Efter viss tvekan beslöt jag mig för att göra militärtjänst. Tvekan var en följd av att jag förstod att jag därmed gav efter för den förtryckande statsmakten – egentligen de vuxna som kört med mig allt sedan skolstarten. Det visade sig vara rätt beslut. Militärtjänstgöringen gav mig de mest avgörande och lärorika åren – har jag förstått nu 64 år efteråt.  

Plötsligt fick man uppleva verkligheten med alla dess vassa hörn. Men det var inte bara de egna romantiska och felaktiga föreställningarna som sprack. Jag såg också andra avslöja sig. 

Vi hade en kompanichef som var mycket duktig att planera inför krigiska övningar av olika slag. Men han gjorde egentligen inte något mer. När det blev dags för handling blev han förlamad, dvs han fortsatta att planera alltmer intensivt. 

Längre fram i livet förstod jag att han inte var något udda undantag. Så gör man överallt i det svenska samhället. När det efter långvarigt utredande och analyserande blir dags för handling smiter man ofta i väg, ivrigt mässande om samråd och samverkan med berörda myndigheter. Sedan blir det tyst och lugnt igen.  

Alla vet att det förhåller sig på detta sätt. I sektor efter sektor klagar hantverkarna – de som gör jobbet – över den allt större byråkratiska överrock som, förutom att den kostar pengar, i onödan också försvårar hantverkarnas arbete. Allt fler poliser sitter i stora kontor och försvårar jobbet för dem som på gator och torg försöker upprätthålla ordningen och få tag på buset, allt fler byråkrater lägger sig i och försvårar sjukvårdpersonalens; läkarnas, sjuksköterskornas och biträdenas arbete. Lärarna binds allt hårdare till arbete styrt av överordnade hierarkier – osv. 

Kan man inte göra något åt det. Jo. Det är enkelt. Man inför ett nytt planeringsmått (!). För varje verksamhet räknar man ut kvoten mellan hantverkarna och dem som administrerar: Sjukvårdpersonalen enligt ovan/antalet administratörer, poliserna på gatan/poliserna i polishuset, lärarna i lektionssalar/alla andra i sektorn. Osv. 

Men det finns ju inte några sådana mått? Nej, just det.