Under onsdagen (27/6) skildes en sfi-lärare från sin tjänstgöring på en ABF-skola i Stockholm. Hon är en pensionerad universitetslektor, bördig från Ryssland, nybliven änka, och behövde dryga ut sin ringa pension med extratimmar under terminerna. Anledningen till att hon fått sparken? Enligt en artikel i Aftonbladet: att hon använt ett undervisningsmaterial från 1976, där substantivets pluralböjning i tredje deklinationen exemplifierades med bland annat ordet neger/negrer.

Detta upprörde någon av eleverna, och vips var saken ute i den mediala världen. På skolan hölls stormöte, där känslorna svallade. Den avskedade läraren, själv med invandrarbakgrund, fick också sina försvarare. Användandet av stencilen var emellertid ”fullständigt oacceptabelt”, säger en ABF-kommunikatör. Hon fortsätter: ”Vi har generellt undervisningsmaterial som vi utgår ifrån som ska vara enhetligt även om läraren har en viss frihet sett till studieplan och vad gruppen kommer överens om. Omdömeslöshet är svårt att skydda sig emot och det är vad som hänt här.”

Problemet är att det i sfi, svenska för invandrare, nästan alltid saknas läroböcker, ”undervisningsmaterial”, och att lärarna därför själva måste skrapa ihop vad de kan och (smyg-)kopiera detta. Problemet tas upp i en ny bok av Karin Ulveson, Svenska för främlingar. En utforskning (Celanders förlag, 2018), och det torde inte vara begränsat till invandrarundervisning. Tilltron till digitala och självinstruerande hjälpmedel är för närvarande överstor bland skolledare och skolpolitiker, och enligt min ringa mening är det detta som är den verkliga pedagogiska omdömeslösheten.

Apartheid (afrikaans eg. ”avskildhet, ”åtskillnad”) var det samhällssystem och regelverk som länge behärskade Sydafrika. Den sydafrikanska unionen bildades 1910, när de två stora boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med två mindre brittiska besittningar, Kapprovinsen och Natal, genom South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet. Apartheid avskaffades under F.W. de Klerks regering 1990.

För att förstå hur apartheid uppstod, måste vi gå till de holländska boerna (boer betyder bonde) som var de första vita permanenta bosättarna i Sydafrika. Vi måste sätta oss in i deras världsbild och förstå deras grundideologi samt dess ursprung.

Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skrev en intressant artikel1 1981 om boerna. Enligt Kapuscinski finner vi boernas ideologiska utgångspunkt i den reformerta kristna lära, kalvinismen, som har den fransk-schweiziske Jean Calvin, som upphovsman. Calvin var vid sidan av Martin Luther den mest betydande 1500-talsreformatorn

Calvins tankegångar utgör än idag grunden i de protestantiska rörelserna i Schweiz, Frankrike, södra Tyskland, Holland och Skottland. Även i England och USA fick Calvins tankar större inflytande än Luthers.

I morgonslummern kommer drömmarna man kan minnas och parar man uppmärksamhet med lite kreativitet så kan det bli en drömtydning till klarsyn. En morgon 1983 på hotell Monomatapa i central Harare i Zimbabwe hade jag en sådan upplevelse. Jag var där som biståndsarbetare för att standardisera deras kommuner genom att införa det svenska sättet att förvalta kommuner. Vi hade kört fast. Den utredningsgrupp jag ledde på kommundepartementet förstod inte vårt sätt att se på en kommun och vi pratade förbi varandra.

Jag hade i drömmen gått med vykorten till postkontoret och noterat att tjänstemannen i luckan klistrade på frimärken motsvarande afrikaportot. Jag påpekade detta och fick till svar; ”No problem, sir, Sweden is a friendly place next to Zimbabwe.” Jag protesterade men han försäkrade att korten skulle komma fram till Sverige. Det gjorde de också.

Nu drömde jag att Sverige var en trevlig ”plats”. Sverige var inget land utan en plats för den vänlige svarte mannen i luckan. Den förmiddagen gick jag till Zimbabwes kartverk och hämtade kartor över Zimbabwe och gick tillbaka till min utredningsgrupp på kommundepartementet. De flesta av dem hade aldrig sett kartor. Timmarna gick och de hittade Harare, Zambesifloden, vägar och byar. De lärde sig karttecknen. Men det var jobbigt. Det rumsliga synsättet var inte deras grej.

Just denna måndag befinner jag mig i bil mellan Medelhavet och Sverige – en resa som jag ofta gör – och är i gränslandet mellan Westfalen och Niedersachsen. Det är här tanken slår mig:

Det är nog sista gången jag reser genom ett gränslöst Europa.

Ty när vi nu alla gemensamt glider in i en hjärtlöshetens era är det naturligt att det byggs murar.

Schengen – rörelse- och passfriheten – har hållits ihop med silvertejp. Tejpen brister. EU sargas. Ett försvagat och förlöjligat EU är vad en rad regeringar och populistiska partier i Europa önskar.

Det akuta skälet till denna kris är att en misstroendefråga rests i tyska Bundestag mot Angela Merkels flyktingspolitik. Hon har åtta dagar på sig att presentera en lösning.

