P-pillret fyller vid det här laget ungefär sextio år. Det godkändes i maj 1960 av läkemedelsmyndigheten Food and Drug Administration i USA. Så mycket nytta och glädje som pillret medfört så borde tillfället kanske motivera en klang- och jubelföreställning. Men jag får en allt starkare känsla av att, som det hela utvecklats, så är det framför allt männen som får nyttan och glädjen medan kvinnorna ej sällan utsätts – eller kanske väljer att utsätta sig för – för krångel och ångest.

Utgången för mitt resonemang är okontroversiell. Åtminstone har jag liksom de flesta andra läst det på olika ställen. Det går ut på att människan vill optimera sin avkomma vilket betyder att få så många och så bra ättlingar som möjligt. Av biologiska skäl motiveras då män att satsa på kvantitet medan kvinnor bekymrar sig mer över kvaliteten. Konsekvensen av detta är att män saknar anledning att hålla på sig medan kvinnor å andra sidan har starka incitament att begränsa sina erotiska äventyr. Före pillret tog lösaktiga kvinnor stora risker både för graviditeter och skador för sitt renommé.

Så har det nog alltid varit fram till pillret. För männen representerade pillret en ogrumlat turlig utveckling. Det blev alltmer kvinnornas sak att förhindra oönskade graviditeter och framför allt inträffade ett med tiden alltmer påtagligt maktskifte till kvinnans nackdel. Hennes naturliga och i stort respekterade avhållsamhet före pillret gav henne makt. Hon kunde få en uppvaktade karl att gå till vilka extremer som helst bara för att få en kyss. Förändringen i beteenden och vandel mellan könen blir uppenbar för var och en som ser och jämför en svensk film från fyrtiotalet och sjuttiotalet. Att detta på det hela taget var till kvinnans nackdel berodde på att den makt hon tidigare fått genom rätten att ransonera sina ynnestar i stort sett hade förintats av pillret. Väninnornas ibland chockerade påminnelser om återhållsamhet tappade sin påverkanskraft.

Av dessa förändringar i maktrelationerna mellan könen uppstod, påstår jag, en trimmad nyfeminism som kallas #Metoo som i grunden inte är något annat en hämnd och en fientlig handling från kvinnornas sida mot männen (även om det uppretade engagemanget naturligtvis varierar stort mellan olika individer; en del är inte alls påverkade medan andra blir professionella blåstrumpor i tjänsten och på heltid).

Att kvinnor utlyser kärleksstrejk för att få sin vilja igenom var inget som #Metoo introducerade i världshistorien. Den grekiske komediförfattaren Aristofanes låter kvinnor från olika stadsstater i dramat Lysistrate träffas för att överenskomma om generalstrejk mot erotiska förbindelser med karlarna till männen gått med på att avsluta det peloponnesiska kriget. (Bilden visar Tarana Burke som startade en #Metoo-kampanj i Frankrike.) #Metoo är en mer elakartad förbannelse än något som uppfunnits av grekiska komediförfattare ty här handlar det inte om en kollektiv anklagelse mot alla män som inte kan hålla sina lustar i styr utan om att med eller utan grund anklaga enskilda män med metoder som i praktiken berövar dem praktiskt taget alla möjligheter att bli frikänd och få upprättelse från tillvitelserna.

Jo, kanske kan en domstol inrättad efter rättsstatens principer oskyldigförklara en felaktigt beskylld karl men utöver lagens straff har #Metoo-rörelsen tillgång till en särskild trollkarlsavrättning som ligger i den kollektivt utfärdade förbannelse som de upprörda kvinnorna utstöter till en anklagads skam och ruelse alldeles bortsett från vederbörandes eventuella skuld. Rörelsen har också skulden av ett antal oskyldigt anklagade mäns självmord på sina axlar.

#Metoo-kvinnorna kan i sina egna funderingar hitta fullgoda skäl till att karlar ska bestraffas. ”Alla män är djur” sa feministen Ireen von Wachenfeldt på teve. Djur är skyldiga och därför är alla män skyldiga och ska tåla sina anklagelser. Den som uppfinner ett piller och därmed berövar kvinnan ett fullgott och respektabelt skäl att neka mannen sex kan inte begära annat än förnedring.

Det mest skruvade motivet för en #Metoo-bestraffning som jag hört en feminist prestera var att karlen, som var filmregissör, inte hade gett henne rollen hon sökte och att han därför skulle bestraffas av skådespelerskan med de metoder hon hade under kontroll. Inget fel att fnaska, således, bara man får betalt.