Valet i Finland har väckt språkfrågan, dvs svenskans ställning i landet, till liv igen. Den har tagits upp i debatten i Finland, givetvis, men genom Gellert Tamas artikel i DN också här i landet.

Debatten uppvisar så många lager av förljugenhet att det kan finnas anledning att lägga en pinne till på den evigt brinnande brasan.

Jag har uppskattat Sannfinnländarna för deras villighet att oförskräckt dra fram de besvärliga motsättningar i samhället som skapats av etablerade partiers ovilja att se och behandla svårigheter och problem, som är uppenbara och plågsamma -för befolkningen. De har spelat samma roll i Finland som SD hos oss.

Men Riikka Purras uppträdande i Svenska Yle:s tvåspråkiga debatt fick mig att omvärdera henne och hennes parti. I debatten skulle partiföreträdarna helst tala svenska, förstås, i ett program avsett för den finlandssvenska befolkningen – men det var tillåtet att tala finska. Purra talade enbart finska, trots att hon talar flytande svenska.

Hon, purfinskan, har alltså ansett det vara förenligt med sina intressen att lära sig svenska väl, men i ett sammanhang där hennes svenska skulle vara till gagn för programmet och dess svensktalande publik väljer hon att tiga på detta språk. Det är ett sätt att ljuga. Hon vill inte erkänna att svenskan tidigare har varit och i stunden också skulle kunna vara till nytta för henne och andra. Hon är oärlig, därför att hon tror det kan vara till nytta för henne och hennes parti.

Den vanligaste förljugenheten är av ett annat slag. Man vill inte låtsas om de djupa motsättningar som finns mellan finnar och svenskar i Finland. Här en rolig – och sorglig – bild:

En ung patient kom in mitt i natten med en huvudskada. En akut skiktröntgen av skallen visade ett s k epiduralhematom – en fruktad blödning som i svåra fall kan pressa ihop hjärnan och leda till döden. Närmaste neurokirurgiska klinik låg femtio mil söderut och patienten blev hastigt sämre. Akutjouren beslöt sig för att väcka en lokal snickare och bad honom komma in genast med sin borrmaskin. Med snickarens benägna hjälp borrade jourläkarna sedan ett hål i den skadades bedövade huvud. Blodet sprutade överallt, men operationen lyckades och patienten blev omedelbart bättre…

Mannen viftar med armarna och skriker hejvilt på finska. Vissa av orden känner jag igen; ”ruotsalainen” betyder ”svensk” och ”perkele” betyder ”jävla”. På sätt och vis förstår jag hans svenskhat. Många finnar i Finnby känner sig som andra klassens medborgare. Bygdens ledande företagare och politiker är mestadels svenskar. Finnarna bor icke sällan i de sämre kvarteren, som härjas av alkoholism och sociala problem. De bråkiga, berusade män som kommer in till akuten mitt i natten är i princip alltid finsktalande. Som läkare i norra Finland får man sina fördomar bekräftade både dag och natt. I Finnby har det funnits svenskar och finnar i hundratals år, men i praktiken lever de helt skilda liv. Svenskarna är lite finare, lite rikare, lite bättre helt enkelt. Och nu har de till och med börjat ta hit sina egna läkare… (Axess 2013).

Min lärare i finska berättade hur han som pojke först fick stryk när familjen flyttade från Finland till Handen. Det gick över när han lärt sig svenska bra. Sedan flyttade familjen till ett miljonbostadsområde med finsktalande majoritet. Då fick han stryk igen. Han hade glömt bort finskan. I Hissvägraren (Ack! Lasse Pöysti! Varför finns du inte mer?) minns en gammal man hur rädd han var för att tala svenska när de finska pojkarna hörde på. Och Kjell Westö har liknande erfarenheter. (Man kan knäppa på svensk översättning).

Det finns otaliga liknande berättelser. Den som för tillfället är i minoritet har det svårt.

Gellert Tamas artikel är ett exempel på det vanligaste sättet att använda förljugenheten: Han bryr sig inte om verkligheten och dess våndor, på samma sätt som (tills helt nyligen) alla företrädare för den svenska invandringspolitiken har förnekat alla de svårigheter som följer med ett mångkulturellt samhälle – också när det bara är två, i grunden snälla folkslag som skall försöka samsas. (Dessutom är han okunnig. Han känner inte till att det var de vitas behov av brett stöd efter inbördeskriget som fick dem att komma finlandssvenskarna till mötes).

I stället använder han sig fritt och vällustigt av samma associativa teknik som Joseph McCarthy en gjorde gång. Man letar upp spridda citat, ofta från några dumskallar, som alltid är mer uppkäftiga och orädda i nya partier utan någon etablerad partikultur, tar något eller några av deras uttalanden och fortsätter sedan en skildring av debattens värld, av dess olika yttringar och tror därmed att man gjort något väsentligt. Inte på något sätt bryr han sig om verkligheten, de svårigheter som följer med varje mångkulturellt samhälle. Vad som där händer är han totalt obekymrad om.

Andelen invandrare i Finland är hälften av den i Sverige, men redan börjar man frukta att alla våra invandringsorsakade problem skall komma också dem till del. Det har redan börjat. De har etablerade kriminella gäng och skjutningar – om än på en helt annan nivå än i Sverige.

Så finns det slutligen en annan, vanlig förljugenhet, mycket effektivt illustrerad av debatten i Finland (Det finns fler, man jag tar inte upp alla): Mångkultur är alltid vansklig och inget att önska sig – men vi har mångkultur. Den kan vi inte som Jimmie Åkesson och andra önska bort (fast han låtsas bara, dvs ljuger, därför att det är bekvämt. För övrigt är han, som de flesta svenskar, mycket okunnig om hur den svenska minoriteten har det i dagens Finland).

Det var fel, dvs okunnigt och ansvarslöst, att släppa in hundratusentals outbildade, lågt begåvade människor som kommit hit därför att de här får en mycket bättre försörjning (kanske inte liv) än i sina gamla hemländer. Det vore bättre för dem, för deras barn och för oss om de återvände. En del kan kanske med olika lockmedel förmås att återvända. Många kommer att bli kvar. Det finns en lösning också för det (kantonisering, se artikeln under länken motsättningar!).

Det kommer ändå alltid att finnas en eller fler minoriteter som vill leva sitt liv här på det sätt de vant sig vid från barnsben. Det kommer också alltid att finnas finlandssvenskar. Det goda liv som Finland ändå kunnat bjuda sina två språkgrupper är ett eftersträvansvärt mål för andra grupper och andra länder – också för vårt.

Det går att leva tillsammans. Men de är inte alltid lätt, inte ens för två folk som haft nästan tusen år att vänja sig vid varandra. Hur skulle det då vara möjligt för folk – många folk – som bara vetat om varandra och levt bredvid varandra några årtionden?

Det finns ingen avgörande, enkel lösning. Det finns en lång, svår väg utan slut. För att inte tappa orienteringen måste landskapet och dess invånare beskrivas, så ingående och rättvisande som möjligt. Sluta ljuga! Det är bekvämt men förstör varje försök till lösning.