Prognos: Hon klarar det inte. Passkontrollör och murare blir morgondagens heta jobb.

Merkel ska först torsdag och fredag i Bryssel träffa sina regeringschefskolleger till ordinarie toppmöte. Hon ska dagarna efter i olika former av möten träffa EUs inrikesministrar.

Eftersom min mobilladdare hade sagt upp sig gav jag mig iväg på en morgonpromenad till Fältöversten men där var dom inte så morgonpigga; man öppnade inte telebutiken förrän en timme senare varför jag gick och slog mig ned på en parkbänk vid en kyrka i närheten och slumrade till i solskenet.

Plötsligt ringde det till högmässa och jag vaknade och tänkte att här är det bäst att hörsamma pinglandet och gå in. Hade Södra Latin på sextiotalet i tankarna där man kunde bli uppskriven av Patrik Engellau och rapporterad för sen ankomst till eller skolk från morgonbönen. (Patrik var chefsordningsman i skolan).

Det var minst femtio år sedan jag bevistade en högmässa i Svenska Kyrkan. Bröllop, begravningar, konfirmationer, en och annan julotta, konserter och skolavslutningar är annars det som drar så lite nyfiken var jag ju.

Alltnog, det blev en ganska jolmig tillställning. Det började med att den ca femtiohövdade församlingen upplystes om att dagens kollekt skulle gå till behövande i Syd-Sudan. Någon upplysning om varför den inte skulle gå till behövande inom församlingen eller till att reparera kyrkans högtalarsystem som mankerade några gånger lämnades inte.

Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”.

Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. Jag tänker nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

I Europa oroar sig många för den muslimska massinvandringen medan Kina och Ryssland har egna problem med sina muslimska delrepubliker respektive provinser. Kinas muslimska provins Xinjiang, med drygt 20 miljoner invånare och 17 procent av landytan, utgör en stor utmaning för Peking. Det sätt kommunistregimen behandlar muslimerna är effektivt men skrämmande.

Peking började först 2014 att ta till drakoniska åtgärder efter det att knivbeväpnade uighurer (som muslimerna kallas i Xinjiang) slaktade 31 personer på en järnvägsstation i Kunming. Denna terrorattack var Kinas 9/11.

I en artikel i The Economist  och även i Foreign Policy beskrivs hur de kinesiska myndigheterna ökar trycket i Xinjiang. Varje större stad delas in i mindre delar med ca 500 personer och minst en polis placeras i varje del respektive by. Invånarnas ID-kort kan kontrolleras och scannas närsomhelst, likaså kan fingeravtryck tas och mobiltelefoners innehåll laddas ner för senare analys. Vissa moskéer har stängts, andra har fått sina minareter rivna och alla besökare registreras. Mäns skägg tvångsrakas, kvinnorna får inte bära schalar och 29 muslimska namn får inte användas på nyfödda barn.

Förra året begicks ett antal grova personrån i Nacka mot minderåriga. Ett fall gällde en minderårig som rånades och misshandlades. Den drabbade fick föras till sjukhus. Tidigare samma vecka blev en åttaårig pojke knivrånad i Nacka när han var på väg hem från skolan. Polisen gick ut med signalement på gärningsmännen, ca 14 – 18 år gamla och ca 185 – 190 centimeter långa, och var av afrikanskt ursprung. De hade varit klädda i mörka jackor samt vid rånen maskerade över ansiktet. Gärningsmännen var mellan fyra och tio personer där några hade varit mer aktiva i själva rånen.

Nu har fem av gärningsmännen, födda mellan 1999 och 2002, lagförts och fått sina straff, allt från fängelse i några månader till ungdomstjänst eller skyddstillsyn.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på de förvånansvärt låga straffen, men det finns något annat som skaver, nämligen kostnaderna som var förknippade med rättegången.

Alla fem hade var sin offentlig försvarare och brottsoffren hade målsägarbiträden. De offentliga försvararna tillerkändes tillsammans 887 000 kr och biträdena 285 000 kr, tillsammans 1 172 000 kr. Till detta tillkommer skadestånd till brottsoffren på ca 100 000 kr, en summa som de tilltalade naturligtvis aldrig kommer kunna betala (som staten får betala).

År 2009 sade Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson att om regeringens krav på snabb handläggning av uppehållstillstånd ledde till att det beviljades felaktiga sådana, så var det inte något problem för honom. Han hade infört styrfilosofin Lean från biltillverkaren Toyota. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön. Men Eliasson var inte oroad över konsekvenserna när han på ett möte sade: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Visionen var att chefer och handläggare skulle se ”migrationens globala möjligheter”.

Det var en devis som även ansvariga ministrar omhuldade innan Tobias Billström började morra om ”volymer”.

