För några år sedan tog min fru och jag för vana att knäppa på Rapport klockan 19.30 för att se nyhetssändningen som vi snabbt döpte om till ”Dagens Mord” för att framhålla programmets karaktär. På ganska kort tid har morden komplementerats med andra slags redogörelser av samma typ. Igår hade en knarkhandlare fritagits vid ett fejkat tandläkarbesök i Södertälje och var nu internationellt efterlyst. Djärvt och vågat och polisen framstod som helt borttappad. Dessutom hade två av varandra oberoende föräldrar tagit livet av sina spädbarn.

En reporter frågade anklagande en kommunal tjänsteman varför kommunen inte stoppat barnamorden och fått svaret att kommunen ännu inte var så van vid den typen av brott. Denna upplysning föranledde ingen följdfråga från statstelevisionens sida. Det framkom dock att fler insatser borde görs från socialens sida för att värna om ”barnens perspektiv” men hur det skulle gå till avslöjades inte.

En av statens viktigaste uppgifter, i varje fall under de senast femhundra åren, har varit att hålla brottsligheten kort. Men det gör den inte längre ty den har låtit sina moderna föreställningar om en könsmaktordning trumfa kraven på brottsbekämpning. Så här gick det till.

Statens natur är dubbel. Låt mig förklara.

I begynnelsen var människornas tillvaro ett allas krig mot alla. Under ”mänsklighetens naturliga villkor”, förklarade den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, blev människolivet ”ensamt, fattigt, nedrigt, brutalt och kort”.

Därför behövs en oändligt mäktig och potentiellt våldsam makt inför vilken alla människor måste vika sig, fortsatte Hobbes, en makt som har monopol på våldet och upprätthåller ordningen så att människorna blir fria att sköta sina liv utan oro för att bli rånade i nästa gathörn.

Hobbes kallade denna makt för Leviatan efter monstret i Jobs bok (Job 40:27):

Anfall honom du – den kampen glömmer du aldrig, och du gör inte om det. Där kan ingen hoppas på framgång, vid blotta anblicken fälls man till marken. Han är alltför grym, ingen törs reta honom. Kvastar av eld far ut ur hans gap, gnistor sprutar fram. Vem klär av honom hans hölje, vem tränger genom hans dubbla pansar? Vem öppnar gapets dörrar – de blottade tänderna väcker fasa.

Sådan ska polisen vara. Men i ett bra land får våldsmakten inte vara godtycklig, utan i stället balanserad och rättvis. I ett bra land gifter sig Leviatan därför med Justitia, rättvisans gudinna, hon med vågskål och ögonbindel, varefter de – och sedermera deras likasinnade avkomma – styr tillsammans. Det är en ordning som passar ett folk av ambitiösa, flitiga, hederliga och ansvarstagande medborgare.

Detta är en del av statens natur.

Statens andra natur, pendangen till Leviatan, är Socialsekreteraren. Socialsekreterarens affärsidé är att vara Leviatans motsats, en sorts god mamma. Socialsekreteraren är förstående och oändligt tålig och omtänksam. Nästan alla törs reta henne, utmana henne. Socialsekreteraren förlåter, vänder andra kinden till. Socialsekreteraren uppför sig enligt Matteus 5:40:

… och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig.

Förstår du nu att statens dubbla natur rymmer avgrundsdjupa motsatser? Den goda staten förmår leva med och stärkas av att dessa motsatser fredligt samexisterar och gynnar samhällets vidare förkovran.

Sedan allraminst rikspolischefen Dan Eliasson har Sverige haft en Socialsekreterare som genom olyckliga omständigheter satts att sköta Leviatans jobb. Det går inte.

Men den före detta rikspolischefen liksom sannolikt hans efterekommande är bara exempel på ett svenskt systemfel. Systemfelet är att den önskvärda balansen mellan Leviatan och Socialsekreteraren är upphävd. Leviatan är praktiskt taget utraderad i vårt land. Vi lever i Socialsekreterarens härskardöme. Det är därför hemvändande IS-krigare och terrorister får bostad och bidrag i stället för att sättas på fästning.

Det hela är olyckligt. Problemet är att svensk politik är marinerad i Socialsekreterarens världsbild och människosyn. Politikerna förstår inte att staten också måste vara Leviatan.

Kom ihåg varför Hobbes hyllade Leviatan. Utan honom blir samhället ett allas krig mot alla, ett bellum omnium contra omnes. Ett samhälle klarar sig utan Socialsekreteraren, även om det kanske inte blir så omhuldande som vi önskar, men det klarar sig inte utan Leviatan.

På grundval av introspektion, det vill säga funderingar kring vad jag själv skulle göra om jag arbetade inom rättsstaten, så har jag kommit fram till att brottsligheten kommer att bli alltmer svårhanterade framöver (vilket också är den bild ”Dagens Mord” illustrerat över åren). Så här går det till:

Buset beväpnar sig starkare. Leviatan och Socialsekreteraren blir räddare för buset, kräver mer personal och utrustning och drar sig för att konfronteras med buset. Buset blir djärvare eftersom det lärt sig att polisen får mer skäll om det skadas ett bus än om det skada en polis. Vid påskkravallerna förra året skadades flera hundra poliser och kanske några demonstranter. Rättsstaten drog in planerade demonstrationstillstånd. Demonstranterna tog hem poäng efter poäng och kan vid det här laget räkna sig som segrare i kampen mot Statsmakten som drar sig tillbaka för att slicka sina sår. Busets mänskliga rättigheter visar sig i praktiken vara starkare än ordningsmaktens vilket betyder att buset när det kniper överträffar medborgarna.

Erfarenheter från andra länder visar, tror jag, att det inte blir någon ordning på situationen förrän statsmakten gör sig redo att bruka mer våld än den tidigare haft rätt till eller vågat. Johan Westerholm varnade för sju år sedan:

2016 befann jag mig i Libanon och fick möjlighet att träffa en av Libanons mest erfarna politiker. En man som överlevt som minister under det libanesiska inbördeskriget i flera decennier. En man som har, trots sin ålder, en god inblick i hur situationen utvecklats i Sverige genom den diaspora av libanesiska flyktingar som tog sig till Sverige för att söka skydd. Jag skrev då flera artiklar om det mötet varav denna är den första.

Artikeln är nu upplåst och kommer så förbli. Allt för att påminna om att det fanns de som såg det komma. Den utveckling som vi ser i Hjällbo och Göteborg inte bryts. För det finns allt fler tecken på att fler nu får rätt. Fler som försökt varna för en händelseutveckling där staten tappat kontrollen. Att polisen inte kan upprätthålla sitt våldsmonopol i vissa områden är ett tydligt tecken på att regeringen, både den nuvarande och den tidigare, misslyckats.

Totalt.

Flera år sedan. Men det känns som igår jag i eftertänksam tystnad med böjt huvud gick ut ur den lille, men store, mannens kontor i ett Beirut som fortfarande försökte resa sig ur askan.

Ska sanningen fram så längtar jag till Beirut.

Samtalen från Libanon kommer nu åter efter min senaste resa dit. Framför allt det råd jag skulle vidarebefordra till våra politiska ledare men som jag, och många, ryggar för. Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig, spände ögonen i mig och sade:

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden.

Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande.

Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana”.