I nuvarande västvärlden, som seglar mot framtiden med en trasig kompass, håller deviser som Francis Bacons ”kunskap är makt” på att ersättas med postmodernisternas ”känslor är allt”. Och eftersom de senare sätter likhetstecken mellan känslor och friheter så öppnar de dammarna för allehanda excesser. En av dessa överdrifter är trenden med alla onödiga skönhetsoperationer som, utan några konsekvensanalyser, görs i frihetens namn och för att man känner för det. Men vad är skönhet? Visst har var och en av oss sin egen subjektiva definition av det sköna. Tur är det för oss alla. Med det sagt betyder det inte att det inte finns ett gemensamt hum om vad som är vackert. Emellertid, frågan om det verkligen finns något objektivt vackert har filosoferna försökt besvara i årtusenden. 

I en av Platons dialoger (Hippias Maior) återberättar han diskussionen mellan Sokrates och sofisten Hippias av Elis om den filosofiska svårigheten att definiera det sköna som njutning. Sokrates menar att han inte håller med dem som med vackert endast menar det som ger visuell och audiell njutning. Ty, ett ännu inte utfört arbete, en ännu inte målad tavla kan vara vackra och njutbara – enbart som idéer. Hos Platon utgår skönheten från det gyllene snittet: rena former, harmoni och symmetri. Godtyckliga former kan ej vara vackra, och det sköna hänger ihop med det sanna. Alltså: ”Skönhet är sanningens prakt”, enligt Platon, och den hänger samman med matematiken. Den som helt avvisar denna definition är bjuden att beundra, bland mycket annat i matematikens skönhet, Benoit Mandelbrotts fraktal från 1982. För att inte tala om Albert Einsteins kända och bedårande ekvation E=mc² från ”Den speciella relativitetsteorin” anno 1905. Jo, det finns oerhört mycket skönhet att upptäcka i matematiken. 

Den som helt förkastar Platons tolkning av skönhet, och tycker att den är enbart en social konstruktion, kan inte hitta många allierade bland hans berömda och respekterade kollegor som har varit verksamma under de senaste cirka 2400 åren. Bland dem som har placerat sin syn om skönhet mellan Platons objektiva definition och dagens filosofiskt haltande relativism finner vi 1700-talsfilosofen David Hume. Även om det är svårt, menar Hume, att helt objektivt komma överens om definitionen av det sköna i Platons mening, betyder inte det att det vackra är helt subjektivt, rums- eller tidsbundet. Med andra ord är det få människor av idag eller förr, västerlänningar eller ej, som ärligt kan förneka skönheten hos exempelvis Strandvägen i Stockholm; eller som kan påstå att Ingrid Bergman var ful; alternativt att Massajer inte är graciösa. 

Kroppens skönhetsideal må ha växlat hos mänskligheten över epoker, men de åstadkoms med mer eller mindre naturliga medel, såsom föda, kroppsligt arbete eller fysisk träning, smink, etcetera. För att inte nämna generna. Trots epokväxlingar och skiftande moden så tycks det, som sagt, finnas en viss gemensam nämnare som förenar många människor i sin syn på skönhet, såsom vad som är en vacker människa. Är det Platons matematiska och gyllene snittets definition på skönhet som spökar här? Eller är vi helt enkelt födda med denna syn på frågan? 

Innan vi fortsätter bör det noteras att det inte är en självklarhet att vi blir dragna till någon om och endast om vi tycker att hen är kroppsligt världens vackraste människa på jorden – enligt rådande mode. Sa inte Simone Weil, exempelvis, att ”intelligens är en dold skönhet”? 

En minskad grad av rationalitet, framförallt i nuvarande västvärlden, håller på att ändra innebörden av skönhet från gyllene snittet, och dess genom tiderna mänskliga konventionella definitioner, till det stora och enorma. I den mångsidiga statsvetaren Katarina Barrlings upplysande artikel om skönhet, Farligt Vackert, i Axess, kan man läsa: ”Vår tids strävan efter mänsklig skönhet har gått så långt att den slår över i karikatyrer, inte bara i en del, utan i allt: enorma läppar, enorma ögon, enorma hår, enorma kindben, till och med ögonfransar, av ett slag som man förr bara fann på blunddockor. Och pricken över i:et enorma ögonbryn, som för säkerts skull tatueras fast.” 

Nya ”filosofer” såsom systrarna Kardashian har ersatt både Platon och Hume som förbilder. Detta inte tack vare förnuftiga idéer, utan på grund av dagens plastikkirurgi kombinerad med sociala och kändismediers påverkan. Det är kanske bland annat sådana förvandlingar av det västerländska tänkandet och agerandet som nödgade den världskände franske filosofen Michel Onfray att agera, genom att varna oss om västerlandets förfall, i en 860-sidig bok utgiven av förlaget Flammarion under 2017. Boken är betitlad ”Decadence”. Vad annars? 

