Det kalla kriget pågick under nästan ett halvt sekel efter andra världskrigets slut men bröt liksom aldrig ut. Att USA var den av historien korade vinnaren fick sådana som jag lära oss genom tusentals dagliga signaler som för det mesta var så självklara att man aldrig behövde uppmärksamma dem. De bara fanns. Man såg aldrig sovjetiska filmer. Engelska var första utländska språket. Man hade jeans. Liksom USA hade Sverige demokrati, ett överlägset statsskick. Vi hade rättsstat och fri företagsamhet.

Under hela kalla kriget försökte Sovjetunionen göra en dygd av att inte ha det där som var grunden till västerlandets framgångar. Frihet var inte att tänka på. Man fick inte en gång starta en privat frimärkssamlarklubb. Det är underligt att de kommunistiska länderna så länge insisterade på att behålla sitt lögnaktiga diktatoriska förlorarsystem men det var tur för oss som trodde på tilliten och friheten och inte blev utmanade.

Men inte ens de envisaste kommunistiska doktriner kunde hålla stånd mot verkligheten. När Mao Zedong dog 1976 inledde Deng Xiaoping en ny kinesisk era baserad på värderingar som öppenhet, pragmatism, internationell handel, utländska investeringar och i någon mån folkligt inflytande. Femton år senare inträffade något liknande i Sovjetunionen. Västerlandets idéer hade vunnit, unipolariteten brutit ut och historien enligt många bedömare hade tagit slut. Utvecklingen var en triumf för oss. Kina blev beroende av västerlandets ekonomi. Lågbetalda och flitiga kineser använde teknologi som de hämtat från väst för att fylla våra butiker med billiga varor.

Journalisten Thomas Friedman på The New York Times beskriver vad som hände sedan. För det första började Kina komma ikapp västerlandet rent tekniskt och i många stycken ta en tätposition. Detta sekel har Kina byggt höghastighetståg för 900 nya stationer medan USA har utökat till 15 nya stationer. För det andra har kineserna utvecklat en ny sorts arrogans gentemot resten av världen, dels på grund av sina tekniska framgångar, dels för att det kinesiska kommunistpartiet, framför allt sedan president Xi Jinping kom till makten, bestämt sig för att resolut, så långt det går, krossa allt motstånd mot partiets makt som nyligen kunnat växa fram.

Till det växande kinesiska högmodet hör att inte tåla kritik och att undanhålla sanningen. Varifrån Covid-smittan kom har Kina aldrig velat diskutera. Erövringen av Sydkinesiska sjön bara inträffar utan hänsyn till internationella fördrag. Förtrycket av uigurerna i Xinjiang får pågå utan hänsyn till världens protester. Vapnen skramlar allt högre runt Taiwan. Hong Kong-borna hade inte en chans att få behålla de demokratiska rättigheter de en gång tilldelats.

Här kommer en i bästa fall hoppfull poäng i Friedmans redogörelse. Den har med tillit att göra. Att den kommunistiska ideologin under kalla kriget aldrig kunde utmana de västerländska tänkesätten berodde på att världen inte kunde lita på kommunisterna. Men detta ändrade sig med de nya tänkesätt som introducerades i Kina under Deng Xiaoping och de närmaste efterföljarna. Kina skärpte sig. Världen upptäckte att den kunde lita på Kina och detta medförde landets explosionsartade utveckling av produktion, export och levnadsstandard.

De kinesiska framgångarna har enligt Friedmans tolkning av historien korrumperat kineserna. De tål inte att underkasta sig eller uppföra sig som jämlikar. Men numera, säger Friedman, ställer den moderna produktionsteknologin nya krav. Inget land kan tillverka moderna högteknologiska produkter helt i egen regi. Man är nödsakad att samarbeta med producenter i andra länder.

Och för att detta ska vara möjligt är det nödvändigt med tillit. Kina, hävdar Friedman, riskerar den internationella tillit landet under decennier byggt upp vid olämpligast möjliga tidpunkt:

Kinas kommunistiska parti är nu övertygat om att USA vill störta det, vilket vissa amerikanska politiker inte längre skäms för att föreslå…

Amerikanerna är nu oroliga för att det kommunistiska Kina, som har blivit rikt genom att dra nytta av en global marknad formad av amerikanska regler, kommer att använda sin nyfunna marknadsmakt för att ensidigt ändra dessa regler helt till sin fördel. Så USA bestämde sig för att fokusera landets avtagande styrka mot Peking på att se till att kineserna alltid kommer att vara ett decennium bakom USA på mikrochips.

Jag [säger Friedman] vet inte vad som är tillräckligt för att vända dessa trender, men jag tror att jag vet vad som behövs.

Om det inte är målet för USA:s utrikespolitik att störta kommunistregimen i Kina, måste USA göra det mycket klart, för jag har funnit att långt fler människor än någonsin i Peking tänker annorlunda.

Och förresten, i dagens värld är tanken att Kina kan kollapsa ekonomiskt och Amerika fortfarande trivas en absolut fantasi. Och tanken att européer alltid kommer att vara med oss i en sådan strävan, med tanke på storleken på Kinas marknad, kan också vara fantasifull. Lägg märke till Frankrikes president Emmanuel Macrons vördnad och skrapning med foten i Peking förra veckan.

Kina kommer aldrig att förverkliga sin fulla potential – i en hyperuppkopplad, digitaliserad, djup, dubbelanvändnings, halvledardriven värld – om det inte förstår att etablering och upprätthållande av förtroende nu är den viktigaste konkurrensfördelen som något land eller företag kan ha. Och att Peking själv håller på att misslyckas i den ansträngningen.

Jag säger detta på grund av hur ofta högre kinesiska tjänstemän berättar för alla besökande utländska ledare och västerländska företagsledare som de möter idag att Kina är ”öppet” och ivrigt efter utländska investeringar. Verkligheten är att landet måste vara ännu mer öppet för utländska direktinvesteringar eftersom Kinas provinser desperat behöver kapital för att kompensera för alla pengar som varje lokal regering har spenderat för att kontrollera Covid och eftersom många av dem har slut på mark för att sälja till statligt ägda fabriker för att samla in pengar.