Idag i Sverige finns flera utbildningar som inte förbättrar ens chanser att få vare sig jobb eller högre inkomst. Så har det varit väldigt länge. För ett halvt sekel sedan var visserligen en universitetsutbildning, vilken som helst, i princip en garanti för ett bekvämt jobb och en biljett till medelklassen. Men idag ser arbetsmarknaden alltså annorlunda ut. Den som besöker universitetens hemsidor får dock uppfattningen att ingenting förändrats under det halva seklet: Varje utbildning leder till jobb, åtminstone om man är kompetent (och vem ser sig själv som något annat än kompetent?).

Några exempel: Kulturarbetare är i det närmaste berömda för svältlöner och osäkra anställningar. Men på hemsidan för Göteborgs Universitets kulturkandidatprogram står att läsa att ”Du får användning av utbildningen i arbeten som kulturkritiker, kulturjournalist och som författare av utbildnings- och kursmaterial. Dina kompetenser kan också komma till användning på tv-, film- och mediebolag, inom folkbildning och turism eller som arrangör av olika kulturevenemang”. Det låter ju bra, men hur många av kulturkandidatprogrammets före detta elever har fått jobb inom kultursektorn? Hur många har fått jobb överhuvudtaget? Hur lång tid tar det i snitt att få jobb efter examen?

Journalister finns i stort överskott. Detta lär förvärras i takt med att traditionell pappersmedia dör ut och online- och alternativa medier tar över. Man skulle dock kunna få för sig att en journalistisk renässans är nära förestående när man läser Luleå Tekniska Universitets hemsida: ”Med utbildningen Journalistik och medier i bagaget är du rustad för de förändringar som sker i medielandskapet. Du har en bred kunskap för att till exempel göra program eller nyheter för radio, tv och webb, eller jobba som skribent, radio- eller tv-reporter och redaktör”. Inget att oroa sig med andra ord, vilket man självklart backar upp med statistik som visar att universitetets alumner har högst anställningsgrad av alla journalistikutbildade i hela… nähä inte det? Inga siffror? OK.

När folk talar om ett handelskrig mellan USA mot Kina och EU, svarar Trump, att just det kriget förlorades av USA för länge, länge sedan. Tidigare presidenter har reagerat mot – men utan kraft och utan uppföljning – att Europa, Kina och Japan successivt infört mängder av icke-monetära handelshinder och vidmakthållit eller höjt sina egna tullar, trots att man i handeln med USA vanligen mött mycket låga tullar. En betydande del av eftergifterna till Europa avseende handeln är en följd av politiken efter andra världskriget, när USA genom Marshallhjälpen och fri tillgång till sina marknader ville stötta Europas återuppbyggnad. Detsamma gällde Japan. När sedan tiderna förändrades, ändrades dock inte villkoren för handeln.

Vad USA nu vill åstadkomma är en normalisering av bland annat olika tullar samt icke-monetära handelshinder genom ”free and fair trade”. ”Fair” betyder att två nationer, som handlar med varandra, inte ska tillämpa olika nivåer på tullar eller ha olika andra hinder för varor. Enligt World Trade Organization är till exempel Kinas tullar tre gånger högre än USAs motsvarande. Därtill kommer ibland allvarliga icke-monetära handelshinder.

Det årliga handelsunderskottet gentemot Kina har speciellt intresse, eftersom det är exceptionellt stort: 375 miljarder dollar (nästan 3/4 av Sveriges BNP). USA vill dessutom hindra en fortsättning av den systematiska och väl organiserade stölden från Kinas sida av amerikansk intellektuell egendom, vilken också fortgått sedan länge. Denna fråga är av största vikt för USA på grund av Kinas kompetens att utveckla och billigare tillverka kopior, och därigenom alltmer kunna konkurrera beträffande högteknologiska produkter.