Oaktat om västerlandets, därav Sveriges, civilisation redan håller på att lämna ifrån sig sina sista suckar, eller om det är ett långt senare bekymmer, så är det oantastligt att skönheten är en av dess hörnstenar. Vi påträffar den inte enbart i människors klädsel och smink, i byggnadskonsten, måleri, poesi, musik, heminredning, med mer, men också i sättet att producera och färdigställa en industriprodukt eller vilket arbete som helst. Att förfina vilken detalj som helst höjer således kvaliteten på nästan allt man tar sig för. Samspelet mellan kvalitet och skönhet är ofta uppenbar. Att felstava ett bärande ord genom en hel text, som undertecknad råkade göra i förra inlägget här på DGS, är långt ifrån vackert (ber läsarna om ursäkt för det). 

Ty, strävan efter den civilisatoriska skönheten har under de senaste seklerna helt enkelt genomsyrat i det närmaste allt hos både eliten och den genomsnittlige västerlänningen, medvetet eller ej. Skönheten tog plats till och med i politiska idéläror och ideologier. Så karakteriserade journalisten och riksdagsmannen för Socialdemokraterna, Ture Nerman, en av 1880-talets politiskt progressiva rörelser, som brottades med nostalgi och utvecklingstro, i dåtidens Sverige: 

Vad menade då vi eljest med skönhet, vi alla unga som hänfört anammade läran? Ja, det var nog lite av varje, det. Det var en blandning av Ellen Keys livstro och Carl Larssons hemlycka i röda stugor, lite Goethe och Hellas och Sindings skulpturer och den andre Sindings musik, där var Nietzsches alpluft, Frödings morgondrömfolk…där fanns Rösiös odlingshänförelse, nykterhetsrörelsens hälsodyrkan, utvecklingslärans framåtanda; det var soldyrkan och folklekar och vävstolar och hemslöjdstyg, och det var ett hänsynslöst förakt för antimakasser och atenienner med gipskattor och porslinsidyller; vi bekrigade patetiskt 80-talets mahognymöbler och målade över alla storblommiga tapeter i enfärgat rött eller andra toner, men alltid enfärgat. * 

Idag framhävs en civilisatorisk skönhet, tror man, där istället sanning borde ta plats. Detta kan illustreras med exempel från televisionens nyhetsstudios och poserandet på bilder i tidningarna. En majoritet av läsarna vill ha sanna och korrekta nyheter och, om möjligt, vackert stilistiskt skrivna texter i pressen – inte porträtt på krönikörer, liknande dem vi påträffar på dejtingsajterna. Men kanske alla dessa skribenter är ute efter en partner. Vad vet jag? 

Det som också förvånar är utseendefixeringen hos vissa nyhetsankare, även på en s.k. seriös redaktion som Aktuellt. Nyhetsuppläsarna, redaktörerna eller självaste programdirektören verkar tro att ju mer högklackat i studion dessutom intressantare blir de presenterade nyheterna för tittarna. I vilket fall som helst verkar utseendet vara mycket viktigt för en av Aktuellts programledare, Nike Nylander, som hon uttryckte det i Expressen. 

Lägg märke till att denna illa anbragda utseendefixering reserveras nästan enbart för kvinnor och sker i landet som har haft världens första proklamerade feministiska regering. De manliga programledarna är hittills skonade från denna fåfänga. Jag har i alla fall inte märkt att utseendefrågan har tagits upp i intervjuerna med de sistnämnda. 

Att delar av den mäktiga medieeliten dels låter sig lockas till den efemära utseendefixeringen, dels direkt och indirekt bidrar till dess blomstrande, medverkar bara till civilisationens tillbakagång. Skönhetsgrunderna i västerländska civilisationen är, som nämnts ovan, långt ifrån liktydiga med enbart yta. Konkret exempel: det hängde inte på statsepidemiologen Anders Tegnells klädval (som många kommenterade) om Sveriges coronabekämpningsstrategi skulle nå framgång eller ej. 

I sämsta fall bidrar främjandet av endast yta till oro och personliga olyckor. Olyckorna bär namn såsom självmord, anorexi, misslyckade skönhetsoperationer, etcetera. När man slaviskt följer trender och anammar en ytlig idealbild, helst ungdomlig sådan, till den grad att man vill stoppa tidens förlopp genom onödiga kirurgiska ingrepp, blir följden ökad förekomst av spruckna bröst och läppar, deformerade ansikten och nästan helt hermetiska näsor och andra oönskade resultat. Även när dessa onödiga skönhetsoperationer anses lyckade, har de ändå inte helt lurat och korrigerat den orättvisa naturen. Hanne Kjöller träffade mitt i prick i sin krönika om ämnet, som har rubricerats ”De som skönhetsopererar sig borde tänka längre än näsan räcker”. Således är skönhet inte Botox & Co. Däremot, enligt vår modesta mening, när en filosofisk idé, en kunskap, en del av historien, naturen och kulturen strålar samman och ger näring till tanken och sinnena samt njutning för en människa – då upplever hon sann skönhet. 

*Jonas Frykman och Orvar Löfgren, ”Den kultiverade människan” efter Elisabeth Hidemark; Liber 1979, S.60 

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Är en till Sverige sedan 30 år invandrad berb från Algeriet och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.