Gästskribent: Anders Leion – Hurdana äro dessa tyskar? Del 2. Hur står det då till just nu?

I del ett av denna krönika redovisades en rad svenska utsagor om tyskar. Även om jag strävat efter att göra dessa så representativa som möjligt önskar sig kanske läsaren, liksom jag, en mer systematisk redovisning?

Finns det något sådant mer systematiskt sätt att undersöka hur svenskar i gemen ser på Tyskland och tyskarna? Det finns det naturligtvis. Ett vederhäftigt sätt vore att med hjälp av samtal, intervjuer enskilt eller gruppvis sålla fram åsikter och erfarenheter och sedan testa de uppkomna frågeställningarna i ett stort antal standardiserade intervjuer. Det är dyrt. Fler idéer?

När jag ställdes inför detta problem i mina tyskstudier – jag höll på att skriva en uppsats för 60 poäng (tvåbetygsuppsats om man är så gammal som jag) kom jag på en mer styrd metod som tyvärr inte var lika uttömmande men som skulle fungera bättra än att bara fiska citat ur böcker och press. Jag använde mig av verktyget Korp vid Göteborgs Universitets Språkbank. I denna språkbank finns ett antal så kallade corpus – ett stort insamlat och kategoriserat språkmaterial. Det finns bland annat ett som samlar in texter från bloggar och andra sociala medier. När man söker efter ett substantiv får man samtidigt de verb och adjektiv som används i samma mening. Jag sökte efter ”tysk” och fick ett stort antal träffar. De vanligaste adjektiven var: etnisk, civil, tjock, vanlig, död, förryckt, fattig, fördömd. De vanligaste verben: hata, hjälpa, slå, låta, döda, besegra, stoppa och tvinga.

Den bild som framträder är inte oväntad, om man säger så. Jag överlåter åt läsaren att närmare begrunda resultatet, därför att mina försök skulle endast bli amatörpsykologiska. Men jag kan göra en jämförelse. För något år sedan visades i finländsk (och sedan i svensk) Tv en serie som hette Suomi on ruotsalainen (Finland är svenskt). Det var en mycket väl underbyggd serie, som visade hur Finland efter hundratals samvaro med Sverige blivit just mycket svenskt. Det räcker inte med ordet ”tittarstorm” för att beskriva den våldsamma reaktionen. Det vore fullt möjligt att göra en liknande serie med namnet Sverige är tyskt. Jag är övertygad om att indignationen skulle bli lika stor här. Varför: Det har att göra med dominans och underordning, med beundran och avundsjuka.

Och vilken bild har jag själv av Tyskland och tyskarna?

Jag har en del erfarenheter:

Den tyska armén har givit mig ett ärr på vänstra foten. När mamma hörde på radio att tyskarna gick in i Norge blev hon så förskräckt – vi bodde nära gränsen till Norge och hade släktingar i landet – att hon tappade kaffepannan över min fot. Det kommer jag inte ihåg. Jag var bara ett år då. Jag kommer däremot ihåg när familjen gick till järnvägsstationen i Forshaga för att titta på de tyska soldaterna som transporterades förbi. Jag tror det är mitt första minne.

Min syster var gift med en tysk arbetskraftsinvandrare, en trevlig kock.

Jag såg hur illa till mods tyska ungdomar ofta var när de skulle vara tillsammans med andra nationaliteter under tidig efterkrigstid, till exempel på ett jordbruksläger i England. (Ungdomar från 17 nationer vistades i ett gammalt fångläger för tyskar. Vi fick mat och husrum (i plåtbaracker) mot att vi arbetade hos traktens bönder.)

