Vill Aftonbladets Jonna Sima ha begränsad yttrandefrihet? Frågan är befogad efter hennes hyllningstext till ramadan, där hon också passar på att jämställa fullt legitim islamkritik med hat och förakt mot enskilda muslimer. Ohederligheten känner inga gränser när den pk-marinerade Aftonbladet-skribenten tar religiös fasta som förevändning för att kritisera dem som har mage att kritisera islam.

När ramadan infaller kan man stundom få se de mest absurda artiklar signerade svenska skribenter. Det finns ingenting som får de pk-marinerade journalisterna att gå igång som just ramadan. De vrider ut och in på sig själva för att visa tolerans och kärlek till islam och de lismande hyllningarna till den muslimska fastan tar aldrig slut. Nu senast Jonna Sima, kvinnan som försökte visa sig på styva linan och ifrågasätta Volvos användande av en ”manssymbol, men istället avslöjade att hon inte känner till den urgamla symbolen för järn. Den 21 mars skriver hon i en ledartext:

”I tider av stress skulle alla må bra av ramadan. Det är den heligaste och mest firade tiden för muslimer runt om i världen.”

Det är ett högtidligt konstaterande och det går inte att missta sig på att hon anser att det som är heligt för muslimer även bör vara heligt för alla andra. Och en som verkligen borde ta lärdom av den islamiska klokskapen är Richard Jomshof, menar hon.

”Han har vid flera tillfällen kallat islam för en totalitär ideologi”, skriver hon upprört och citerar honom från en intervju i SVT:s 30 minuter. ”Jag föraktar inga muslimer men jag avskyr islam” sa han där.

Det är naturligtvis ett fullkomligt legitimt yttrande. Var och en har all rätt att avsky en religion – det är dessutom fullt möjligt att avsky en religion utan att förakta eller avsky dess utövare.

Det är troligt att Jonna Sima skulle kunna förstå den logiken om det handlade om kristendom, buddhism eller någon annan religion. Men när det handlar om islam blir hon som en sårad tjur på en tjurfäktningsarena. Hon ser rött, helt enkelt. I hennes värld ska islam undantas från alla lagar om yttrandefrihet och religionsfrihet och, förstås, frihet från religion. Därför påstår hon att Jomshofs uttalande är ”anti-muslimskt”.

Det är det naturligtvis inte alls. Det är islamkritiskt. Punkt. Och vad Jonna Sima än tycker om det är islamkritik en lagstadgad rättighet. Ändå uttrycker hon sig som om Richard Jomshof har begått ett brott, när han kritiserat just denna religion. Begränsad yttrandefrihet tycks vara den nya käpphästen för Aftonbladets skribenter, och andra med samma osmakliga hittepåvärdegrund.

”Egentligen skulle vi väl alla må bra av att fira något slags ramadan. En tid vikt för att fokusera på själen, solidaritet med de svaga och på att vårda våra relationer.” skriver hon finstämt sin hyllningstext till islam och ramadan och avslutar med att vi borde sluta peka finger år andra religioner och istället låta oss inspireras av de goda sidorna.

Undrar just vilken religion som pekar mest finger åt andra. Islam, kanske? Religionen som inte tillåter att dess utövare lämnar läran och söker frihet och jämlikhet i andra ideologier?

Sådana petitesser är förstås inte viktigt för Jonna Sima – som än en gång avslöjar sin fundamentala brist på bildning. Även världens kristna (som är fler än världens muslimer) iakttar nämligen en lång fastetid varje år, en tradition som dessutom är hundratals år äldre än den muslimska fastetraditionen. Om något är det alltså den kristna fastan som från början inspirerat de muslimska ledarna, så varför ska vi inspireras av en kopia?

För att Jonna Sima tycker det, förstås, och för att hon tvångsmässigt känner sig nödgad att hylla islam så fort tillfälle ges. Frågan är bara varför. Är hon verkligen så här naiv och obildad eller är hon innerst inne så osäker på fredsbudskapet i islam att hon helt enkelt tar det säkra före det osäkra? Eller handlar det om klassisk exotisering?

Jag gissar på det sistnämnda. Trots Jonna Simas, och hennes kollegors, försök att verka insatta i det som händer och sker, lever de till stor del i en skyddad miljö där de sällan behöver befatta sig med verkligheten. Islam är förmodligen fortfarande en relativt främmande företeelse för dem, varför de kan kosta på sig att se på islam utifrån ett romantiserande perspektiv. Islamska företeelser upplevs helt enkelt som mer spännande och åtråvärt och verkligheten bortser man ifrån.

Bild: Skärmdump Aftonbladet ledare