Sedan nästan femtio år tillbaka har jag tjatat om att den samhällsbeskrivning som gällt sedan demokratins genombrott – det vill säga att den viktigaste konflikten stod mellan å ena sidan kapitalet, å den andra arbetarklassen – inte längre stämmer. I stället, har jag påstått, har den avgörande konflikten i samhället förflyttats så att det nu går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Under det halvsekel som gått har jag väntat på att även de akademiska statsvetenskaparna skulle göra rent hus med den gamla marxistiska, alltmer illasittande, samhällstolkningen där kapitalet satt i högsätet med arbetarklassen, representerad av socialdemokratin, i ständig opposition (även om oppositionen nästan jämt hade makten). Men det har inte kommit så mycket bärande nytänkande från universiteten.

Därför blev jag uppmuntrad av en artikel av professor Jonas Hinnfors i Dagens Nyheter. Det var inte så att Hinnfors gav svar på den relevanta frågan var dagens samhälleliga huvudmotsättning går – det hade varit att begära för mycket – men han närapå ställde frågan. Han menar att socialdemokraterna slutat vara socialdemokrater och i stället – utan att själva begripit processen – blivit socialliberaler. Han ber partiledningen att utreda hur den omvälvningen hade gått till: ”Det minsta man kan begära nu, är att partiledningen åtminstone uppmuntrar en intern debatt om vad det var som gjorde att [partiet] faktiskt bestämde sig för att slå in på den väg som i praktiken ledde till socialliberalism”.

Det började, säger Hinnfors, med att partiet ”omkring 1980 – 1990 ändrade sin skattepolitik i grunden”. Det berodde (tror jag att Hinnfors menar) på att de socialdemokratiska väljarna förlorat sin ursprungliga klassmedvetenhet och sina känslor för kollektivet. De höga marginalskatterna ”började uppfattas som besvärande”. Dessutom krävde ”en alltmer välutbildad väljarkår… större valfrihet och över huvud taget bättre service i offentlig sektor”. Arbetarna hade blivit medelklassare – eller på mitt tillkrånglade men exaktare språk ”nettoskattebetalande medelklassare” – och partiet tvingades att anpassa sig utan att egentligen inse vad det gjorde. När socialdemokraterna förlorat sin tillhörighet till en försvinnande arbetarklass finns det ingen väg tillbaka och därför saknar S ”självförtroende i sina ideologiska grundvalar”.

Men den nya socialdemokratiska ideologi som Hinnfors motvilligt kallar socialliberal har egentligen inget alls med liberalismen att göra. ”Motvilligt” därför att ”endast var tionde väljare självidentifierar sig som liberal.” Det är naturligtvis rimligt att fråga sig varför ett parti som ska förnya sin ideologi frivilligt skulle handplocka ett idépaket som inte efterfrågas av väljarna. Därför tror jag inte alls att det handlar om liberalism om man med liberalism menar den traditionella alliansen av företagare, lärare, missionärer och andra slags folkpartister. Socialdemokraternas nya ideologi artikulerar i stället politikerväldets och välfärdsstatens världsbild. Det handlar inte om mer frihet för medborgarna utan om en starkare offentlig sektor. De som ska beviljas lättnader i livet är inte längre skötsamma gråsossar som hamnat snett utan välfärdssystemets ofta livslånga klienter.

Socialdemokraternas problem är de vill vara ett arbetarparti fastän de traditionella arbetarna håller på att ta slut och att partiet för att överleva tvingas förvandla sig till ett parti för dem som administrerar välfärdsstaten och det klientel som tar emot bidragen.