Jag har ofta mått illa över hur oförskämt tyskar behandlats i Sverige. På en resa i bil från Stockholm till Uppsala tillsammans med ett gäng clartéister stannade jag bilen för att hjälpa en tysk bil vid vägkanten på riksettan. Det var en Renault av samma typ som min egen. Jag anade felet. Bränslepumpen brukade skaka loss och läcka. Det var det också. Medan jag hjälpte tyskarna marscherade clartéisterna av och an, gjorde nazihälsning och brölade på låtsastyska. Jag skämdes – för dem och därför att jag inte röt till mot dem.

Jag arbetade som praktikant på ett varuhus i Berlin 1961. Chefen uppträdde som om han ville leva upp till nidbilden av tysken: Rusade in på en avdelning, kontrollerade, röt order och försvann. Han lyssnade aldrig. Han hade varit SS-officer och hade ett stort porträtt av sig själv, i uniform, bakom sitt skrivbord. Men hans gamla soldater, som bemannade expeditionen, var mycket trevliga, liksom de flesta andra på andra avdelningar i varuhuset. De gamla soldaterna hade hamnat i brittiskt fångläger vid krigsslutet. Vid varje morgonuppställning klubbades ett par tyskar ihjäl.

(Har ni märkt att först nu har man börjat tillåta också tyskar att berätta om sina lidanden? T.ex. ”Warum war ich bloß ein Mädchen“ av Gabi Köpp från 2010 och “Als die Soldaten kamen“ av Miriam Gebhardt från 2015; två böcker som bägge behandlar det höga pris de tyska kvinnorna fick betala efter kriget. Det finns dock ett tidigt exempel på förståelse för och medkänsla med den tyska befolkningen: ”Tysk höst” av” Stig Dagerman från 1947)

En dag försvann en fjärdedel av de anställda från varuhuset där jag var praktikant i Berlin. Muren hade börjat byggas. Med några andra praktikanter var jag över på östsidan dagen därpå. (Bara skandinaver släpptes över.) På hemvägen tog vi S-Bahn. När vi gick av höll vi på att bli lynchade av västberlinska arbetare. S-Bahn administrerades av östsidan och var satt under bojkott. Men vi kom undan när man förstod att vi var oinformerade utlänningar.

Mina barn hade polisskydd i flera år därför att RAF (Rote Armee Fraktion) försökt kidnappa deras mamma.

Jag har läst flera språk på Stockholms Universitet. Den tyska institutionen fungerar bäst, enligt min erfarenhet.

Så, vad anser jag om tyskar?

Jag är lite kluven – men det är jag gentemot alla nationaliteter, inte minst gentemot svenskar. Den enda skillnaden, tror jag, är att frågan är mer laddad när det gäller tyskar än andra. Jag tror det beror på att vi är, och så länge varit, så nära dem, och så beroende av dem. Och så är det en sak till.

Den sovjetiska historikern och regimkritikern Andrej Amalrik berättar i sin bok Ofrivillig resa till Sibirien något jag tror är viktigt. 1965-1966 satt förvisades han till Sibirien på grund påstådd parasitism. Han tog hand om sin gamla far och hade inte något ”godkänt” arbete – tvärtom, han sålde förbjuden rysk konst till utlänningar. Så han och hans maka förvisades till en eländig by i Sibirien. Allt var trasigt. Inget fungerade. Ingen gjorde något åt bristerna. Men en dag kom ett antal tyska krigsfångar till byn. Snart var allt i ordning.

Vem kan älska den som alltid är bäst?

Anders Leion är en gammal man, 78 år, som alltid talat och grälat politik. Jobbat inom facket, offentlig sektor och gjort undersökningar inom Sifo. Numera (mycket) glad pensionär som studerar språk och dansar tango och Lindy hop.

39 thoughts on “Gästskribent: Anders Leion – Hurdana äro dessa tyskar? Del 2. Hur står det då till just nu?

  1. Bo Svensson skriver:

    I ett gammalt Bonnier-lexikon som gavs ut strax efter kriget, hade man inte hunnit ändra städernas befolkningssiffror utan efterkrigssiffrorna hittade man i supplementet.