Få bestrider idag att Vladimir Putin är en skicklig och framgångsrik ledare för det ryska imperiet. Liksom sin motpart i USA, Trump, så är han knappast något salongslejon eller trivsam småpratare utan en kraftfull och slug företrädare för sitt folk. Sverige har alltid haft ett komplicerat förhållande till den store grannen i öster. Under Sovjettiden var Sverige en god granne och statsbesöken många. Efter kommunismens fall och demokratins genombrott har förhållandet mellan Sverige och Ryssland gradvis försämrats. Boris Jeltsin som var Rysslands store reformator och som införde demokrati efter planhushållningens kollaps hade och har töntstatus i Sverige och är här mest känd för sina dryckesvanor. För bättre förståelse av Jeltsin rekommenderas läsning av Stig Fredriksson utmärkta bok ”Boris Jeltsin”.

Ryssland omfattar elva tidszoner och är världens största land men med en befolkning under 150 miljoner, till ytan dubbelt så stort som USA men med halva dess befolkning. Klimatet är fientligt och medför att Ryssland trots sin storlek egentligen inte kan kallas supermakt; men landet kan knappast heller erövras. En vanlig kommentar från väst är att ingen avser att erövra Ryssland.

Putin, som kan sin historia, vet bättre. Under de senaste 500 åren har Ryssland blivit invaderat åtskilliga gånger, av polackerna 1605, av svenskarna 1708, av fransmännen 1812 och av tyskarna 1914 och 1941, men som sagt aldrig erövrats. Ryssar är besatta av denna sin historia och har därför en ambition att ha ett djup i sitt intresseområde för att kunna bemöta potentiella fiender.
Rysslands ockupation av och införlivande av Krim 2014 är en del av denna ryska säkerhetspolitik. Kravaller i Kiev detta år ledde till att ryssvänlige Victor Janukovytj avsattes som president. Det talades om Natoanslutning av Ukraina, något som Ryssland var berett gå i krig för förhindra. Kortfattat genomförde Ryssland då en destabilisering av Krim, som med Sevastopol som hemmahamn för den ryska flottan alltid sett sig som en del av Ryssland.

Det är nu, när den 52-årige, långa, tanige våldsmannen Bashar al-Assad efter sju långa år vunnit inbördeskriget i Syrien, som jag minns mitt första möte med Damaskus.

Det var våren 1961. Jag hade rest genom hela Mellanöstern. Syrien var något annat – vackert, välklätt, väluppfostrat och med mat som var korsning av fransk (från kolonialtiden) och orientalisk: grodlår till mezzen. Kvinnorna var vackra. Franskan var mera gångbar än engelskan.

Jag skrev i en rapport: ”Damaskus ligger vid randen av öknen. Men atmosfären är klassisk medelhavsstad.”

Jag har genom åren besökt landet många gånger; jag var länge bosatt i grannlandet Libanon och Damaskus blev ett naturligt utflyktsmål. Ännu mera minns jag Franska klubben i världens äldsta stad, Aleppo, araber och greker, armenier, assyrier och syrianer, kurder, tjerkesser, mandéer och turkar samsades vid samma bord och pratade växelkurser för de mest exotiska valutor och hade synpunkter på marknadspriset för korinter. Det var inte en tolerant miljö men de religiösa grupperna var många – sunniter, kristna, alawiter, druser, ismailiter,  mandéer, shiiter, sufer, salafister, yazidier och judar – och religion var en privatfråga.

Jag reste med glädje också till det romerska Palmyra och det multikulturella Qamishli vid Eufrat. De var goda platser – även i ett land med fem konkurrerande spionorganisationer och under klacken på familjen al-Assad och dess vänner.

Ända sedan britterna i en folkomröstning för drygt två år sedan valde att begära utträde ur EU så har mardrömsprognoserna stått som spön i backen, inte minst i svensk press. Detta är inte i sig självt förvånande, dels eftersom Storbritannien gjort ett antal misstag under Brexit-processen och dels eftersom EU har en stark propaganda-apparat. Vad som däremot är något förvånande är hur många svenska EU-vänner som inte bara tror utan verkar hoppas att Storbritanniens utträde kommer att bli en katastrof, för att lära de uppstudsiga självständighetstörstande britterna en läxa.

