BIRGITTA SPARF: Om att uppfinna hjulet, igen och igen

M-regeringen vill införa en aktivitetsplikt för dem som får socialbidrag på grund av arbetslöshet. Därför pågår en utredning om saken som ska vara klar i december i år.

Kravet om aktivitetsplikt finns redan i SoL kap 4, §§ 4 och 5, om skyldigheten att delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet för att vara berättigad till socialbidrag. Om regeringen vill förtydliga detta krav eller göra det tvingande för samtliga kommuner återstår att se.

Jag har sedan 1997 arbetat på mängder av socialtjänster där man haft mycket omfattande och tvingande insatser för arbetslösa. Bland annat Kista, Kungsholmen, Salem. Andra kommuner har också liknande program.

I ett antal SVT-inslag från Eskilstuna från maj 2022 berättas om ett nytt aktivitetskrav som ska införas och omfatta 1 500 arbetslösa som får socialbidrag i Eskilstuna. Detta ska enligt uppgift vara infört inför ingången av 2023.

Cirka 27 procent av befolkningen i Eskilstuna består av utrikesfödda (2022), vilket är högst andel i Södermanlands län. Då ska man veta att andelen med utrikes bakgrund, alltså andra generationens invandrare, inte finns med i denna siffra.

Ruwayda Ahmad Abdi från Somalia berättar hur hon kämpar varje dag för att hitta ett jobb. Hon är iförd muslimsk heltäckande klädsel, och tyvärr verkar ingen ha upplyst henne om att Sverige inte är Somalia, och framförallt inte ett muslimskt land. Så hennes chanser på arbetsmarknaden är så gott som obefintliga, hur många praktikperioder hon än får. Men det är bra om man sätter henne i en heltidsaktivitet, någon nytta kan hon kanske göra.

Jag ser regeringens idéer som bättre än ingenting. Men både Åkesson och Kristersson vill fortsätta upprepa gamla ”sanningar” och klyschor om socialbidraget. De skriver i Expressen Debatt:

”Forskning visar att långa biståndsperioder i högre utsträckning bidrar till ökade risker för ohälsa, fattigdom och utanför­skap. Genom att införa krav på heltidssysselsättning för att fullt arbetsföra personer ska ha rätt till ekonomiskt bistånd kan vi bryta isolering, förbättra hälsa och främja integration, samtidigt som incitamenten att gå från bidrag till jobb stärks.”

Detta trots att båda mycket väl vet att om en vuxen i en familj går från socialbidrag till arbete så lönar det sig knappast alls. Visst kan långvarigt bidragsberoende ge ohälsa och utanförskap, men det ger inte automatiskt fattigdom. Om man inte menar att även alla låginkomsttagare lever i fattigdom.

Socialbidragsnormerna, som sätts av regeringen inför varje nytt år, är satta i nivå med vad en låginkomsttagare har att röra sig med och kan kosta på sig. De är med andra ord på tok för höga.

Dessutom skrivs socialbidragen upp enligt prognoser för konsumentprisindex, alltså bland annat inflation. Inför 2023 höjdes riksnormen med 8,6 procent. Ett lågavlönat sjukvårdsbiträde kan naturligtvis bara drömma om en motsvarande löneförhöjning.

Vi befinner oss alltså nu i den bisarra situationen att de ekonomiska klyftorna växer mellan bidragstagarna och de lågavlönade. Till bidragstagarnas favör.

Visst, man kan absolut införa ett generellt aktivitetskrav. Det är bättre än ingenting alls. Men om man tror att det innebär att till exempel Ruwayda Ahmad Abdi i Eskilstuna kommer närmare ett arbete och självförsörjning så bedrar man sig. Man kan möjligen göra hennes liv som bidragstagare lite mera obekvämt, med tider att passa och tidig uppgång på mornarna. Men ett arbete kommer hon knappast att få.

Regeringen vill visa handlingskraft genom aktivitetsplikt för socialbidragstagarna. Men tyvärr uppfinner man bara hjulet på nytt. Ett hjul som dessutom är fyrkantigt. När man istället borde se över nivåerna i socialbidragen.

Birgitta Sparf