Dan Eliassons efterföljare Anders Danielsson, med ledarfilosofin ”Låt Anders vara Anders” körde på i samma spår. På en konferens om arbetskraftsinvandring 2012 menade Danielsson att nu skulle Migrationsverket ”ändra fokus från kontroll till service”. Fritt tolkat: bli mer kundorienterat och se på den asylsökande som ett slags beställare. Danielsson förtydligade samtidigt sin ambition genom ett uttalande som ger associationer till Sverige som ett konkursbo: ”Det handlar inte om vilka migranter vi vill ha, utan om vilka migranter vi kan få”. Migrationsverket har tagit bort den ursprungliga länken http://www.migrationsverket.se/info/6605.html utan ny hänvisning, men internet glömmer aldrig.

Nyckeln till Trumps utrikespolitiska initiativ är, att han ofta sätter USAs intressen i första rummet, vilket ju precis är vad alla andra länder vanligen gör. Men vi har under trekvarts sekel blivit vana vid att USA inte ställer krav utan främst stödjer och hjälper, och att landet tar på sig en oproportionerlig del av allehanda bördor, som andra länder borde dela kostnaden för.

I NATO har man till exempel överenskommit om att medlemsstaterna ska satsa åtminstone två procent av BNP på sitt försvar. Många länder inklusive Tyskland faller tydligt under den gränsen, medan USA når mellan tre och fyra procent. Men frågan gäller inte bara Europas försvar. USA skyddar dessutom militärt rader av svagare stater i andra delar av världen och upprätthåller där internationella lagar, konventioner och regler, som hela västvärlden drar ekonomisk nytta av genom exempelvis handeln. Medan USA inte reagerat mot att många viktiga handelspartners skyddat vissa av sina egna marknader med ordentliga tullar (eller andra hinder), har man själv efter andra världskriget vanligen tillämpat – relativt sett – låga sådana. Syftet har från början varit att stödja andra länders utveckling, men policyn har inte ändrats märkbart, trots att aktuella stater nu ofta är avancerade industriländer.

En annan ny komponent i utrikespolitiken är att Trump lägger ansvaret att lösa delar av olika problem (islamisk terrorism, Afghanistan och så vidare) i skilda regioner på de länder i regionen, som har störst makt och möjlighet att åtgärda problemen. Samtidigt stödjer USA dessa länders arbete. Om de inte infriar de förpliktelser att hantera (del)problemet, som Trump anser de har, får det konsekvenser. Pakistan har till exempel getts ett ansvar för talibanerna. Saudiarabien och Gulfstaterna gavs vid Trumps första besök i Saudiarabien genom hans anföranden och säkerligen samtal huvudansvaret att stoppa Qatars finansiering av terrorister. Quatar har tydligen redan retirerat gällande detta. Pakistans har ännu inte visat några definitiva tecken på en fastare attityd mot talibanerna.

I sin fejkat kolonialistiska Long Bar – i den antikverat fejkat tropikexotiska miljön i det nybyggda Raffle’s Hotel i det antiseptiska Singapore – blandar bartendern den fejkat romantiska drinken Singapore Sling:

30 milliliter gin, 15 ml körsbärslikör, 7,5 ml Cointreau, 7,5 ml DOM Benedictine, 120 ml ananasjuice, 15 ml nypressad lime, 10 ml grenadin, samt ett stänk Angostura Bitter.

Skakas väl, ingen is, garneras med ett körsbär och en ananasskiva, serveras i ett Hurricaneglas.
Ja, rätt uppfattat: tillgjort. (Dock: den smakar bättre än den låter och har traditioner sedan förra sekelskiftet).

Motsatsen – icke tillgjort, ingen fejk – gäller veckans evenemang i Singapore: mötet mellan Donald Trump och King Jong-un på Hotel Capella, beläget på den gamla piratön Sentosa till vilken en bro leder från stadsstatens centrum.

Det kan inte kallas toppmöte: Trumps Amerika är världens mäktigaste land, militärt och ekonomiskt. Kims Nordkorea är en halvsvältande, helisolerad pygmé i jämförelse.

Hösten 2015 och hösten 2016 skrev jag tre artiklar om Preference Falsification (PF) i Det Goda Samhället. Med tanke på vad vi nu upplever i Sverige kan det vara intressant att återknyta till dessa (1,2,3).
PF tycks vara ett begrepp som svenska media har väldigt svårt att hantera. Sedan jag skrev mina artiklar har två händelser, som anses involvera PF, ägt rum, Brexit och valet av Donald Trump till president.

PF-förklaringar till händelseförloppen hittar man till exempel här, här och här. I Sverige kan man däremot inte förstå vad som hände. Man har ingen åsikt om teorin är rätt eller fel eller om tillämpningen av teorin i de aktuella fallen inte görs på rätt sätt. När man talar med svenska journalister är deras uppfattning att både Brexit och Trumpvalet är helt oförklarliga händelser.

Om två åsikter står mot varandra inom ett område och den ena uppfattas positivt värdeladdad medan den andra uppfattas negativt värdeladdad finns det risk för att PF uppstår. Resultatet blir att den kandidat/det parti som driver den negativa åsikten blir underskattade i opinionsundersökningar kring frågeställningen. I båda fallen ovan var underskattningen liten men ändå tillräckligt stor för att utfallet av omröstningarna skulle avvika mot det förväntade.

