När prästen och den erfarne kyrkomötesledamoten, kyrkostyrelseföreträdaren, stiftsfullmäktigeledamoten med mera, Dag Sandahl, tar till orda i den offentliga kyrkodebatten är det alltid med undertonen att den kyrkan han tjänar inte skall vara en demokratisk folkkyrka, alltså inte en kyrka med fria val eller politiska partier som ställer upp och på vanligt demokratiskt sätt kämpar om väljarnas gunst och inte en kyrka där således allmänheten i dess breda bemärkelse är företrädd och har inflytande. Sandahl vill – detta betonat även om han protesterar starkt – ytterst att kyrkan främst skall styras av präster och teologer och den gudstjänstfirande församlingen, det sistnämnda ett begrepp som ofta förekommer i hans bloggtexter och i hans anhängares nickande.
Kategoriarkiv: Gästskribent
I en tid när Sverige är utsatt för många prövningar i samband med den svårhanterade verklighet vi står inför, kunde man förvänta sig att politiker och beslutsfattare i stat och kommun skulle känna att ett mått av allvar vore påkallat. I stället visar det sig att det kan ge upphov till otippade reaktioner.
De svenska konsumenterna är inte skonade från problem. Telefonförsäljare lurar äldre att ingå ”muntliga avtal”. Elnätsföretag chockhöjer tarifferna. Oseriösa företag erbjuder snabblån till ockerränta. Man kunde tro att vi har en underutvecklad konsumentpolitik i vårt land. Men den är snarare överutvecklad – eller felutvecklad.
Tiden går fort. I höst är det redan två år sedan Sveriges säregna migrationspolitik fick se sig besegrad av en mer svårflörtad verklighet. Efter återupprättade gränskontroller i Europa och migrationsavtalet med Turkiet har vi gått från 10 000 asylsökare i veckan under november 2015 till dagens nivå på cirka 500 i veckan. Huruvida det var den svenska regeringens åtstramning eller Europas samlade åtgärder som hade störst inverkan är svårt att uttala sig om.
Naturligtvis är det svårt att hålla härskarna från styrandet av Kyrkan. De ser Kyrkan som en ideologisk statsapparat och sådana ska hållas under politisk kontroll. Än mer: de ska fungera just som samhälls- och samtidsideologi. Detta är det politiska önskemålet på en kyrka: ideologisk producentorganisation styrd med betydande inflytande från de maktägande. Furstar eller politiska partier lika.
Det var rätt att vi räddade flyktingar, utropar Anders Lindberg i en Aftonbladet-ledare tisdagen den 11 juli, och det är lätt att hålla med. Viss är det rätt att hjälpa flyktingar, när världen upplever en unik kris med 20 miljoner på flykt. Flertalet finns dessutom i fattiga länder med ringa resurser.
Sveriges traditionella flyktingpolitik har varit hedersam och gett landet ett gott rykte. För gott, säger en del, därför att detta goda rykte bidrog till bilden av Sverige som ett för flyktingar attraktivt mål med, som man trodde, öppen gräns.
Den svenska polisens svårigheter att uppehålla statens våldsmonopol kan jämföras med situationen i Tyskland, även om det än så länge är betydligt värre i Tyskland.
”I Berlin och i Duisburg finns det områden där kollegorna knappt vågar stoppa en bil, eftersom de vet att de kommer att omringas av 40 eller 50 män. Dessa attacker är ett avsiktligt utmanande av statens auktoritet – attacker i vilka förövarna uttrycker sitt förakt mot vårt samhälle”, uppgav Rainer Wendt, ordförande för den tyska polisunionen, redan för flera år sedan till Spiegel Online.
Genom hela vår historia har vi med godtagbar säkerhet kunnat bedöma om någon vi möter är vuxen eller barn. Det var viktig kunskap för vår överlevnad, eftersom okända män kan vara fiender, och måste hanteras med viss försiktighet – medan barn ovillkorligen behöver vårt beskydd. Några år runt 2014 blev det (av olika skäl) möjligt för vuxna män att i stor skala, bli registrerade som barn, av svenska staten. Under förutsättning att de kom från vissa krigshärjade länder.
Pris är vad man betalar- värde är vad man får. Orden kom för mig när jag nyligen gjorde en resa med familjen i mellersta Finland, för att besöka orter där familjen har en del av sina rötter. Insjölandskapet runt Saimens sjösystem är hisnande vackert. Någon motsvarighet finns nog inte i Sverige. Någon motsvarighet till de ständiga påminnelserna om landets nära historia och frihetens pris finns inte heller i Sverige.
