Alma mater betyder ungefär “hulda moder” eller ”själsmoder” på latin. Uttrycket används som beteckning på den skola eller universitet eller annat läroställe som en elev anser har gett honom det största lyftet under hans karriär som student. Mina tio år i den internationella biståndsbranschen var min alma mater, vida överlägsen de övriga framstående skolor som jag har haft förmånen att bevista.

Det är synd att termen doctrina mater i bemärkelsen ”huvudlärdom” inte finns på latin ty då hade jag genast annekterat även detta och använt som beteckning inte för det lärosäte som bidragit med sådan nytta utan den enstaka insikt som jag genom livet tjänat mig bäst.

Hela idén med biståndsbranschen är att den är inrättad för att hjälpa. Om vi struntar i de smärre distinktioner som förekommer inom verksamheten, till exempel att de som jobbar med barnbegränsning skaffar sig andra erfarenheter än de som förädlar jordbruket, så indelar sig intressenterna i två huvudgrupper: de som arbetar med att hjälpa och de som arbetar med att bli hjälpta. Detta, förklarades det hos min alma mater, var hela syftet med verksamheten.

I själva verket fanns det även en dold kunskap, en doctrina mater, som inte stod till förfogande för alla utan bara för särskilda Harry Potter-figurer, till exempel ers tillgivne. Den som efter avsevärt besvär äntligen inhämtar sin doctrina mater förstår plötsligt att skillnaden mellan att hjälpa och att bli hjälpt inte alltid är så självklar. Mitt första jobb hos alma mater var att bo vid strandpromenaden i Copacabana i Rio de Janeiro. På morgonen hämtades jag i bil och kördes till flygplatsen varifrån jag flög en timme till ett utvecklingsprojekt i skogen. Där fick jag lunch och talade med projektchefen. På återresan skrev jag en utvärderingspromemoria som gick ut på att projektet hade stora framgångar (ty då, hade jag upptäckt, blev alla inblandade glada och jag själv positivt uppmärksammad). Så var det dagsverket klart.

Döm om min förvåning när jag efter denna erfarenhet förstod att jag räknades till hjälparna, inte till de hjälpta. Denna doctrina mater visar sig, ju mer erfarenhet livet ger, vara näst intill allmängiltig i alla de sammanhang där människorna finner anledning att indela sig i kategorierna hjälpare och hjälpta eller, vilket är i stort sett liktydigt, å ena sidan i kategorierna godsinta, humanitära och socialt ansvarskännande personer, å den andra lidande, förtryckta och eftersatta offer för onda omständigheter.

På det viset lyckades Sverige för ett antal år sedan förvandla sig till en humanitär stormakt. Fundamentet för det svenska samhället är en troligen historiskt unik allians mellan den politiska överhet som styr oss, politikerväldet (kanske något tiotusental personer), välfärdssystemets administratörer (från generaldirektörer och nedåt; troligen ett miljontal individer) samt klienterna själva (nästan en miljon heltidsförsörjda, kort sagt nästan lika många som antalet hjälpare).

Observera att antalet hjälpta är ungefär lika stort som antalet hjälpare. Utan folk att hjälpa hade hjälparna inte haft något att göra. I det perspektivet får devisen ”Refugees welcome” sin särskilda betydelse. Där ser man hur hjälpta och hjälpare enkelt kan förvandlas till sin motsats.

Denna unika historiska allians försörjs av tre miljoner personer i privat sysselsättning.