Låt mig redan från början be om ursäkt ty här ska presenteras ett litet potpourri av uppfattningar om den eventuellt förestående klimatkatastrofen. Men eftersom jag citerar ur källor som själva verkar vara potpourrier så är mina källangivelser inte så mycket att lita på och därför undviker jag dem. Det gör inget. Jag vore mer intresserad av en bruttolista över någorlunda trovärdiga förhållningssätt till en möjlig katastrof, vilket detta inte är, så att man finge ett slags motsvarighet till den kanon över svensk litteratur som inte heller verkar vara så lätt att åstadkomma.

Den internationellt uppburne meteorologen Lennart Bengtsson skriver i ett mail till den kände och uppskattade artikelihopsamlaren och -spridaren Janerik Larsson att det hela påminner om något religiöst och att mänskligheten har sett motsvarigheter genom århundradena: ”Oron för klimatändringar ligger på samma nivå som oron för Guds straffdom till följd av människornas syndfulla beteende”. Själv är Lennart tillräckligt skeptisk och tillräckligt vetenskapligt erfaren för att uppfatta att det kanske inte finns något problem eller som alternativ att det kanske dyker upp något annan fasa som verkar ännu mer hotfull:

Min bedömning är att det som idag görs för att utveckla alternativa icke-fossila energikällor är fullt tillräckligt och kommer under de kommande 50 åren att förvisa orosfrågan till historieböckerna. Det finns annat som på sikt kan vara mer allvarliga frågor och det är klokt att fördela sin oro även på sådant.

Lennart nämner inte de undergångsfrälsta vid namn men uppgiften erbjuder inga svårigheter eftersom de som är eller låtsas vara sant troende är lika världsberömda och populära som Beatles en gång var. Dit hör exempelvis Greta Thunberg och Al Gore. Utan att nödvändigtvis veta något i sakfråga har de gjort stora insatser – med Antonio Guterres som lönnfet doa-kör – för lärans spridning. Utan den brinnande entusiasmen hos stora grupper okunniga människor hade det aldrig kunnat bli någon riktigt storslagen frälsningsrörelse.

Dessa människor, tror jag Lennart menar, vet inte mänsklighetens eget bästa.

Någon som förekommer hos Janerik Larsson – det kan vara han själv eller Blanche Sade eller möjligen Torbjörn Sjöström, vd på Novus – låter det vara journalisternas preferenser eller väljarnas politiska val som bestämmer hur svenska folket ska förhålla sig i klimatfrågan:

Klimatfrågan är inte särskilt kontroversiell i Sverige. Folket är i huvudsak överens: global uppvärmning äger rum och klimatet påverkas av människan, åtminstone i någon mån.

Men när det gäller klimatförändringarnas konsekvenser ser det annorlunda ut. En ny undersökning från Fokus/Novus visar att 64 procent tror att den globala uppvärmningen kommer att få allvarliga konsekvenser för människan under deras livstid. 30 procent tror inte att konsekvenserna kommer att visa sig vara särskilt allvarliga.

Och skillnaden mellan de politiska blocken är stor. Bland de rödgröna partiernas väljare väntar sig hela 82 procent allvarliga konsekvenser – bland högerblockets väljare är det bara 38 procent. Och minst av alla oroar sig Sverigedemokraterna, där bara 20 procent väntar sig allvarliga konsekvenser. Det är visserligen en minoritet bland SD-väljarna som inte väntar sig några effekter alls; fler tror att det blir konsekvenser, men ”inte särskilt allvarliga”.

Det ofta hörda argumentet att vetenskapen slutgiltigt fastslagit sanningen och att sanningen är en nära förestående katastrof framträder inte så tydligt i en amatörmässig attitydinventering som den här. Visserligen väntar sig 79 procent av socialdemokraterna ganska eller mycket allvarliga konsekvenser av klimatförändringarna men när så stor del av moderaterna och sverigedemokraterna inte gör det har åtminstone jag svårt att förstå vad det är som förmår politikerna att så beslutsamt och envist satsa medborgarnas pengar och rimligen också livskvalitet på att begränsa utsläppen av koldioxid.

Voffo gör di på dette viset, helt enkelt? Vad förmår beslutsfattarna att på så sköra grunder – om vi inte räknar de benfast, orubbligt väckelsefrälsta; dessa har ju sin tro – göra så stora och djärva satsningar vid det stora framtidscasinot.

Själv håller jag med Lennart att entusiasterna inte vet mänsklighetens framtida bästa (eftersom knappt någon vet sådant). Men de har hyggligt säkra uppfattningar om sitt eget bästa av samma skäl som ägarna till USA:s försvarsindustri vädrar morgonluft om det drar ihop sig till krig. Högutbildade men arbetslösa fysiker, oceanografer, matematiker och andra potentiella klimatforskare får spring i benen om exempelvis FN beslutar att bygga nya forskningsinstitut, helst flera stycken i varje världsdel. Nationella forskningsinstitut med välavlönade styrelsepositioner för ledande politiker inrättas för att säkerställa det demokratiska inflytandet. Statliga bidragsprogram inrättas för att fågelskådare ska kunna bo bekvämt och dessutom delta i internationella konferenser och lära känna betydelsefulla människor.

Och framför allt: för att genomföra allt detta storslagna för att rädda planeten måste politikerna ha mer makt. Hur ska man annars ha råd att bygga om hela världen till att drivas med elektricitet? Inför hotet om mänsklighetens snara undergång måste väl folket begripa att det själv måste strama åt rejält av sin onödigt slösaktiga livsstil så att politikerna i större utsträckning tar kontrollen över pengarna.