Redaktören för denna sajt gjorde nyss upp med föreställningen om värdegrunder – jag brukar kalla det för värdegrundsflum. Men det finns ett ord som jag skulle vilja dra en lans för: värdighet.
Det är ett ord som borde kunna tillämpas på alla möten mellan människor. Man minns Hjalmar Gullbergs ord: ”Om i ödslig skog/ångest dig betog/kunde ett flyktigt möte/vara befrielse nog”.
Att idag hävda att den västerländska kulturen är bättre än andra kulturer ses av många som problematiskt. Tankarna går till imperialism och kolonialism. Orsakerna till att inte vilja framhålla den västerländska kulturens goda sidor är förstås mycket skiftande. Det kan vara uttryck för blyghet, försagdhet, ödmjukhet – eller för feghet. Det kan också vara utryck för en likgiltighet inför de olikheter som finns mellan olika kulturer. Till de många faktorer som bestämmer vårt förhållningssätt till andra kulturer skulle jag här vilja lyfta fram och diskutera en viss syn på kunskap. Uttrycket ”situerad kunskap” har kommit i svang vid universiteten de senaste decennierna. Begreppet används flitigt inom till exempel genusvetenskap. Först: Vad betyder det?
I sitt organ Det Goda Samhället har Patrik Engellau, en gång en duktig medarbetare inom det svenska biståndet, skrivit en något missvisande artikel om svensk immigration under rubriken ”Migrationens orsaker”. Jag hoppas det inte skett av illvilja och i medveten tjänst åt odemokratiska krafter. Han påstår att det finns tre berättelser om den svenska immigrationen:
Flera intellektuella européer har på ett skrämmande sätt påvisat att islam verkligen är ett hot mot vårt västerländska samhälle. En av dem är spanjoren Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare och medlem i Spaniens motsvarighet till Svenska Akademien. I en intervju i Spaniens näst största dagstidning ”El Mundo” har han svarat på frågan vad som skrämmer honom mest med den islamiska terrorismen:
Krönikan ”Spridda tankar från redaktionen” föranleder en del egna spridda tankar.
Två år kan tyckas vara en kort tid, men att hålla igång ett intellektuellt samtal under två år är en anmärkningsvärd prestation. Jag har följt Det Goda Samhället under de två år som samtalet pågått. PE:s krönikor, gästskribenternas bidrag (ingen nämnd och ingen glömd) och kommentatorernas inlägg har fått mig att känna mig midre ensam. Det Goda Samhället tar upp aktuella och viktiga samhällsfrågor. Det är inte ofta som nivån hamnar på den som dagligen presenteras i MSM, där inriktningen sammanfattningsvis är på nivån – ”hur långt är ett snöre”?
Vi är här för att ta dina hundar!
Så presenterade sig djurskyddsinspektören när han klev ur bilen på gårdsplanen. Och knappt hann hundägaren – vi kan kalla honom Lars – blinka förrän alla hans hundar skuffats in i bilens lastutrymme. Det var gamla hundar och unga huller om buller. Alla renrasiga av god stamtavla. Tillsammans drygt ett 30-tal.
Den så kallade sambeskattningen – att två äkta (gifta) makars inkomst läggs samman och sedan deklarera och beskattas var och en för hälften av den sammanlagda inkomsten – ersattes av särbeskattning i Sverige 1971. Särbeskattningen skiljer ut Sverige från de flesta övriga länder i Europa. Följande länder i Europa har idag kvar sambeskattningen i någon form: Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien och Tyskland.
Ilmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar i offentligt finansierad men privatägd välfärdssektor har med rätta utsatts för omfattande kritik. Ändå förväntas den snart resultera i en proposition som riksdagen ska ta ställning till. Propositionens innehåll, såväl vad avser ämnestäckning som begränsningarnas stränghet är i skrivande stund oklar. Den offentliga diskussionen har antytt att accepterade vinstnivåer skulle tillåta överskott som gav ägarna några procents avkastning utöver kostnaden för att anskaffa kapital.
I Sverige tenderar vi att se världen som den ”borde” vara, och inte som den ”är”. Det ställer till det för oss. Det gör det svårt för oss att förstå och relatera till andra kulturer. Vi ser på omvärlden utifrån vår självbild, en guldinramad tavla av förträfflighet baserad på en samling nationella, sociala, ekonomiska och sportsliga framgångar. Vi ser på världen utifrån en övertygelse att världen ”borde” tycka, tänka och agera som Sverige. Först då kan världen förbättras.