    Man kunde alltså lätt få en rimligt god uppskattning av antal civila offer för britternas tyskutrotningskrig – i storleksordningen två miljoner – och för Dresden stämmer de gamla siffrorna väl. – De som gällde under decennier: 225000. – Numera är det pk att hävda att de bara var 25000.

    Liked by 3 people

    • cmmk10 skriver:

      En seriös uppskattning ligger på mellan 25 000 – 40 000 döda i Dresden. Det är mindre än i Hamburg. Brandbombningen av Tokyo står nog i en klass för sig. Beräkningarna ang. Dresden komplicerades av att det var stora mängder flyktingar i området.

      Vill minnas att det dog 6 miljoner tyskar, varav c:a hälften var civila, under andra världskriget.

      Liked by 1 person

      • Bo Svensson skriver:

        Men en ännu seriösare uppskattning är alltså runt 225000 dödsoffer i Dresden.

        Gilla

      • skaaning skriver:

        Bäste Herr Östman. Det finns faktiskt ingen rimlig ursäkt att terrorbomba civila med fosforbrandbomber och sprängbomber om vartannat, och det kortade inte kriget det minsta, utan snarare tvärtom. Nazisternas grymhet gör inte två fel rätt. Uppriktigt sagt så hade jag föredragit Saringas, när man läser ögonvittnesskildringar från Dresden och Hamburg speciellt.

        Bra också att CMMK10 berättar det få känner till, nämligen att en natts brandbombsräd över Tokyo, skördade ungefär lika många dödsoffer som Hiroshima och Nagasaki sammanlagt, och 62 japanska städer utsattes för detta under slutmånaderna av kriget, när japanerna redan i praktiken var beredda att kapitulera på de villkor de ändå fick.

        Det skadar inte att vara historiskt självkritisk, ens för de Västallierade.

        Liked by 2 people

  2. Bo Divander skriver:

    Jag förstår fortfarande inte orsaken till dessa två artiklar av Anders Leijon , finns det någon ung svensk idag som funderar över hur tyskarna är? De karikerade bilderna av tyskar känns gamla och unkna. Liknande de gamla fördomarna av hur judar är.

    Jag kommer aldrig att glömma Peter från Hamburg, en modern ung kille, som menade att tyskarna aldrig kommer att bli av med arvet från kriget. Sorgligt att höra en fullständigt oskyldig människa känna en sådan skuld.

    Peter berättade också att Hamburgborna ibland brukar kallas för sydsvenskar. Sympatiskt, men en nyhet för mig.

    Som sagt, Tyskland är idag Europas motor, en stabiliserande faktor i vår politiskt turbulenta del av världen.

    Liked by 2 people

    • Anna Lindén skriver:

      En sympatisk inställning, Bo, även om jag uppskattar Anders Leijons artikel. Jag tror att dessa unkna fördomar, som liksom i fallet med judarna nog i hög grad bygger på avundsjuka, är på väg bort.

      Liked by 1 person

    • ingridkampas skriver:

      Enig, vi är nu i år 2017. Och vadan denna pratighet och ovidkommande saker? Jag bor i Tyskland, min man är tysk, jag har tysk familj och tyska vänner. Som översättare följer jag tysk modern litteratur så gott jag kan. I böcker skrivna idag rör sig temat också ganska ofta om hur krigstraumat påverkat inte bara krigsgenerationen utan barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Precis som att det går att träffa oförskämda och fulla svenskar på Teneriffa, så finns det naturligtvis otrevliga tyskar som reser runt i världen. Men många tyskar älskar Sverige, de har en nästan rosafärgad dröm om Sverige. Jag själv undervisar två gäng som lär sig svenska, det är mycket populärt att gå svenskakurser. De som reser till SVerige och gillar Sverige, är i o för sig kanske inte samma personer som lever rullan i Italien, men ändå. Mitt intryck av tyskar är att de är artigare än svenskar. Tyskar är vänliga och hjälpsamma. Generellt alltså. Man har en mer formell umgängesform, man duar inte folk, och man använder titlar, men det är både för- och nackdel med det – det ger dock en annan respekt människor emellan. Jag älskar Tyskland. Det är ett underbart vackert land. Och sjukvård är bättre och tillgängligare (max 10 euro per kvartal att gå till tandläkare om man inte ska göra bryggor o liknande), skatterna är lägre.

