I allt fler rika länder ökar medelåldern medan barnafödandet minskar drastiskt. I Italien är medelåldern 46 år! Och i Japan larmas det om en befolkningskollaps. Hus står tomma.

Den 9 april skrev Patrik Engellau här på Det Goda Samhället under rubriken ”Världen är underbefolkad”:

“Jag har aldrig träffat någon som bekymrat sig över att det finns för få människor i världen. Det satsas stora summor på att vi tvärtom ska bli färre. Till exempel jobbar FN:s befolkningsfond för att klotet ska bli glesare befolkat.”

Engellau:

“Men rätt ska vara rätt. Vetenskapen och erfarenheten lär oss tvärtemot vad vi tror att bruttonationalprodukten per capita stiger med tiden och därmed med folkökningen. Det betyder att världens folk får det bättre ju fler människor som bor på jorden. Enligt OECD har förbättringen varit dramatisk. I genomsnitt har en jordbo under de senaste tvåhundra åren ökat sitt välstånd tretton gånger.”

I alla tider har många barn setts som en rikedom och en välsignelse. Man bad gudarna om barn. De som fick barn var lyckliga och respekterade och tackade gudarna. De barnlösa var olyckliga.

Det har varit en del av själva meningen med livet: att sprida sin säd, att lämna efter sig ättlingar så att ens namn må leva vidare.

Så varför föds det så få barn i rika länder? En viktig anledning är att kvinnor går i skolan och jobbar och bestämmer över sina egna liv.

Tittar man på vilka länder som har högst barnfödande ser man att det är länder där kvinnor har låg utbildning, sällan jobbar och gifts bort i ung ålder. Fem afrikanska länder ligger i topp: Niger, Somalia, DR Kongo, Mali, Tschad.

Tittar man sedan på vilka länder som har lägst barnafödande ser man att det är länder där motsatta förhållanden råder.

Det kan bli en svår utmaning att förena högt barnafödande med de moderna västerländska jämlikhetsidealet. Det vill säga att både män och kvinnor ska gå i skolan, jobba och ”förverkliga sina drömmar”.

Kvinnorna i väst, och i andra rika delar av världen, som en gång fått smaka på friheten, kommer nog inte tycka det är så kul att gå tillbaka till en roll som barnaföderskor.

Även i de fem nämnda afrikanska länderna minskar barnafödandet i takt med att välståndet ökar.

I fattiga länder är barn en resurs. Pojkarna hjälper pappa, flickorna hjälper mamma. De får lära sig att vara lydiga och snälla. När föräldrarna är gamla blir de omhändertagna av barnen. Den tid och de pengar som föräldrarna investerar ger avkastning.

I rika länder som Sverige är barnarbete förbjudet. Barn har rättigheter, men inga skyldigheter. Det finns inga starka incitament till att skaffa många barn. Förutom att de är gulliga när de är små.

Kanske är det så att ökat välstånd leder till befolkningsminskning, som leder till fattigdom och därmed till befolkningsökning igen.

Eller så kanske man lyckas hitta någon slags science fiction-metod att höja födelsetalen utan att det moderna individualistiska levnadssättet påverkas. Den som lever får se.