
I ett antikvariat fiskade jag upp en Palestinaskildring skriven 1931, ”Det omstridda arvet”, av den svenska författarinnan och do-goodern Elisabeth Wærn-Bugge.
Den 87 år gamla studien var som ett dagsaktuellt debattinlägg om Israel som en omöjlighet: ”… lika lite som upprättandet av en judisk nationalstat i miniatyrformat vore en fördel för mänskligheten och judarna själva …”.
Ingen fördel? Åjo. Staten Israel upprättades och den har räddat det som efter europeisk antisemitism och Hitlers industrialiserade judehat riskerade att utplåna ett helt folk.
Israel kan därför dunka sig i ryggen och säga grattis till sig självt, när landet just i dag fyller 70 år. Plötsligt känns rikets valspråk som en insiktsfull analys: Uppståndelse.
När landet i morgon återgår till sin vardag av hetsig politik och djup andlighet, flit och kreativitet är dess triumf tydlig: att som enda demokrati överleva i en världsdel av militärdiktaturer, våldsbesatta tyranner och medeltida dynastier – alla enade i sitt hat mot judarna.
Det är en pigg 70-åring, till ytan stor som Ångermanland med nästan lika många invånare som Sverige; 75 procent av dem judar.
Men de problem Israel står inför är i en del fall akuta, främst Irans ökande inflytande, och i något fall till synes olösligt, Palestinafrågan. För palestinierna är den israeliska högtidsdagen Nakba – katastrofen.
Inom nationalekonomin används