Det gäller Riksdagens beslut om begränsning av vinsterna i vissa välfärdsföretag.

En kväll på 1950-talet såg mina mostrar efter mig, för mamma och pappa var på föreläsning. Elise Ottesen-Jensen, Ottar som hon kallades var i Kristinehamn och ämnet var sexualupplysning. Erotik var känsligt på den tiden och diskuterades inte. Svenska folket sov med händerna på täcket. Fattas bara annat. Och begreppen nämndes på latin. Ottar kunde lyfta debatten från hjärtats självcensur och till huvudets logik på ett mycket avdramatiserat sätt.

Det verkar som om varje tid har ett förbjudet ämne och nu är det ekonomi. Det kan inte diskuteras. Ordet ”vinst” får mer än 50 procent av svenska folket att bryta ihop logiskt, flytta ner från huvudet till hjärtat och utbrista; ”Vinst är fult, usch, det är snusk, det ska vi inte ha!” Ur ekonomisk synpunkt har frågan om vinster i välfärden förts på en erbarmligt låg och känsloladdad nivå. Var har ekonomins Ottar funnits under de senaste åren? På torsdag denna vecka ska Sveriges Riksdag fatta beslut i frågan om man ska ha ett tak för de vinster som genereras i vissa välfärdsföretag.

Får jag börja med påståendet att alla typer av organisationer måste långsiktigt gå med vinst. Det antyds att kommuner inte går med vinst och då ska privata vårdföretag som har det offentliga som uppdragsgivare inte heller göra det. Men nu är det så att alla kommuner måste långsiktigt sett gå med vinst och det gör de. Om detta finns ett tvång i kommunallagen. Teoretiskt sett finns ett vinstkrav och det gäller företag, ideella föreningar, stiftelser, kommuner, myndigheter, med flera organisationer. Det är inget snuskigt i det. Det är helt enkelt ett på ekonomisk teori logiskt baserat överlevnadskrav.

I dagarna får alla svenska hushåll en broschyr med den allvarsamma titeln ”Om krisen eller kriget kommer”.  Jag började läsa i den och insåg snart att den innebar en förflyttning till en annan tid.

Rubriker som ”Din krisberedskap”, ”Totalförsvarsplikt” och ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft” anger ett helt annat samhälle än det vi möter i våra media. Bara att ordet ”plikt” används. Och Sveriges Riksvapen!

Det finns osannolikt nog inte en enda politiskt korrekt mening eller floskel i hela skriften. Allt präglas av allvar, beslutsamhet, endräkt och saklig information. En fläkt av det gamla Sverige.

Tänk om det är så. Att det är avsaknad av en verklig kris som gör att politik och samhällsdebatt domineras av påhittade eller självförvållade problem? Att i en verklig kris så skulle diskussioner om jämställdhetsplaner, HBTQ-rättigheter och klimatångest spårlöst gå upp i rök saknade av ingen. Faktum är att det i listan av mat för hemberedskap i broschyren finns köttkonserver uppräknade, helt oblygt, utan att det ens ges några alternativ för veganer!

Häromkvällen var jag och min fru nere vid Väsby station för att inhandla lite kinamat. Klockan var halv sex. Utanför den gamla stationsbyggnaden – som numera inte är station utan en lokal som hyser en Pressbyrå-butik och en trevlig kinarestaurang – finns ett promenadstråk, ett mindre torg och en bred gångbro över Väsby-ån. I anslutning finns en busshållplats. Praktiskt för alla tågresenärer.

Utanför före detta stationsbyggnaden uppehåller sig rätt många människor på väg till och från pendeltågen. Samt två unga män på en motorcykel. Två unga män som inom miljöpartiet med stor sannolikhet skulle definieras som viktiga för Sveriges förnyelse. Andra kanske skulle definiera dem som ”potentiella” för något annat – om man nu väljer att fokusera på de svarta ansiktsmasker som täcker deras ansikten. De kör sin motorcykel – som de uppenbarligen lyckats finansiera på något sätt – i hög fart bland människorna som rör sig i stationens närhet.

Ibland gör de en lov ut i samhället – på vägar kring Väsby Nya Gymnasium i Messingen-området – och då ökar farten och ljudet ordentligt. Farten kan uppskattas till någonstans mellan 70 och 90 kilometer i timmen. De återvänder gång på gång – av för oss okänd anledning – till stationsområdet.

”Italienare”, säger vi och ler menande, ”är som de är, och Italien klarar sig alltid.”

Snack. Det är romantiska vanföreställningar. Den finlandssvenske konstnären Henrik Tikkanens ord är sannare än någonsin: ”Det är inte tornet i Pisa som lutar, det är Italien som kommit på sned.”

Basta!

Alla bedåras vi av Italien, dess högljudda charm, dess konst och mat och inbillar oss att italienarna alltid kommer ner på fötterna.

Det gör dom inte. Inte nu, när landet befinner sig i en parlamentarisk kris. Inte heller i historien. Bara i undantagsfall har det gått Italien väl.