Jag känner mig vilsen i dagens politik. Det som har rört till det för mig är den identitetspolitik som numera genomsyrar politiken. Jag har en förståelse för enskilda individers identitet som människa är viktig. Jag själv har genomgått detta som andra generationens invandrare. Det tog många år innan jag förstod och accepterade att jag både är svensk och ungrare samt att jag faktiskt har två hemländer. När jag insåg detta blev jag trygg som individ.
Om någon framför en åsikt som andra inte delar tycks dessa andra numera i ökande utsträckning uppleva att de blir kränkta som individer. Om den som framfört åsikten då ber om ursäkt händer det allt oftare att ursäkten inte godtas. I stället för förlåtande blir det bara fördömande.
Vi är många som önskar att vakna ifrån den mardröm som asylinvandringen innebär. Sanningen är dock att vi har en verklighet att hantera. Vi kan inte längre önska bort saker.
Det är inte ens meningsfullt att tala om varför det blev som det blev. Själv har jag röstat mot vansinnet i de tre sista valen. Resultaten är vad det är.
Vad gör vi nu?
Jag står framför det magnifika teaterhuset i Norrköping. På fasaden kan man läsa Esaias Tegnérs devis: ”Förkunna seklers sorg, förkunna seklers glädje”. Det är i slutet på maj. Scenkonstbiennalen och sommaren har anlänt samtidigt till staden vid Bråviken som antar formen av östgötsk idyll. Syrénen blommar. Jag förväntar mig att under denna festival och branschträff par excellence få ta del av avantgardistisk spjutspets-scenkonst.
Den första kvällens föreställning är Befrielsefronten av Maria Sveland. En våldtäktsman förgriper sig på Örebros kvinnor. I Svelands fiktion har förövaren cendréfärgat hår. Lo Kauppi gör samma försök att omskapa verkligheten med titeln på sin nyskrivna pjäs Vita män våldtar. Jag förmodar att en sådan titel helt enkelt säljer bättre på den marknad som aldrig utsätts för den riktiga marknaden.
World Values Survey ”visar att människors uppfattningar spelar en nyckelroll för ekonomisk utveckling, framväxten och blomstrandet av demokratiska institutioner, ökad jämställdhet och i vilken utsträckning samhällen har en effektiv styrelseform”.
Inglehart-Welzels kulturkarta presenterar kulturella variationer i världen. Våra kollektiva uppfattningar, värderingar och normer formar oss som människor, samhällen och nationer. Medan ‘traditionella värderingar’ är kopplade till religion, traditionella familjevärderingar och tillit till auktoriteter, lägger ’sekulärt-rationella värderingar’ mindre vikt vid dessa. ‘Överlevnadsvärderingar’ finns i samhällen med stor oro för ekonomisk och fysisk säkerhet och med låg tillit och tolerans. På den motsatta sidan av axeln finner vi ’självuttryckande värderingar’ med höga toleransnivåer, jämställdhet, miljöskydd, höga nivåer av socialt kapital och en vilja att deltaga i det politiska livet.
Rumänien i december 1989. En riddare av danska elefantorden, en av världens mest ansedda utmärkelser, Nicolae Ceausescu, står på trappan till sitt ståtliga palats och hör det dittills ohörda och skådar det osedda.
Inte hans folk men tusentals odjur demonstrerar mot folkdemokratin, hans folkstyre! Arbetarklassens son, vår älskade kamrat Nicolae Ceausescu kallas han: Folkets själ inkarnerad, politisk livgivare, godheten själv. Så nu detta svarta hål: Vilka är dessa tusenden som vägrar att förstå framstegen? Ogräs i din trädgård! Du griper till ord som alltid har fungerat. Ler flämtande, armen lyft: Socialism kamrater, är vår framtid, soluppgången i vårt riksvapen. Vi kämpar för evigt solidariskt tillsammans!
Jag har alltid röstat på Moderaterna och jag anser mig tillhöra partiets kärnväljare. Efter valet gick jag in i partiet för att försöka förstå hur man tänkte efter den famösa ”öppna era hjärtan”-deklarationen. Två intressanta kurser om M:s historia och några möten i min lokala förening följde. Under en visning i Riksdagshuset frågade jag en av M-politikerna vad hon ansåg om det faktum att många M-väljare hade röstat på Sverigedemokraterna. Svaret blev en nonchalant kommentar att ”de inte utgjorde moderaternas kärnväljare”. Svaret, och det faktum att en stor del av diskussionerna under mötena gick ut på att förbli politiskt korrekta och inte ens tala med SD, innebar att jag besviken lämnade partiet.