      Liked by 3 people

  3. Bjarne Däcker skriver:

    Jag har noterat en konstig vändning i språket. I mina yngre dagar på 50- och 60-talet så talade man alltid betr andra världskriget om tyskarna och den tyska armén. Det var tyskarna som hade ockuperat Danmark och Norge etc. Nuförtiden skriver tidningarna ofta i stället nazisterna. Till exempel att nazisterna stod utanför Moskva vintern 1941. Hur har denna vändning skett? Är den avsiktlig eller omedveten?

    Liked by 4 people

    • Mieszko skriver:

      Fenomenet du tar upp är man inte glada över i landet där jag har min bakgrund, Polen. För polackerna är det tyskarna – just tyskarna – som anföll Polen och som begick alla möjliga ohyggliga brott där. Tyskarna var ju elaka mot polackerna redan på 1800-talet så för polackerna handlar det inte bara om nazismen. Att tala om nazister istället för tyskar ser man i Polen som ett sätt att frikoppla nazismen från Tyskland och kanske göra en del andra nationer medansvariga för förintelsen. Men faktum är ju att Hitler hade ett stort stöd bland det tyska folket. Dessutom talar ju folk gärna om t ex ”USA:s brott” utan att nämna vilken president som styrde landet då. Märkligt därför att det är så viktigt att säga just ”nazister” och inte ”tyskar”.

      (Det ska väl även sägas att mot bakgrund av vad tyskarna gjorde i Polen så är relationen mellan polacker och tyskar ändå ganska bra idag.)

      Gilla

  4. Bjarne Däcker skriver:

    För ett par år sedan var jag på turistresa till norra Italien. En dag gjorde vi besök till Sydtyrolen och staden Merano. Detta är ett till övervägande del tyskspråkigt område. Vi slogs av att allting var så prydligt och välordnat. Inget skräp någonstans. Bedårande vackra utsikter. Kanske det blir så här varthän tyskarna kommer.

    Jag brukar tänka på det när jag hör om hur kommunerna tvingas till stora kostnader för att städa upp och sanera efter tiggarnas illegala bosättningar. Det kanske blir så varthän dessa kommer.

    Fast man kanske skall undvika generaliseringar?

    Liked by 3 people

    • Anne-Hedvig skriver:

      Tysk dikt som min mors familie lærte utenat av sin far generalen:

      ”Morgen, morgen, nur nicht heute,
      sprechen immer trege Leute.
      Morgen kannst du etwas anders sorgen,
      jeder Tag hat seine Pflicht.
      Was geschehen ist, ist geschehen –
      was geschehen kann, weisst du nicht.”

      Jeg kan det utenat jeg også, men lever nok ikke helt opp til det… Siterte diktet for min kusines sønn, og han fikk nærmest latterkrampe. Nye tider, nye holdninger 😉

      Gilla

  5. moab skriver:

    Jag umgicks med en del tyskar för många år sedan, och deras vördnad för deras ledare gjorde djupt intryck på mig. Här är vi, ett antal studenter i fjärran land, men när Helmot Kohl kom på tal, herregud. Jag tror ingen svensk känner sådan vördnad för någon annan svensk eller annan person, ingen av de 8 miljonerna iallafall. Jag tror detta nationaldrag skiljer oss från tyskarna, och det var detta nationaldrag som bidrog till Hitler och nu Merkel. De söker någon att följa, precis som Japanerna. Detta drag tror jag är avgörande återigen eftersom tyskarnas ledare, i ny skrud, mutti iställer för moustach, återigen leder ner dem för fel stig. Vad händer om en ny nationalistisk ledare kommer fram i Tyskland återigen, bäddar inte den nuvarande politiken för just detta? Tysk nationalism är det naturliga tillståndet, vi närmar oss en tipping-point.