Italien grundades 1861 och var sedan genom årtiondena mycket fattigt. Det bytte sida mitt under första världskriget, övergav Österrike / Tyskland och anslöt sig till ententen (Storbritannien / Frankrike). Det blev en segermakt men demokratin skakades strax av politiska oroligheter, ekonomiska problem och nationalism. Ex-socialisten Benito Mussolinis fasciströrelse stod för sociala krav och italienska drömmar om besittningar i Afrika.

Häromdagen fick jag ett mejl som skakade om mig. Det kom från en tidigare kollega inom socialtjänsten som jag jobbade tillsammans med på en socialbyrå i en stockholmsförort under några år på sjuttiotalet. Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat med utsatta människor. Man kan lugnt säga att hon alltid har haft en tilltro till det generösa omsorgssamhället och dess institutioner. Men nu har någonting brustit. Hon är själv inte längre trygg i sin vardag som pensionär och mormor i en närförort till Stockholm:

Liten episod: stod vid X station vid 23.30-tiden efter att varit hos barnbarnen. Ungefär tio minuters väntan på bussen hem. Där väller omkring 15 svarta unga trasiga killar fram. Drogade, haltande, en beslöjad ung kvinna fanns med i gänget besynnerligt nog. En box vin gick runt, de drack direkt ur boxen. Ingen aggressiv framtoning men kändes mycket obehagligt när de cirklade runt mig, som enda ”infödd” på hela stället. Inte skymten av vakt eller annat folk. Hur tänker och lever dessa trasor sina liv, de föreföll som en flock, som tagits ifrån sina normala livsbetingelser.

Hon avslutar sitt mejl med att hon numera gläds åt varje ny SD-väljare. I bekantskapskretsen och på Facebook, och bland vad man skulle kunna kalla ”vanligt folk” som brukar höra av sig för att prata, har jag märkt en förändring under senare tid: de upprörda kvinnorna. Tidigare var nästan alla ”alarmister” män. Kanske har detta genuint kvinnliga att ta hand om och vårda och vara empatisk, till och med när det gäller hela världen, nått en gräns. Många arbetar inom vård, skola och omsorg och märker hur sprickorna i välfärden har blivit påtagliga efter massinflödet av utomeuropeiska asylinvandrare (varav sju av tio av manligt kön) hösten/vintern 2015.

De senaste veckorna har jag varit ute varje dag och kväll och kampanjat. Nu kanske ni tänker att det är lite tidigt att börja valkampanjen i Sverige, men där jag bor på Irland hade vi nyligen en folkomröstning om det Åttonde Tillägget till Irlands konstitution, som förbjuder abort när kvinnans liv inte är hotat. Jag har varit abortmotståndare sedan jag var tolv år gammal och har bott i Irland större delen av mitt vuxna liv, och jag valde att engagera mig i Save the 8th-kampanjen – alltså kampanjen för att bevara abortförbudet.

Till skillnad från vad vissa tycks tro, så handlar inte abortfrågan om modernisering. Att Irland har en restriktiv abortlagstiftning har lett till att landet har en av Europas högsta födslotal, vilket också innebär att regeringen där inte kan massimportera människor från utanför Europa med ursäkten att ”det föds för få barn”. Är det någon som har funderat på varför det föds för få barn i Sverige? Jag ska ge er en ledtråd: Vi har aborterat 1 500 000 människor sedan 1975! Tyvärr är det ju numera ”omodernt” att föda tillräckligt många barn så att vi kan ta hand om alla äldre och betala skapliga pensioner, så vi får väl leva med det…

Abortliberaler vill gärna framställa abortfrågan som att det handlar om kvinnors rättigheter, så även här på Irland där en av liberalernas slogan löd ”Trust women”. Helt grundläggande i abortfrågan är dock frågan om när livet börjar – vad är egentligen en människa? Alla är nämligen överens om att människor har rätt till liv, så när fostret blir en människa är helt avgörande för abortfrågan. Ingen skulle tillåta att en mamma dödade sitt nyfödda barn, även om hon var under stor press, hade ekonomiska problem, hade blivit våldtagen eller vad som helst – för vi betraktar ett nyfött barn som en människa.

Sverige har som bekant problem med utbildningsresultatet, men vilken är skillnaden mellan ett land som Sverige och länderna i Sydostasien som i stället är på väg upp? En består i att tongivande samhällsskikt i Sydostasien sätter kunskap och utbildning högt, medan ledande skikt västvärlden misstror kunskap och kultur. En fransk filosofilärare, François-Xavier Bellamy, sammanfattar i Les déshérités (De som gjorts arvlösa) från 2014 de idéer som gjort att skolan i länder som Frankrike, och ännu mer Sverige, inte längre används för att överföra det västerländska intellektuella arvet till de unga, och han nämner tre fransmän som bidragande till krisen.

Sextonhundratalsfilosofen Descartes hävdade att metoden för att tänka bättre var att vara skeptiskt till alla idéer som man inte själv utarbetat. Han tänkte sig att det var bättre att kunna relativt lite än att ta över andras idéer och att det gällde att vara kritisk. Den tanken har nu drivits så långt att själva begreppet kunskap ifrågasätts liksom idén att det finns kunskaper som elever bör lära sig i skolan.