Notera att nästan alla svenska EU-vänner inför varje Europaparlamentsval talar sig varma för att begränsa EU:s makt och göra EU ”smalare och vassare”. Visserligen är de inte emot EU, men med undantag för Liberalerna så är alla andra partier åtminstone på pappret inte EU-federalister.

EU-vännerna brukar också hävda att EU visst är demokratiskt, just för att länder kan välja att gå ur. Alltså: visserligen tas beslut genom odemokratiska processer i Bryssel, men det är ju helt valfritt att vara med och genom att inte rösta för att gå ur så ger väljarna sitt medgivande till vad Bryssel gör.

Nästan så fort den första lågan slog upp i en svensk skog för några veckor sedan så började partierna göra politik av katastrofen. Man må tycka att detta är osmakligt, men det är hursomhelst förståeligt när valdagen inte ens är två månader borta. Jag tvekar personligen på att ens ett terroristattentat skulle undgå politisering om det skedde imorgon. Här följer några av mina observationer och prognoser kring torkan och skogsbränderna:

Bränderna kan mycket väl rädda Miljöpartiet kvar i Riksdagen

Jag förstår att detta låter ologiskt; MP är ju Riksdagens kanske främsta nedrustningsentusiaster och en stor anledning till att vi inte har resurserna som krävs för att släcka bränderna själva. Samtidigt så är skogsbränderna till stor del ett resultat av torkan, som enkelt kan kopplas till den globala uppvärmningen. Jag säger inte att det är rätt att göra den kopplingen, men många väljare kommer definitivt att göra den. Sommaren 2018 kan mycket väl bli för Miljöpartiet vad hösten 2015 var för Sverigedemokraterna: En katastrofperiod som får väljarna att vakna och (tro sig) förstå att partiet haft rätt hela tiden.

Miljöpartiet har ju dessutom i denna valkampanj gått ”back to basics” och kampanjade redan innan bränderna nästan uteslutande på miljötemat och hur vi måste förändra vårt samhälle nu. Detta budskap kommer vara mycket mera lättsålt efter denna sommar. För en månad sen hade jag gett Miljöpartiet 40 procents chans att hänga kvar. Nu tror jag att chansen är närmare 80 procent.

”Den torraste sommaren i mannaminne”, ja, så kan det låta och kanske också vara. Miljöpartiet greppar det torra höstrået och ser sommarvädret som ett bevis för sin tes om människans påverkan av jordklotets klimat. Isabella Lövin menar i en tweet att vi skall vara glada och tacksamma för bensinskattehöjningar och flygskatt.

Som en erfaren släkt- och lokalhistoriker anser jag förstås att historia är ett både intressant och givande forskningsområde. Så jag vänder mig till de källor vi har nära oss, på den tiden när prästerskapet vakade över oss svenskar i symbios med statsmakten.

Prästen fick sin lön via det så kallade tiondet. Bonden skulle leverera till sin präst det tionde av varje inkomstslag. Var tionde rågskyl, var tionde kalv, var tionde höna och så vidare. För att kontrollera att det inte fuskades närvarade herr prästen ute på åkrarna.

Prelaten skulle även inleverera statistik till Tabellverket, gällande befolkningen från 1759 och under senare delen av 1700-talet även mer och mer näringsmässig statistik. Från och med 1800-talet räknades djur av olika slag regelbundet, dock ej årsvis. I anteckningarna gällande befolkningsstatistiken inlemmas också uppgifter om ”märkeliga handlingar”, drunkningar, mord, lönskalägen, men också anteckningar om väder och vind. Det är här det finns intressanta uppgifter att hämta för den som vill ta sig längre tillbaka i tiden än SMHI:s statistik.

Efter andra världskriget beslöt sig USA för att hjälpa ett krigshärjat Västeuropa (Östeuropa under Sovjets dominans nobbade) med att återuppbygga industrin. Detta gigantiska projekt, cirka 100 miljarder kronor i dagens penningvärde, gick under namnet Marshallhjälpen efter den amerikanska femstjärniga armégeneralen och dåvarande utrikesministern Georg Marshall.