Den 7 maj vann Emmanuel Macron med sin internationalistiska liberalism och sitt EU-vurmande det franska presidentvalet.
Med ca 65 mot 35 procent besegrade han Nationella Frontens ledare Marine Le Pen, som tagit ton mot EU:s växande överstatlighet och omfattande islamisk invandring.
Macrons seger är beklaglig eftersom den ger uttryck för ett kortsiktigt politiskt tänkande. På lång sikt har Europa bara två vägval:
I del ett av denna krönika redovisades en rad svenska utsagor om tyskar. Även om jag strävat efter att göra dessa så representativa som möjligt önskar sig kanske läsaren, liksom jag, en mer systematisk redovisning?
Finns det något sådant mer systematiskt sätt att undersöka hur svenskar i gemen ser på Tyskland och tyskarna? Det finns det naturligtvis. Ett vederhäftigt sätt vore att med hjälp av samtal, intervjuer enskilt eller gruppvis sålla fram åsikter och erfarenheter och sedan testa de uppkomna frågeställningarna i ett stort antal standardiserade intervjuer. Det är dyrt. Fler idéer?
Efter oredan i EU, Greklands bankrutt, Brexit och annan oro inom och utom Europa – exempelvis Turkiets allt mer aggressiva hållning – har intresset för det till synes ekonomiskt och politiskt stabila Tyskland ökat. Återigen dyker gamla föreställningar om Tyskland och tyskarna upp – föreställningar som nödtorftigt moderniseras med dagsaktuella exempel. Kanske skall man ta saken lite mer på allvar? I denna text kommer jag använda mig av citat. Citaten är framförallt hämtade från etnologiprofessorn Kurt Genrups bok ”Germania och Moder Svea” (1997). (För den specialintresserade kan boken läsas in sin helhet här.)
Först ut bland mina kommentatorer är en 40-årig svensk man som recenserar sin tyske motsvarighet: En typisk tysk har högt blodtryck, äter dålig mat, vet ingenting om hur man beter sig i naturen. Tyskar är överlägsna och ser ned på alla andra. Tyskar är experter på personregister och etnisk åtskillnad. Jag känner ingen som gillar tyskar. Inte jag heller. Respekt och gillande får man förtjäna, inte ta.
Valet i Frankrike har mötts av stort intresse också här i Sverige. Det är välkommet. Alltför ofta låter man förhållanden utanför den anglo-saxiska världen vara obeaktade. Men nu, när journalister och kommentatorer väl ägnar sig åt Frankrike, avslöjar man den okunskap och obekantskap som det vanliga ointresset under åren byggt upp. (Undantag finns. Då rör det sig om specialister, som i sin professionella gärning främst sysslar med Frankrike.)
Den mediala tonen mot Donald Trump har varit vredgad alltsedan han för många något överraskande valdes till Förenta staternas fyrtiofemte president. I den svenska pressen finns det såvitt jag vet inget enda undantag från den iakttagelsen. Man liknar honom vid en Mao Zedong vid rodret, man önskar honom riksrätt och avsättning. Det ställs mentala diagnoser på honom utan medicinsk undersökning. Det saknas hämningar.
En maktkamp pågår. Elitjournalister på ömse sidor av Atlanten är våldsamt uppbragda och förorättade. De har förlorat ett tolkningsöverläge, de har uteslutits ur den krets som formulerar den politiska dagordningen, de känner sig kort sagt kränkta. Deras självbild har tagit skada. Nu kräver de revansch. Motstrategin är en smutskastningskampanj utan motstycke i den moderna tidnings- och etermediehistorien. Trump ljuger. Journalistiken å sin sida står för det sanna, det rätta, också det sköna.
(Donald Trump är inte minst ful: något överviktig, med ett löjeväckande hårsvall, och varför knäpper karlen aldrig kavajen?)
Man kan verkligen ha sina synpunkter på USA:s innevarande president; han hade inte fått min röst. Och naturligtvis bör han granskas som alla potentater. Här har dock pressen sedan länge svikit: den är selektiv, har sina favoriter, döljer sina egna ambitioner i den ingalunda förkastliga ambitionen att få läsare (lyssnare, tittare – anhängare!). Nu vill den också lägga sig till med ett sanningsmonopol: det den inte har satt sin imprimatur på måste falla till marken.