Det är inte så att jag gillar trängsel. Hong Kong och Gröna Lund fyller mig med fasa. Och jag är inte den ende som ogillar folksamlingar. Hur Google gör för att formulera synpunkter på allt vet jag inte men till påståendet ”världen är överbefolkad 2023” ger han 54 500 kommentarer medan ”världen är underbefolkad 2023” bara får 790 träffar.

Folk tror så. Googles reaktioner stämmer också med mina fördomar. Jag har aldrig träffat någon som bekymrat sig över att det finns för få människor i världen. Det satsas stora summor på att vi tvärtom ska bli färre. Till exempel jobbar FN:s befolkningsfond för att klotet ska bli glesare befolkat.

Men rätt ska vara rätt. Vetenskapen och erfarenheten lär oss tvärtemot vad vi tror att bruttonationalprodukten per capita stiger med tiden och därmed med folkökningen. Det betyder att världens folk får det bättre ju fler människor som bor på jorden. Enligt OECD har förbättringen varit dramatisk. I genomsnitt har en jordbo under de senaste tvåhundra åren ökat sitt välstånd tretton gånger.

Men trots sådana fakta har världen sedan ungefär två sekler insisterat på motsatsen, det vill säga att jordelivet gradvis blivit en allt besvärligare jämmerdal att leva i för människorna. Den ansvarige för denna allmänt tilltrodda felsyn var troligen den engelske ekonomen Thomas Malthus (bilden), en man med en tilltalande enkel och övertygande teori. (Alla stora ekonomer, har jag så småningom lärt mig, har en ofta felaktig teori som människorna av någon anledning föredrar framför sanningen, möjligen på grund av att sanningen är alltför komplicerad. Till exempel byggde Karl Marx stora idékonstruktion på arbetsvärdeläran enligt vilken fattigdom och elände skulle försvinna om kapitalisterna inte tilläts expropriera hela mervärdet utan detta förstatligades. Keynes, som var något av marxist i själen, menade att de rika tjuvsparade sina pengar i stället för att investera dem varpå det blev lågkonjunktur. Som kompensation borde staten därför köpa mer, sa Keynes.)

Även Malthus hade alltså en teori, nämligen att människor, om det fanns mat, skulle föröka sig i geometrisk takt medan maten skulle tillväxa långsammare och människorna därför leva i svält, undernäring och sjukdomar så att antalet människor genom den ökade dödligheten anpassades efter tillgången på livsmedel.

Här ligger det stora mysteriet. Sedan Malthus levde har alltså genomsnittsmänniskans levnadsstandard ökat tretton gånger under en tvåhundraårsperiod. Detta var precis på tvärs emot vad tidevarvets skarpaste och mest erkända tänkare, det vill säga sådana som Malthus, förkunnade. Var och en kunde alltså genom att öppna ögonen och reflektera en stund på egen hand konstatera att den allmänna och erkända meningen i en för samhället avgörande fråga var åt skogen. Medge att det stämmer till eftertanke!

Ej heller var det så att den fortlöpande höjningen av levnadsstandarden skedde språngvis vilket hade kunnat förvirra en betraktare och fått honom att skylla sina observationer inte på fel i de malthusianska teorierna utan på bristande precision. Nej, utvecklingen löpte som på räls i motsatt riktning till vad samtiden med malthusianska teorier hade resonerat sig fram till. Folk fick det bara bättre och bättre, till och med i Afrika, där BNP per capita ökade med ungefär en procentenhet om året mellan 1960 och 2010.

Ändå var den internationella kampen mot överbefolkningen högprioriterad. Till nyligen hade både Sida och FN särskilda befolkningsenheter med uppgift att stoppa folkökningen och Kina hade en befolkningspolitik med motsvarande uppgift.

Det måste finnas ett syfte även om det inte är uppenbart. Det påminner om våra dagars klimatångest. I grunden finns teorier som genererar prognoser som verkar stämma ganska illa men som har fördelen att de ger alla något spännande att spekulera kring och några, särskilt lyckligt lottade sakkunniga, ett för det mesta välbetalt utredningsuppdrag. Eller kan det vara en konspiration? Kommer spåren i djupsnön från Davos?