    Liked by 2 people

  6. Bengt Gustav Lönnbeg skriver:

    Inlägg av denna typ har jag ingen förståelse för. Vad tycker vi om tyskar? vad tycker vi om italienare eller norrlänningar, smålänningar, stockholmare osv?
    Jag har gjort affärer med tyskar/tyska företag i många år och alltid blivit väl bemött under mina besök. Det är väl individer vi möter överallt? Med olika karaktärsdrag.
    En liten anmärkning: 1965/66 fanns inga tyska krigsfångar kvar i Ryssland, de sista fick åka hem i mitten av 50-talet.
    Bengan 47

    Gilla

    • Anne-Hedvig skriver:

      En ting vi kan merke oss, er den svære mengde stjernekomponister og musikere i det tyske kulturområde. Det er pussig å sammenligne med f.eks. med England (eller UK)- også en kulturnasjon. Men etter blomstringen under Elizabeth I var det smått stell frem til Purcell som en enslig svale. Og etterpå…?, mens det blomstret i Tyskland og Østerrike (særlig Wien). Bare å begynne å ramse opp store komponister nesten fram til vår tid!

      Händel i London var jo fra Halle i Sachsen. Elgar, Vaughan Williams, Britten – hvor mange flere store har britene hatt egentlig?

      Musikken er for meg en stor del av mitt Tysklandsbilde. Men selvsagt ligger krigen der som en assosiasjon i bakgrunnen for oss født på 1940- og 50-tallet, det er ikke til å komme fra.
      Tyskland er på sett og vis det beste og det verste i europeisk kultur.

      Gilla

    • skaaning skriver:

      De få som överlevde, ja. Både tyska militärer och civila, var med all rätt livrädda för att hamna i Gulags koncentrationsläger.

      Gilla

  7. Erling skriver:

    Anders,

    tack för mycket intressanta artiklar. Och i ljuset av det du uppvisar känns presentationen – gammal man – direkt felaktig. Även uppfriskande för DGS med ett icke sedvanligt tema.

    Liked by 1 person

  8. Fredrik Östman skriver:

    ”brittiskt fångläger […] Vid varje morgonuppställning klubbades ett par tyskar ihjäl” — Har du någon vederhäftg källa på det? Hur gick det till? Vad var motivet?

    Vi talar om tvåtusen ihjälklubbade tyskar på tre år. Hur stort var lägret från början? Hur har det kunnat förtigas?

    Liked by 2 people

    • Anna Lindén skriver:

      Jag reagerade också på uppgiften om ihjälklubbandet. Kan det verkligen stämma? Det låter fruktansvärt barbariskt.

      Gilla

      • cmmk10 skriver:

        Tyskarna följde internationella konventioner, utom beträffande ryska krigsfångar. Engelska och amerikanska krigsfångar hade nog inte så mycket att klaga på –
        Röda korset kunde t ex vittna om det.

        Sovjetunionen hade inte undertecknat några fördrag beträffande krigföring eller behandling av krigsfångar – allt som hade med östfronten att göra var oerhört grymt.

        Liked by 1 person

      • Fredrik Östman skriver:

        Nej, MOAB, det handlar inte om det. Det handlar om vår bild av engelsmännen. De är och var mycket mer civiliserade och disciplinerade än någon annan nation. Vi har fått bekräftat när massvåldtäkterna i Tyskland uppdagats på senare år att, som vi hade förmodat, engelsmännen knappast var inblandade. Ryssarna var värst, jänkarna, polackerna och fransmännen deltog, men engelsmännen var förhindrade. Om det skulle visa sig att engelsmän klubbat ihjäl krigsfångar som i något slags primitiv Hollywoodfilm löser hela min bild av engelska krigshjältar upp sig i en eländig sörja.