Hjälpen var dock tidsbegränsad till fem år och hade specifika villkor som de mottagande länderna förband sig att följa. Marshallhjälpen blev en succé och Västeuropa återhämtade sig snabbt.

När så kolonierna i framförallt Afrika fick sin frihet under 1960-talet och framåt framstod Marshallhjälpen som ett utmärkt föredöme. Afrikas nya nationer skulle industrialiseras och befolkningen utbildas. För de före detta kolonialmakterna i Europa blev u-hjälpen ett sätt att behålla en viss kontroll över sina forna kolonier, medan i USA:s fall u-hjälpen blev en bricka i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.

En som hävdat att u-hjälpen inte varit lyckosam, utan tvärtom förödande skadlig, är den afrikanska (från Zambia) nationalekonomen Dambisa Moyo i sin bok Dead Aid. Hennes CV är imponerande: en Master från Harvard och en PhD från Oxford samt arbete på både Världsbanken och Goldman Sachs.

Fria och hederliga val i Zimbabwe låter som en oxymoron. Men rikets president sedan åtta månader tillbaka, den 75-årige Emmerson Mnangagwa har lovat att valen, när dessa äger rum på söndag (30 juli), ska bli just det.

Det blir i så fall en betydelsefull förbättring för en failed nation, som de senaste decennierna spelat i samma liga som Sydsudan och Venezuela.

Ända sedan det 1979 vann sin frigörelsekamp från brittisk kolonialism (Rhodesia) har Zimbabwe varit hoppingivande. Det bördiga landet är till ytan nästan lika stort som Sverige. Med 17 miljoner invånare är det inte överbefolkat. Dess huvudstad Harare är hanterbart stor. Slummen är liten. Förstäderna är trivsamma. De flesta talar samma språk, shona. Kolonisatörerna var ganska få, några hundratusen, och de var hårt arbetande folk, i allmänhet underofficerare från andra världskriget, som i krigsslutet inte såg sin framtid i det då så sargade och fattiga Storbritannien.

Väldiga förhoppningar ställdes på Robert Mugabe, en intelligent, strikt uppfostrad marxistleninist, som lett befrielsen – underblåst av effektiva sanktioner från FN. Under självständighetsförhandlingarna i London 1979 jämfördes han med sina politiska rivaler och det var en allmänt omfattad uppfattning: ”Mugabe är den bäste.” 1980 blev sitt lands förste – och ända fram tills november 2017 dess ende – president. Han höll makten i 37 år.

Inför kommande val har MP till slut insett det korkade i att öppet driva frågor som gynnar islamister. De talar därför till exempel mycket tyst om islams fredlighet och ned tonas även bilden av partiets beredvillighet att gå islamismens önskemål till mötes i kvinno- och hederskulturfrågor. Jag tror till och med att det var någon grön politiker som faktiskt sa att muslimska kvinnor riskerar att hamna i kvinnofällor!

Det är säkert klokt av MP att inte göra frågan om påstådd diskriminering av muslimer och islamister till den stora valfrågan i detta val. Att bidrag på MPs initiativ vräks över organisationer som ska motverka så kallad islamofobi garanterar ändå islamistiska röster.

En annan fråga av stor vikt, som MP negligerar, är den eviga tillväxtens omöjlighet i en värld med ändliga resurser. Denna fråga, som är kopplad till överbefolkningen i somliga stater, är en ödesfråga för mänskligheten. Detta förstår många människor, miljöpartister och andra, och oroas däröver. Miljöpartiet hade förr om åren en öppen och spännande intern ekonomisk diskussion. Men det har partiet inte längre. En sådan diskussion vore nog detsamma som att ifrågasätta EU och då är man tydligen inte längre regeringsduglig. Vad vår gröne finanshandelsminister egentligen tycker om till exempel ekonomiska instrument som derivat får vi inte veta. Och ingen journalist lär fråga.

Så varför har miljöpartiet välkomnat mångkultur, som i praktiken är detsamma som islamism och shariasamhällen, och varför har man övergivit en berättigad kritik av tillväxt i form av överutnyttjande av naturresurser och exploaterande av utsatta arbetare?