Hundra år senare påstod filosofen Rousseau att kulturen hade förstört människorna och att det vore bättre att leva ”naturligt”. I den berömda boken om uppfostran av pojken Émile skulle denne inte lära sig via böcker utan genom att själv undersöka föremål. Eleven skulle bygga upp, ”konstruera”, sitt eget kunnande, och lärarens uppgift var att finnas bredvid och hålla bort skadligt inflytande från samhället inberäknat föräldrarna. Inflytandet från ”konstruktivismen” är starkt i Sverige.

Nyligen skrev jag en krönika här på Det Goda Samhället, där jag försökte ta ett helhetsgrepp på den stora demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste 15-20 åren utan att medborgarna informerats om dess omfattning: ”Sveriges demografiska förändring” .

Jag fokuserade på kohorten män 15-44 år eftersom de är mest brottsaktiva och därmed en mätare på samhälles gatufrid. Inom detta urval är män med utländsk bakgrund på väg att bli en majoritet inom flera större kommuner, i några fall är de redan det.

Om vi studerar hur stor andel utrikes födda (observera: bara första generationens invandrare) utgör inom denna population, kan vi se att de under perioden 1970 till 1990 endast utgör en tiondel. 2005 var de knappt 15 procent och idag har de genom de senaste årens inflöde stigit så att 25 procent av männen i brottsaktiv ålder är födda utomlands. Men det är en ofullständig siffra, då många nyanlända ännu inte har folkbokförts av SCB.

På jordens alla kontinenter äger på en och samma gång en moralisk upprustning rum:

Korruption har fått ett dåligt rykte. Tjuvarna torskar.

För någon generation sedan betraktades politikers systematiska och ohämmade tjuveri som en skrattretande poäng. ”Imelda Marcos och hennes 1.570 par skor, haha …”

Det finns ingen övergripande förklaring till att politiker i Malaysia och Brasilien, i Sydafrika och Irak nu känner rättvisans klor hugga tag i dem. Men det är rimligt att förmoda, att när levnadsstandarden stiger och medelklassen växer, odlas medelklassideal om anständigt uppträdande och önskan att i omvärlden bli betraktade som ”normala människor”; i alla fall inte som ryska oligarker i träningsoverall med vita ränder.

Mera än banal avundsjuka på dem i den offentliga sektorn som skor sig. Det är inte religion. Men bra nära; det har med etik att göra.

Och kvasten går.

En fråga som har plågat mig i många år är hur den extrema befolkningsförändring som vårt land genomgår har kunnat ske utan att det har varit en avgörande fråga i någon valrörelse. Svenska folket har aldrig fått närmare information om hur landets demografiska sammansättning oåterkalleligt förändrar Sverige till ett helt annat land än det var, för låt oss säga bara 20 år sedan.

Emellertid finns det i stor utsträckning tillgängliga fakta för den medborgare som vill (och orkar) gå in i myndigheternas databaser. I den här texten kommer uppgifterna från Statistiska centralbyrån (SCB) och Migrationsverket.

Från millennieskiftet fram till och med 2017 har befolkningen i landet med utländsk bakgrund ökat med nästan 1,3 miljoner personer, medan de som har svensk bakgrund har minskat med 22 000. Till utländsk bakgrund räknar jag utrikes födda och de som föds här med två utrikes födda föräldrar, medan svensk bakgrund gäller för dem som har två inrikes födda föräldrar. Personer med ena föräldern född i Sverige och den andra i utlandet delar jag 50/50 mellan grupperna. Räknar man så har 28 procent av landets invånare utländsk bakgrund idag.

Det var en fråga jag fick efter mötet som Demokrativärnet höll i Stockholm för en tid sedan. Nu när jag fått lite perspektiv på de sista turbulenta åren i Miljöpartiet ska jag försöka bena ut hur jag ser på det hela. I stort.

För det första så är det förstås svårt att ge ett entydigt svar eftersom ingen av dem som hjälpt fram islamisterna själva säger sig vilja ha shariasamhällen, parallellsamhällen, sharialagar och liknande -som kommer i alla länder där bokstavstroende samlas. Jag antar att de flesta som kvoterat fram olika minoriteter tycker att det är ett bra sätt att integrera invandrare och andra minoriteter. Har man dessutom en postmodernistisk syn på tillvaron, där hierarkier ska bekämpas med olika former av praktiserande normkritik, så blir det kanske så.

De grupper som ska kvoteras fram definieras alltid som offer. Att målmedvetet jobba sig in i Miljöpartiet och använda ett sådant offer-synsätt för att sprida den egna agendan har islamisterna varit skickliga på. Den verksamhetsplan Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan fick hela Miljöpartiet med på för 15 år sedan visar hur målmedvetet islamisterna agerat. Det framgår precis vad de ville ha och behövde för att lyckas etablera sig som en maktfaktor och därmed islamisera kanske i första hand islamistiska invandrare men även sprida shariatänkandet i hela samhället. Islamism är en vilja att fredligt eller med våld införa sharialagar i ett område eller ett land. Nuförtiden är många i partiet dessutom medvetna om att utan de islamistiska rösterna åker partiet ut ur riksdagen. Det är också en faktor att räkna med.