        Påståendet är alltså tills vidare fullkomligt uppåt väggarna.

        Liked by 1 person

      • Anne-Hedvig skriver:

        Kapittel TYSKE KRIGSFANGER.
        Skriver stikkord her. –
        11 mill. tyske soldater tatt til fange av de allierte i løpet av krigen (av russerne: ~ 3,155 mill.; 3,8 av amerikanerne, og 3,7 av britene. Franskmenn: en kvart mill).

        Dette svære antallet tyske soldater ble samlet i seksten enorme innhegninger rett innenfor grensen til det vestlige Tyskland. Ment å romme 100 000 mann hver, men ble raskt både 118 000 og 134 000.

        Dette var ikke leirer i vanlig forstand – ingen telt eller brakker.Fangene hadde ingen steder å søke ly, og måtte sitte/ligge på bakken uansett vær. Hygienen var redselsfull, bare groper i jorden til avtrede. Daglig matrasjon var ‘tre skjeer grønnsaker, en skje fisk, en eller to svisker, en skje marmelade, og fire til seks kjeks.’ Dette utgjorde ca. 800 kalorier om dagen, og fangene ble sterkt avmagret. Leirer hadde også problemer med å få inn vann. ”Vi drakk vår egen urin. Det smakte grusomt, men hva kunne vi gjøre?”

        ”Da den amerikanske leirkommandanten ble spurt hvorfor fangene led under så inhumane forhold, skal han angivelig ha svart: ”Så de skal miste lysten på å være soldater én gang for alle.”
        Det var en hevnkultur som rådet i hele den amerikanske administrasjonen, og det hevdes at 800 000 tyske fanger døde i amerikansk fangenskap. Andre bestrider dette, og mener maks 50 000 – 60 000.

        Men de virkelige grusomhetene inntraff i øst (krigsfanger holdt av sovjeterne).

        Liked by 1 person

      • cmmk10 skriver:

        Ryssarnas (sibirierna/mogulerna var tydligen extrema) härjningar var närmast i paritet med Djingis Kahns horder. Amerikanernas delaktighet förklarades till stor del av deras färgade soldater.

        Jänkarna kunde i allmänhet ”köpa” sig flicksällskap, då de hade sådant som choklad och cigaretter i överflöd.

        Engelsmännens övergrepp mot civilbefolkningen lär ha varit försumbar.

        Antar, rent allmänt, att det är lättare att bära sig svinaktigt åt mot människor som man inte delar ”utseende” med. Folk har ju mödrar och systrar som ser likadana ut och då finns det väl någon slags spärr hos de allra flesta.

        Gilla

    • Anne-Hedvig skriver:

      Mulig innlegget mitt om de forferdelige forhold i amerikanske gigantleirer for tyske krigsfanger forsvant. 16 leirer à 100 000 mann, men mange overfylt. Fangene hadde ikke ly, måtte sitte eller ligge rett på bakken, matrasjon på rundt 800 kalorier. Ofte problemer med vann – noen fanger drakk sin egen urin. Åpne latriner som førte til sykdom. Da den amerikanske kommanfanten ble spurt om hvorfor fangene led under så inhumane forhold, skal han ha svart: ”Så de skal miste lysten på å være soldater én gang for alle.”
      Det var en hevnkultur som rådet i den amerikanske administrasjonen.