Jag har ett problem som förföljer mig varje dag: jag tycker Donald Trump gör ett bra jobb. Vad är det för fel på mig? Säkert många men hur kan det komma sig att jag tycker mig se en linje i den amerikanske presidentens ledarskap, som väcker min sympati; hans personlighet väcker inte på samma sätt min sympati men han har ju inte blivit vald av folket för att väcka personlig sympati; inte heller för att hålla eleganta tal, som leder till Nobelpris. Inte heller har han blivit vald för att sätta traditionella allierades intressen och förväntningar före den amerikanske medborgarens intresse. Ändå väckte det en enorm uppståndelse när han presenterade sin devis: ”America first”. Vad menar människan, förstår han inte att hans första uppgift är att företräda sina allierade i Europa och annorstädes, som väntar på sedvanliga gåvor från en ny amerikansk president.

Denna förvirring förklaras också av att det är länge sedan politiska ledare i Väst satte sina länder först. Sedan decennier tillbaka söker politiska ledare i Väst erkännande från den liberala pressen snarare än från sina väljare, inte minst har av outgrundlig anledning europeiska socialdemokratiska partier lierat sig med dessa krafter. Den taktiken fungerade bra länge men inte längre eftersom den liberala pressen rört sig bort från folket och blivit alltmer provocerande i sin bristande känsla för hur människors vardag egentligen ser ut.

Visst är det så att Trump avviker från allt vad vi sett på denna scen i vår tid. Däremot har han långt kvar innan han överträffar Nero eller Caligula, om han ens överträffar Winston Churchill som inte var den trivsamme person som historien vill göra honom till.

Det är sällan man tar sig tid att fundera över hur någon använder sin tankeförmåga, men det är något som jag gjort efter att ha tillbringat en vecka med många samtal med en annan universitetslärare. Av universitetslärare förväntar man sig att de ska tycka om att diskutera intellektuella ämnen och att de i diskussionen följer vissa regler för argumentation, men det var inte vad som hände.

Min kollegas konversation består till stor del av berättelser om vad hon varit med om eller läst, och hon resonerar sällan abstrakt eller drar slutsatser av sina observationer. I hennes politiska kommentarer märks flera egendomligheter. En är att hon blandar exempel från nutiden med andra som är mer än ett halvsekel gamla. Hon uttalar sig inte heller om ett dagsaktuellt ämne, innan hon läst dagens upplaga av sin favorittidning. Hennes tänkande består av att citera åsikter och perspektiv som hon läst sig till och som fungerar som ”tankekryckor”. Hon undervisar bland annat blivande journalister och att känna till medierna kan sägas höra till hennes yrkeskunskap, men hon nämner aldrig verk av statsvetare eller sociologer.

Att se tv-nyheter tillsammans med henne är en annan ögonöppnare. Hon frågar sig inte vad ett visst beslut kommer att leda till för resultat på längre sikt, samtidigt som hon oreserverat gläder sig åt det som gynnar hennes sida och öppet visar skadeglädje, när ”de andra” upplever ett nederlag. ”Där fick de.” Hon säger sig vara feminist, och hon fördömer inte en annan kvinnlig universitetslärare som betett sig hänsynslöst. Oavsett vad en kvinna gör bör hon inte fördömas av en annan kvinna. Ideologin är viktigare än moralen.

’Bästa formuleringarna’ – ja, med dessa är det som med skönhet: Det ligger i betraktarens öga eller – när det gäller att bedöma tal – kanske snarare i åhörarnas öron.

Min utgångspunkt för att avgöra vad som kan anses som ’bra’ eller inte, har strikt med retoriken att göra. Alltså om partiledaren (…eller kanske partiledarens talskrivare…) har använt sig av etablerade retoriska tekniker (…eller kanske nyskapande dito…) för att skapa en bra formulering. Huruvida det som sägs stämmer med din – eller min – egen politiska uppfattning, är av ytterst ringa betydelse.

