är negativa. Eller rättare sagt är de arga, ledsna, upprörda och ursinniga. De förklarar att de inte kommer att efterleva någon anmälningsplikt. En rektor pratar om ett angivarsamhälle som hon absolut inte vill se. Men varför ett sådant samhälle nu tycks nalkas har sin förklaring:

”För tio år sedan, den 1 juli 2013 under den borgerliga alliansregeringen, fick barn som Amir lagstadgad rätt till utbildning. Syftet var att ge papperslösa elever en möjlighet att uppnå samma kunskapsnivå som jämnåriga.”

Det är här det börjar bli märkligt. Fram till för 10 år sedan rullade alltså asylmaskineriet på utan att barn till föräldrar som vistades här illegalt hade rätt att gå i svensk skola. Sedan beslöt den borgerliga alliansen, under ledning av Fredrik Reinfeldt, att barnen självklart har rätt att gå i svensk skola, trots att deras föräldrar saknar all laglig rätt att ens vistas i landet.

Ännu märkligare blir det när migrationsministern i artikeln yttrar följande stränga förhållningssätt:

”– I Sverige ska ett ja vara ett ja och ett nej ett nej. Tilläggsdirektiven till utredningen beslutas om under våren, helt i enlighet med Tidö-avtalet, säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) till DN.”

Hennes uttalande är anmärkningsvärt, eftersom både hon, vi andra och framför allt de asylsökande vet att vad hon egentligen säger är:

– I Sverige är ett ja ett ja och ett nej är ett kanske, nu får ni göra som ni vill. Väljer ni att trotsa de svenska asyl- och migrationslagarna och stannar kvar här så lovar vi att försöka göra er illegala vistelse här så trevlig som möjligt.

I annat fall hade den nya regeringen naturligtvis beslutat att ta bort denna rent absurda rättighet för barn till illegala invandrare att få gå i skolan här. Vilket vore det enda rätta. Men rättigheten kvarstår.

Istället ska en motsträvig lärarkår, plus sjukvårds- och socialtjänstpersonal, åläggas en plikt att anmäla när de har sådana elever, patienter och klienter. Vilken inte kommer att åtlydas, jag lovar.

Detta är ingenting annat än fortsatt och ren politisk idioti. Alla rättigheter till dem som vistas illegalt här i landet, som skolgång, sjukvård, akut tandvård och i vissa kommuner även socialbidrag, sänder otydliga signaler och motverkar på ett effektivt sätt varje form av försök att upprätthålla en stram och reglerad invandringspolitik.

Dessa dubbla budskap ger mycket tragiska konsekvenser. Som för unge Amir, runt vilken DN-reportaget byggts upp.

Amir är född i Sverige. Det framgår inte från vilket land hans föräldrar valde att flytta till Sverige eller vilket år Amir föddes. Föräldrarna är dock muslimer, enligt bilderna på hans hijabklädda mor. Så någonstans från Mellanöstern kommer de.

Om Amir föddes 2012 är han 11 år idag och har alltså gått i svensk skola till och med höstterminen i femman. DN skriver:

”När familjen anlände 2011 var han i mammas mage. Hans två äldre systrar var i förskoleåldern och under tiden här föddes ytterligare två syskon.

– Vi börjar bli desperata nu, säger pappan lågmält.”

Jag har naturligtvis aldrig befunnit mig i samma situation som familjen. Kanske är det möjligt att man kan föda ett barn i ett land där man saknar uppehållstillstånd. För att därefter välja att alstra ytterligare två barn i samma land, till en högst osäker framtid, i ett land där ingen har någon som helst laglig rätt att vistas. Men för detta vilar ansvaret faktiskt allra tyngst på våra styrande politiker.

Den svenska ambivalenta hållningen skapar mängder av tragedier, inte minst för barnen. Familjen har alltså uppehållit sig i landet illegalt i 12 år. Eller ”de dröjde sig kvar”, som DN så poetiskt uttrycker det. Amir och hans äldre systrar har fått gå i svensk skola och betraktar nu Sverige, fullt förståeligt, som sitt hemland.

Efter fyra år kunde familjen lämna in en ny ansökan om asyl, vilken även denna gång resulterade i ett avslag. De har under all denna tid inte heller beviljats något arbetstillstånd utan måste ha jobbat svart i skuggsamhället för att överleva:

”Ingen vet hur många människor som vistas i Sverige utan tillstånd, siffror som brukar nämnas är mellan 50 000 och några hundratusen. Många av dem är barnfamiljer.”

Historien om Amir har dock ett slut:

”Familjen orkade inte mer och beslutade att lämna Sverige under jullovet.

Enligt utvisningsbeslutet är det förbjudet för familjen att åka in i EU på fyra år. När DN kontaktar Amir i föräldrarnas hemland säger han att han inte trivs.

– Jag saknar platsen där jag växte upp, skolan, lärare och kompisar från min klass. Här är allt annorlunda. Jag känner mig som en invandrare. Det enda jag hoppas på är att jag kan åka hem till Göteborg igen.”

Naturligtvis saknar Amir Göteborg, födelse- och hemstaden. Det är exakt så här den så kallade humanitära stormakten Sverige fungerar. För barn som Amir och många, många andra i samma situation.

Detta är inte humanitärt, det är enbart en utdragen ren grymhet mot både barn och vuxna. Och en stor skam!