Inget samhälle – inte ens öststaternas förbättring i levnadsstandard efter Murens fall och kommunismens kollaps – har förvandlats snabbare än Irland. Och till det bättre.

När jag som Londonkorrespondent i mitten av sextiotalet började resa till Irland var öriket bara romantiskt efterblivet. Jan Olof Olsson (Jolo) och Margareta Sjögren hade något år tidigare karakteriserat landet i titeln till sin bok, ”Irland, den omöjliga ön”.

Ändå uppstod viss indignation, när jag i ett reportage förenklat beskrev Irlands handelsbalans:

Export: Nunnor.

Import (illegal): Kondomer.

Naturligtvis var det sant. Irland var det mest katolska av länder. För kvinnor var det ett vanligt karriärsteg att bli nunna. Irländska nunnor fanns i mängder på missionsstationer och sjukhus i Afrika och Latinamerika. De betraktades som goda.

Det sedesamma livet på ”Den gröna ön” präglades av gigantiskt hyckleri i sexuella frågor. Preventivmedel var förbjudna. Det fanns i Dublin en Svarta börsen för de varor kondomsmugglarna från Storbritannien – med risk för stränga straff – förde in.

I min förra artikel om beteendeekonomi beskrev jag hur fältet uppstod för ungefär 50-60 år sedan (exakt startpunkt beror på vem du frågar) när några ekonomer insåg att man kunde förbättra de ekonomiska modellerna genom att inkludera kunskap från psykologin och sociologin, samt genom att göra psykologi-liknande experiment för att utforska hur konsumenter fattar beslut. Experiment efter experiment visade att människor inte fattar beslut på det sätt som ekonomer i allmänhet hade antagit – vi är känsliga för grupptryck, flockbeteende, vi använder tumregler istället för att göra exakta beräkningar etc. Allt detta gick tvärs emot den dominerande neoklassiska modellen för konsumentbeteende.

Det största problemet för beteendeekonomer var att man inte hade någon egen övergripande teori – att upptäcka att en modell är fel betyder ingenting om man inte har en bättre som kan ersätta den. Denna modell kom äntligen år 1979 när Kahneman & Tversky publicerade prospektteorin, en teori de senare skulle belönas med Nobelpriset för.

Vad innebär då prospektteorin? Att förklara hela teorin skulle göra den här artikeln obarmhärtigt lång, men något förenklat så kan man säga att vanlig ekonomi utgår ifrån att rikare innebär lyckligare – den som tjänar 30 000 är lyckligare än den som tjänar 20 000 (om alla andra faktorer som påverkar lycka är lika), som i sin tur är lyckligare än den som går på socialbidrag och får 8 000.

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

Betyder det att tre av fyra ungrare nu är fascister? Absolut, om man skall tro västerländsk media. Kan det vara så enkelt? Givetvis inte. Orkar vi försöka förstå varför ungrare, slovaker och polacker tycker, tänker och röstar så annorlunda än vi i väst? Svaret är lika givet, nej. Så mycket enklare att stämpla hela Östeuropa som ett gäng efterblivna kusiner från landet, som just flyttat till stan och inte vet hur man beter sig vid de finas bord. De har ju helt fel värderingar, liksom. Som Mohamed Omar så träffsäkert beskriver, till och med Fantomen vet ju att polackerna numera står på de ondas sida.

Kanske är det istället dax att våga förstå varför östra Europa, med Polen och Ungern i spetsen, verkar vara helt ur fas med västra EU. Kanske vi inte skall vara så snabba med att döma ut halva Europa innan vi ens försökt gå ett steg i deras skor. Låt oss ta en promenad. Östra Europa, likt Balkan, tillhör en grupp nationer som upplevt oändliga mängder krig och elände, fattigdom och förtryck, men samtidigt lyckats bygga upp fungerande nationalstater och ekonomier. Under det senaste seklet hade man dock oturen att hamna på fel sida av järnridån.

I ett antikvariat fiskade jag upp en Palestinaskildring skriven 1931, ”Det omstridda arvet”, av den svenska författarinnan och do-goodern Elisabeth Wærn-Bugge.

Den 87 år gamla studien var som ett dagsaktuellt debattinlägg om Israel som en omöjlighet: ”… lika lite som upprättandet av en judisk nationalstat i miniatyrformat vore en fördel för mänskligheten och judarna själva …”.

Ingen fördel? Åjo. Staten Israel upprättades och den har räddat det som efter europeisk antisemitism och Hitlers industrialiserade judehat riskerade att utplåna ett helt folk.

Israel kan därför dunka sig i ryggen och säga grattis till sig självt, när landet just i dag fyller 70 år. Plötsligt känns rikets valspråk som en insiktsfull analys: Uppståndelse.