Jag vill också gärna lyfta fram att talen i Almedalen 2018 genomgående höll hyggligt hög retorisk nivå – oavsett om du eller någon annan som lyssnade ansåg dem i huvudsak vara fyllda av ’varmluft’. Talen måste bedömas i relation till respektive partiledares förmåga och ambition att tala till sina egna – faktiska och potentiella – väljare. Ska du bedöma en talare måste du behärska konsten att lägga dina egna åsikter åt sidan.

En av formuleringarna som M’s Ulf Kristersson använde tycker jag själv var oerhört bra. Det var då han sade följande:

Man har rätt att vara nazist. Och stalinist, och fundamentalistisk islamist. Det är en grundläggande rättighet att inte lära sig någonting alls av historiens alla brutala övergrepp. Så måste det också vara.

I flera år har debatten om religiösa friskolors vara eller icke vara rasat. Samtidigt har båda sidor i debatten ignorerat ett mycket större grundläggande problem: En religiös analfabetism har uppstått bland majoriteten av svenskarna som ett resultat av den fullkomligt inkompetenta religionsundervisningen i skolorna.

Redan innan jag hunnit till andra stycket kan jag lova att någon redan tänkt – och kanske till och med kommenterat – att ”Skolor ska inte ha religionsundervisning, vi ska inte lära ut sagor”. Och det är precis det jag menar med ”religiös analfabetism”: Ingen som på fullt allvar studerat religion (och nu menar jag inte med hjälp av youtubeklipp!) skulle avfärda religion som sagor. Det betyder inte att alla som studerat religion blir troende, långt därifrån faktiskt, men den sortens kaxiga arrogans som många svenska ateister uppvisar gentemot religion är ett resultat av ren okunskap.

Detta beror i mångt och mycket på att den religionsundervisning vi får som en del av SO-ämnet (och senare i Religionskunskapen på gymnasiet) är inriktad på att memorera grundläggande fakta om religioner, snarare än att förstå varför vissa väljer att tro och andra väljer att inte göra det.

Om du gått igenom en typisk svensk religionsundervisning så kan du kanske svara på hur många böcker som finns i bibeln, vilken roll Jesus har i kristendomen och Muhammed i Islam, och hur många sakrament som finns i katolicismen. Det du INTE kommer kunna svara på är VARFÖR miljarder kristna tror att Jesus uppstod från döden, eller VARFÖR miljarder muslimer tror att Muhammed fick genuina uppenbarelser, eller ens VARFÖR vissa människor tror på Gud.

Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är en self-made man.

Socialismen menar att den ångest, det missnöje, det elände som vårt självmedvetande spontant meddelar oss har sin källa i en yttre agent, som av illvilja har skapat dem. Socialistisk agitation handlar inte om att få adepterna att se ångesten, missnöjet och eländet – det gör människan av sig själv – utan om att placera skulden där socialisterna menar att den hör hemma, vilket kallas att motverka falskt medvetande. Olika former av socialism har olika uppfattning om var skulden skall placeras, vilket ofta leder till djupa ömsesidiga aversioner inom socialismen. Men socialismen är alltid inriktad på kamp. Den onda skall besegras och människan så befrias från sin dödsångest. Socialister är känsliga för confirmation bias, falska bekräftelser på att de har placerat ondskan rätt.

Två kvinnor, båda premiärministrar, var för sig, i två av Europas viktigaste länder, står inför hotet att sparkas.

Vem faller först? Angela Merkel? Eller Theresa May?

Sannolikt rätt svar: Ingen av dem. Båda rider ut stormen. Prime Minister May, 61, är av den ekonomiska tidstriften Forbes (mästare på listor) klassad som den näst mäktigaste kvinnan i världen. Den allra mäktigaste är – eller var tills för någon vecka sedan – Bundeskanzler Angela Merkel, 63.

Det finns i övrigt inga stora likheter mellan de båda.

Nyligen tillkännagav SD att man trots allt inte kommer att kräva en folkomröstning om EU under nästa mandatperiod. Rent strategiskt är detta ett vettigt beslut för att underlätta en eventuell koalition med Moderaterna, men det är såklart inte enda anledningen: Brexit går minst sagt trögt just nu och Storbritannien har inte blivit det föregångsland många – inklusive jag – hoppades att det skulle bli. Stödet för EU är tvärtemot högre idag än det varit på mycket länge i de flesta regioner.