      Behandlingen av tyske krigsfanger var eksponielt mye verre under sovjeterne enn den var under amerikanerne. (Ikke noe spesifikt stoff her om britiske leirer)

      Tabell: DØDSFALL BLANT KRIGSFANGER i leirer drevet på det europeiske kontinent
      —————————————————–
      • Storbritannia – 3 635 000 fanger – 1254 døde – % < 0,1

      • USA – 3 097 000 – 4537 døde – 0,1%

      • Frankrike – 937 000 – 24 178 døde – 2,6%

      • USSR – 3 060 000 – 1 094 250 døde – 35,8%

      • Jugoslavia – 194 000 – 80 000 døde – 41,2%

      • Polen – 7,7 % av fangene døde

      • Tsjekkoslovakia – 5,0 %

      • Belgia, Nederland, Lux – 0,9 % av fangene døde

      Gilla

    • Anne-Hedvig skriver:

      Kom over litt til her (siste innlegg nå!!)
      Av betydning for dødstallene (smlgn. amerikanere og briter) er at britene løslot mer enn 80 % innen høsten 1945, holdt amerikanerne på sine fanger vinteren over. Og det var amerikanerne som hadde ansvaret for kjempeleirene (Rheinwiesenlager) med mat- og vannmangel. Dertil var den amerikanske holdning overfor tyskere mye krassere i USA enn i Storbritannia.

      (S. 135) Møte mellom Churchill, Stalin og Roosevelt i Teheran 1943.
      ” Under middagen utbrakte Stalin en skål for likvidering av ”minst 50 000, og kanskje 100 000, fra den tyske kommandostaben”. Churchill, som visste alt om massehenrettelsen av polske offiserer i Katynskogen på begynnelsen av krigen, ble opprørt over denne kommentaren og sa likefrem at det britiske folk aldri ville finne seg i massehenrettelser.
      Da Stalin likevel instisterte på at 50 000 ”måtte skytes”, kunne ikke Churchill holde seg lenger. ”Jeg ville heller bli ført ut i hagen her nå og bli skutt selv”, sa han, ”enn å sverte min egen og mitt lands ære med en slik ugjerning.”

      I et feilslått forsøk på å lette stemningen kom Roosevelt her med et forslag om at de kanskje kunne kompromisse om et lavere antall som skulle skytes, for eksempel 49 000. Det later til at han mente dette som en spøk, men med tanke på hva også han visste om Stalins fortid, var den svært usmakelig.”

      Roosevelts sønn Elliot som var til stede, foreslo før Churchill fikk sagt noe, at ikke bare 50 000 tyskere i strid, men ytterligere hundre tusen nazister skulle drepes når de amerikanske styrker rullet inn fra vest.
      Da reiste Stalin seg , omfavnet Elliot og skålte med ham.
      Churchill var forferdet og sa at det var en ussel uttalelse. ”Hvordan våger du å si noe slikt!” Han reiste seg og stormet ut av rommet, ”slik at Stalin og hans utenriksminister, Vjatsjeslav Molotov, måtte skynde seg etter ham med påstander om st han tok ting altfor alvorlig – de hadde bare tullet litt.”

      Liked by 1 person

    • MartinA skriver:

      Under stalinismen var det legio att dela ut tio, femton tjugo år i gulag. Om en tysk låg vid fel regemente och blev dömd till tjugo år i gulag så är han fortfarande där 1965.
      Kriget på östfronten var otroligt skoningslöst.

      Jämför med de svenskar som kapitulerade vid Poltava, nästan ingen kom hem igen. Både ryska kejsardömet och USSR hade ett nästan omättligt behov av människor att skicka österut.

      Gilla

  9. Steven Jörsäter skriver:

    Behandlingen av tyskarna är i sanning förvånande. En förklaring kan vara att vi alla nog har ett visst behov av ”rasism” ungefär som ungdomar ibland retas. Eftersom denna har blivit tabubelagd så tar man till det lilla man vågar göra. Och då verklig rasism mot tyskar vore skrattretande, därtill är vi för lika, så tar man till just det. Och det tolereras eftersom ingen kan ens misstänka att det handlar om hudfärg eller något liknande politiskt inkorrekt. Den här teorin stämmer i tiden – detta kom samtidigt som det blev mer oacceptabelt att driva med mer exotiska folk.