När landet i morgon återgår till sin vardag av hetsig politik och djup andlighet, flit och kreativitet är dess triumf tydlig: att som enda demokrati överleva i en världsdel av militärdiktaturer, våldsbesatta tyranner och medeltida dynastier – alla enade i sitt hat mot judarna.

Det är en pigg 70-åring, till ytan stor som Ångermanland med nästan lika många invånare som Sverige; 75 procent av dem judar.

Men de problem Israel står inför är i en del fall akuta, främst Irans ökande inflytande, och i något fall till synes olösligt, Palestinafrågan. För palestinierna är den israeliska högtidsdagen Nakba – katastrofen.

Inom nationalekonomin används liknelsen om det krossade fönstret ofta för att förmana nya studenter att se längre än vad näsan räcker och tänka på möjliga oavsiktliga konsekvenser som en politisk åtgärd kan få. Liknelsen är över 100 år gammal och välkänd bland samhällsvetare, men tyvärr verkar ingen i det politiska etablissemanget känna till den.

Liknelsen är som följer: Betänk att en pojke krossar ett skyltfönster med en slangbella. En folkskara samlas utanför butiken, och till en början så beklagar sig alla över förstörelsen och över ungdomen nuförtiden som inte har någon respekt för andras egendom. Men sedan påpekar någon att detta kanske egentligen inte är så dåligt trots allt – nu kommer ju butiksägaren att behöva köpa ett nytt skyltfönster, och då får glasmästaren mer att göra och kan anställa någon, och den personen som nu inte längre är arbetslös har råd att spendera mer vilket gynnar de butiker han handlar i, vilka nu har råd att anställa fler, och så vidare. Busungen med slangbellan har alltså i själva verket räddat stadens ekonomi!

Vad är feltänket här? Jo, butiksägaren blir ju inte rikare för att skyltfönstret krossats. Om vi säger att det kostar 10 000 att byta ut fönstret, så är ju detta 10 000 som butiksägaren inte kan spendera på att till exempel tapetsera om i sin butik. Om han hade kunnat göra det, så hade ju pengarna glasmästaren fick istället gått till en målare för att sätta upp nya tapeter, som sedan kunnat anställa någon, som sedan inte längre varit arbetslös och haft råd att spendera mer och så vidare.

Vad är infokalypsen? Som ni vet så är det redan idag möjligt att göra väldigt realistiska fejk-bilder med hjälp av program som Photoshop, men den som har tid och energi kan ändå avslöja en äkta bild från en fejkad genom att zooma in tillräckligt mycket.

Infokalypsen är vad som händer när Photoshop, eller ett annat bildredigeringsprogram, blir så pass bra att det helt enkelt inte går att skilja en äkta bild från en fejkad bild överhuvudtaget. Problemet är såklart inte begränsat till bilder: Även motsvarande audio och video-program blir bättre och bättre på att göra realistiska fejkningar. Du kan nu höra John F Kennedy hålla tal vid Dallas Trade Mart – ett tal han aldrig höll eftersom han mördades några timmar innan han skulle ha hållit det! Den som inte visste om detta skulle sannolikt tro att det verkligen var Kennedys röst.

Nu kanske det inte finns något särskilt stort intresse av att fejka John F Kennedy-tal, men tänk om ett sådant program användes för att fejka ett tal av Barack Obama eller Donald Trump? Tänk om en inspelning skulle spridas där Barack Obama erkänner att han inte är född i USA, eller en inspelning där Donald Trump erkänner att han samarbetade med Ryssland för att vinna presidentvalet. I en värld där infokalypsen uppnåtts så skulle detta bara leda till att de som hatar Obama men gillar Trump skulle tro att den första inspelningen var äkta men inte den andra, och de som hatar Trump men gillar Obama skulle tro tvärtemot. Ingen skulle dock kunna bevisa något.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har i dagarna gått ut med att man svängt – eller åtminstone kraftigt överväger att svänga – kring huruvida det behövs en ny utredning om invandringens effekt på brottslighet och hur många brottslingar som har invandrarbakgrund. Den förra studien gjordes 2005 och hade så pass katastrofala resultat – sett från etablissemangets perspektiv – att man fram till nu vägrat göra en ny. Dock brukar försvarare av massinvandringen vara snabba med att påpeka att studien från 2005 trots allt visade att socioekonomiska faktorer var en viktigare förklaring än etnicitet.

Detta stämmer dock inte. Jag har gjort flera empiriska studier i samhällsvetenskap (nationalekonomi) och är därför väl bekant med de problem man ofta stöter på när man bedriver sådan forskning. Ett av de största problemen är att etablera orsakssamband: bara för att A och B verkar hänga ihop, så betyder det ju inte att A orsakar B, eller att B orsakar A. Det kan vara en ren slump, eller också kan det finnas en tredje faktor man glömt bort som orsakar både A och B.

Med invandring och brottslighet är det ju glasklart att brottslighet inte kan orsaka någon att bli invandrare – antingen är man invandrare, eller så är man det inte. Men hur är det med de ständigt omtalade socioekonomiska faktorerna, såsom huruvida en person är arbetslös, växt upp med fattiga föräldrar, har dålig utbildning och så vidare?