Jag misstänker att detta var ett smart drag, även från ett EU-skeptiskt perspektiv. Svenskar brukar gilla att ”vänta och se” hur det går för andra innan vi själva gör drastiska saker, så att vänta tills Storbritannien varit utanför EU åtminstone fem år kan vara klokt. Med tiden ökar EU-motståndarnas chanser att vinna eftersom den omedelbara chocken för den brittiska ekonomin (och det lär bli en sån chock) kommer hinna lägga sig och landet får mer tid att dra nytta av att inte längre vara fast i EU-byråkratin. Det kommer alltså bara bli svårare och svårare med tiden för svenska EU-vänner att använda Storbritannien som ett ”skräckexempel”.

Jag tolkar alltså inte SDs beslut att inte kräva folkomröstning som bevis för att partiet håller på att överge sitt EU-motstånd, men för säkerhets skull vill jag ändå påminna alla om varför vi måste väcka liv i EU-frågan, samt slå hål på ett par myter som även de flesta EU-motståndare tror på.

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”

Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.

Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.

Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”

Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen 7 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 – ’Glasklart’ budskap.

K – Kunskap (bevismedlen)                             9 – Åkesson klarade ’faktakollen’ väl. Även DN’s.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8 – Åkesson är tekniskt driven – men har mer att ge.

A- Artistisk förmåga (språket)                        7 – Mycket bra anpassning till SDs målgrupper.

Sammanvägt betyg:                                         8,25

Hela talet genomsyrades av starkt självförtroende.

Övergripande kommentar:

Låt oss konstatera följande: Jimmie Åkesson är en god talare. Och, en ännu bättre debattör.

2018 års tal är nog Åkessons bästa Almedalstal. Det är i alla fall min uppfattning. Han levererade – på en väl anpassad nivå – det som hans väljare ville höra. Kanske till och med över SD-sympatisörernas förväntningar.

När jag hörde talet så kom jag att tänka på ett gammalt talesätt: Som man bäddar får man ligga. I Jimmie Åkessons och SDs fall så kan vi ändra lite grann på detta talesätt: Som sju-klövern har bäddat får SD ligga (…och när man gör så, alltså gör om ett gammalt talesätt, så kallas det noema på grekiska…). För det är ju ingen tvekan om att SD gynnas väldigt mycket av andra partiers genuina ovilja – och ibland oförmåga – att tala om många medborgares verklighet. Men, problem försvinner inte för att man inte vill tala om dem. Ibland tänker jag på den gamla anekdoten om mannen som tappat sina nycklar sent på kvällen och som desperat gick och letade efter dem.

Ebba Busch-Thors tal på Almedalen 6 juli 2018.

A – Ambition (= budskap (röd tråd)               8 – Välanpassat för målgruppen.

K – Kunskap (bevismedlen)                              8 – Bra även här. Bra variation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                    9 – En av de bästa retorikerna inom politiken.

A- Artistisk förmåga (språket)                         9 – Mkt bra användning av retoriska hjälpmedel.

Sammanvägt betyg:                                          8,5

– Busch-Thor gjorde ett bra jobb – men, räckte det för att stanna i riksdagen?

Övergripande kommentar:

KDs största problem är självklart – totalt sett – deras kommunikation. Eller kanske rättare – deras oförmåga att få kommunikationen att nå ut. KD syns helt enkelt inte i debatten. Varken nationellt, regionalt eller lokalt. I TV-debatterna får man ofta en undanskymd roll. Svårigheten att få ut sina budskap brett är dock inget nytt. KD har i princip alltid fått kämpa i motvind. Därför blir det något av en paradox att det parti som kanske har haft tre av politikens allra skickligaste retoriker – enbart sett till retorisk teknik – under de senaste 45 åren. För jag tror inte att någon kan förneka att Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch-Thor höll/håller hög nivå som talare.

Stefan Löfvens tal i Almedalen 5 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 (nästan värt 10) En tydlig röd tråd. Sammanhållet. Bra tänkt

K – Kunskap (bl a bevismedlen)                    8 Mkt bra balans mellan bevismedlen.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8  Bästa jag har hört från Löfvén.