    Bellman driver med tyskar på sitt eget burleska sätt, exempelvis Fredmans Epistel nr 73 (https://www.youtube.com/watch?v=y06apvJRJPw ). Men roligt är det. Tur att det inte riktade sig mot något afrikanskt folk – då hade han sedan länge varit utrensad från biblioteken.

    En intressant parallell kan vara det jag brukar kalla ”matrasismen”. Det vill säga den lära som matbutikerna driver ivrigt påhejade av LRF mfl. att endast svensk mat, och då i synnerhet svenskt kött, är det enda som duger att äta [givetvis i syfte att undvika billigt och bra kött från andra länder]. . Här är det främst den lede dansken som får klä skott. I samma ögonblick som mat kommer på tal försvinner alla tankar på en nordisk gemenskap. Inga beskrivningar av brutala danska bönder är för grova. I något TV-program kom det rent av fram att danska bönder inte främst drivs av sin höga önskan att fullborda kretsloppet utan av något så gement som att ”tjene penger”.

    Numera är det enda som återstår för en rättrogen att demonisera våra skötsamma grannfolk. Och då hamnar tyvärr tyskarna i skottgluggen.

    Gilla

  10. Gunnar Peterson skriver:

    År 1946 gick jag i ”andra folk” och var alltså nio år. I vår stad, vid kusten av Östersjön, var folk rädda för tyskar. Hausmann hette en helt oskyldig flykting från Lettland. Han blev förflyttad från den avdelning på fabriken där han arbetade eftersom tongivande arbetskamrater vägrade att ha något att göra med ”tyska nazister”. Hans fru fick inte handla i Konsum. Gingolis hette en annan lettländare som arbetade på samma avdelning. Han accepterades helt och fullt – möjligen var några svenska kommunister misstänksamma.

    Liked by 1 person

  11. B skriver:

    Jag blir lite undrande… varför skriver ni så mycket om hurdana tyskar kan tänkas vara? Alla är väl individer.

    Gilla

  12. Mats Lindberg skriver:

    Jag uppfattar svensken som i grunden ointresserad av andra landsmän och kulturer, förutom den amerikanska (och i någon mån den engelska). Som ”italofil” slås jag av hur ofta det publiceras rena felaktigheter om italiensk kultur och politik i våra media, och det får mig att inse att detsamma sker om det mesta vi svenskar i gemen inte känner till. Vem kan egentligen redogöra för LePens politik? Erdogans? Assads? Putins? Våra journalister levererar information på dagisnivå, med redan förutbestämda omdömen som ”invandrarfientlig”, ”antidemokratisk” eller ”expansionistisk”. Signalen blir att vi inte ska bry oss om omvärlden på annat sätt än att lära den vad som, enligt svensk kultur, är rätt. På kulturområdet är det lika illa; det finns gott om självutnämnda experter på anglosaxisk popkultur och subkultur, men vem bryr sig om den tyska, franska eller italienska? Det är ju ändå bara historielöst skräp. eller? Så vad tycker svensken om tyskarna? Hen orkar inte bry sig.

    Liked by 4 people

  13. Tina Molle skriver:

    Min gode vän, framgångsrik företagare på 1970-80-talet, berättade att hans tyske partner inte kunde exportera något till USA eftersom de hatade alla tyska namn. Jag som estländare med purestniskt namn blir censurerad och vägrad i svenska tidningar och har aldrig haft en chans i till publicering. Jag förlorade mina kulturelit-wannabevänner sen jag i första raden på gästbiljett i en stor lokal vägrade applådera Dror Feilers orkester…..(för att det var riktigt dålig musik). Och naturligtvis är mitt användarnamn fake. Jag råkar ut för hat som estländare som nick t.o.m. på wordfeud….

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s