A – Artistisk förmåga (språket)                      7 Bra – utan att vara lysande.

Sammanvägt betyg:                                          8,0

Bästa tal jag personligen har hört från Stefan Löfvén. Ett ’statsministertal’.

Övergripande kommentar:

Gårdagens tal – tror jag – gick ’rätt in’ i varenda socialdemokrat. Men, jag tror att även många icke-socialdemokrater blev berörda. Exempelvis bör såväl centerväljare och liberaler som de flesta kristdemokratiska anhängarna ha sympatiserat med mycket av det som statsministern tog upp i sitt tal.

Jag tyckte att det var intressant att Stefan Löfven i talet ’vävde in’ sin egen historia här och där. Hans egen familj, hans uppväxt, skoltiden, med mera ’dök upp’ här och där i talet. Min första tanke gick till Barack Obamas acceptance speech som hölls sent på valdagens kväll i USA, tisdagen den 4 november. Obama avslutade då sitt tal med att tala om en svart, 106 år gammal kvinna: Ann Nixon Cooper. En kvinna som hade lagt sin röst på Obama. Och på ett helt fantastiskt sätt så kopplade Obama denna gamla kvinnas liv till USAs historia under hennes livstid. Och för varje årtionde som hon levt, så beskrev Obama en stor händelse i USAs historia. Till slut blev åhörarnas upplevelse att Ann Nixon Cooper blev så mycket mer än ’bara’ en gammal kvinna – hon blev en ’metafor’ för USA. Om du som läser detta inte har sett/hört Obamas tal så rekommenderar jag att du går in på denna länk och lyssnar/tittar.

Annie Lööfs tal i Almedalen 4 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)     8    Bra röd tråd – väl sammanhållet tal.
K – Kunskap (bevismedlen)                    8    Annie Lööf har höjt sin nivå.
T – Teknik (d v s retorisk teknik)           8    Tekniken har förbättrats avsevärt.
A- Artistisk förmåga (språket)                8    Helt OK – dock ett förbättringsområde.

Sammanvägt betyg:                                 7,5 Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal.

Övergripande kommentar: För fem-sex år sedan skrev jag – ganska elakt ska erkännas – följande kommentar som sammanfattning av ett av centerledarens framträdanden: ’Annie Lööf höll ett tal’. Därför känns det bra att i år kunna skriva ovanstående ord: ’Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal’. Lööf har verkligen utvecklats som talare under åren som partiledare. Scennärvaron är utmärkt, felsägningarna är borta, manushanteringen är bra, taltempot är bra liksom pauseringarna. Engagemanget och inlevelsen skapar kontakt med åhörarna.

I början av Annie Lööfs partiledarkarriär liknade jag henne ibland med en ’kroppsspråks-’, ’må-bra-’ eller ’skratta-dig-frisk-talare’ eftersom de budskapsmässigt då hade jämförbara upplägg: budskap och nytta lika med noll. Men sedan 4-5 år har Annie Lööf lämnat den kategorin – med ackuratess!

Datum:               3 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)          9          Bra – väl sammanhållet och bra röd tråd.

K – kunskap      (bevismedlen)                    8           Jan Björklund alltid påläst!

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                9            Bra teknik – som förväntat.

A- Artistisk förmåga (språket)                     9            Många riktigt bra formuleringar

Ett, ur rent retoriskt perspektiv, riktigt bra tal av L-ledaren.

Sammanvägt betyg:                                        8,75

Datum:               2 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)                       8                        Den röda (!) tråden OK – möjligen väl många teman.

K – Kunskap      (bevismedlen)                                 5                        Sjöstedt kan bättre – vilket visas i debatt. Men inte igår.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                       6                        Behärskar tekniken – men igår mest ideologi.

A- Artistisk förmåga (språket)                           5                        Sjöstedt ’glänste’ inte – som han kan när han vill.

Sammanvägt betyg:                                             6,0                     Mer ideologi än uppvisning av teknik/artisteri.