DN hade på nyåret en märklig linjeledare som skrivits av de nya ledarskribenterna Per Svensson och Amanda Björkman. Ledaren handlade om den avgörande roll som DN enligt dessa skribenter spelar i den liberala demokratin och vilka krafter som hotar denna demokrati: Trump, Putin, Polens och Ungerns reaktionära nationalister, Jimmie Åkesson och de svansar och trollfabriker som utgör fan clubs åt dessa. Trump och Åkesson är populister, det vill säga lågpannade individer med faiblesse för att komma med enkla svar på komplicerade frågor. DN skrev:

Den liberala demokratins fiender har det däremot alltid lätt. För dem finns det inga frågor som inte har ett entydigt svar, inga konflikter som inte har en enkel lösning….Ett alternativt svar på frågan om en ledarsidas uppgift skulle därför kunna vara: Den ska bidra till att bevara samhällsfrågornas svårighetsgrad.

Oj. Jag undrar vad de som idag utbildar journalister säger om detta. Om jag inte är helt felunderrättad löper det som en röd tråd genom (de flesta) journalistutbildningar att journalistens mission är att göra världen begriplig för sin publik.

I höstens riksdagsval riskerar tre riksdagspartier (C, L och MP) att hamna under fyraprocentsspärren. Ett antal nya partier knackar på dörren, men kommer sannolikt inte lyckas komma in. Bland dessa finns vänsterpartier som Feministiskt initiativ och borgerliga och nationalistiska partier som Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige. Alla som inte lyckas komma in, eller som åker ur, kommer när det är dags att fördela mandat att få sina röster proportionerligt fördelade mellan de partier som klarat fyraprocentsspärren. Detta måste vi ändra på. Det är dags att införa andrahandsval.

I det nuvarande system utgår man indirekt ifrån att den som röstat på ett parti utanför Riksdagen inte har några preferenser bland de övriga partierna. I vissa fall kan det säkert vara så, men i de allra flesta fall så har nog även den som röstar på ett parti utanför Riksdagen – eller som röstar på ett parti i Riksdagen som råkar halka ur Riksdagen! – något eller några partier i Riksdagen som denne tycker mer om än andra.

Om Feministiskt initiativ inte lyckas nå fyra procent samtidigt som Sverigedemokraterna når 20 procent så kommer 20 procent av FIs röster att tillfalla Sverigedemokraterna. Hur många som röstar på Feministiskt initiativ hade valt Sverigedemokraterna om FI inte funnits som alternativ? Jag törs lova att andelen är mindre än 20 procent.

Den 1 januari 2018 trädde en ny kommunallag i kraft. Förutom en ny struktur och ett mer enhetligt språk så är skillnaden mellan den nya och gamla liten.

Enligt kommunallagen har varje kommun i Sverige, till stor del i alla fall, självbestämmanderätt, vilket betyder att de bestämmer själva över sina angelägenheter.

Problemet är dock att rikspolitikerna sedan länge alltmer inskränkt det kommunala självstyret genom att detaljstyra kommunernas verksamheter. De två kanske mest genomgripande förändringarna skedde 1965, när kommunernas ansvar för polisen överfördes till staten, och 1991 då ansvaret för skolan trycktes ner till kommunerna.

Men det finns en uppsjö av andra beslut som klart inskränker det kommunala självstyret. Ett flagrant exempel är skatteutjämningssystemet, där kommunernas grundlagsfästa rätt att beskatta sig själva är satt ur spel i och med att en kommunmedlems skattepengar genom riksdagens beslut skickas till en annan kommun.

Idag har ett år förflutit sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president finns skäl att fråga: Hur har det gått? Hur stort motstånd har han, när vardagen präglas av strejker och brinnande bilar? Blåser han liv i Europatanken? Vilken är hans roll i världen?

Det har varit ett år av torpederade politiker och havererade statsmän. Scenen har i stället intagits av två presidenter på vilka allt rampljus riktats: Amerikas Donald Trump och Frankrikes Emmanuel Macron. Enda likheten mellan dem är att båda grep makten utan hjälp av det traditionella etablissemanget. Skillnaderna mellan dem är hisnande. Den ene står för obildning och vulgaritet, den andre för kunskap och stil. Macron har tagit examen i filosofi och citerar Molière utantill.

Frankrikes presidentlängd efter General de Gaulles farväl till politiken 1969 har inte skänkt fransmännen den gloire de eftersträvar. Om dem alla har på ett eller annat sätt Napoleons ord gällt: ”I politik är enfaldighet inget handikapp”.

Alla kan nog hålla med om att integrationen har misslyckats i Sverige, och att även om en stor del av ansvaret ligger på politikerna, så ligger ändå en hel del ansvar på tjänstemännen som på olika sätt jobbar med invandrare – byråkraterna. Jag talar om allt ifrån nämndemännen som dömer invandrade brottslingar till låga straff till åklagarna som vägrar yrka på utvisning och socialsekreterarna som ser mellan fingrarna när barn och kvinnor i invandrade familjer misshandlas. Dessa byråkrater är värdelösa, och just därför måste de skyddas.

För att förstå varför vi måste skydda byråkraterna, så måste man förstå varför de inte gör sina jobb. Varför vågar de inte säga ifrån till invandrarna?

I vissa fall är det säkert av ideologiska skäl, men för de flesta tror jag att en annan förklaring är viktigare: De som jobbar med invandrare är i allra högsta grad medvetna om hur våldsamma dessa är, och hur lite de bryr sig om att följa de lagar och sociala regler vi svenskar generellt sett följer slaviskt. Och de är väl medvetna om att dessa människor har tjänstemännens för- och efternamn, vet var de arbetar, och med en enkel internetsökning kan ta reda på var de bor.

Fältet som jag doktorerar i, beteendeekonomi, anses generellt sett vara ett vänsterfält. Nationalekonomi må vara ett mer högervridet fält än de andra samhällsvetenskaperna, men i beteendeekonomin har vänsterekonomerna sin högborg. Det är lätt att se varför: Beteendeekonomin avvisar den neoklassiska, rationella konsumenten (ofta kallad Homo Economicus) till fördel för en modell där konsumenter är begränsade av ”biases” och olika sorters feltänk. Den neoklassiska modellen har använts av ekonomer i över 100 år för att argumentera för fria marknader och emot skatter och regleringar. Beteendeekonomin används nu på samma sätt för att argumentera emot fria marknader och för skatter och regleringar. Egentligen borde den dock inte användas så, utan det är fullt möjligt att använda beteendeekonomi i konservatismens tjänst.

Beteendeekonomi som fält kan ses som en korsning mellan ekonomi, psykologi och sociologi. Man studerar fortfarande ekonomin, men man gör det inte längre med utgångspunkten att människor alltid agerar rationellt. Istället inkluderar man forskning från psykologin och sociologin som visat bland annat att människor har en tendens till flock- och vanebeteenden, att vi använder oss av tumregler istället för att göra exakta beräkningar, att vi inte har obegränsad viljestyrka och därför ibland gör saker som vi vet är dåliga för oss, och så vidare.

Vår planet är ändlig. Vi måste vara försiktiga med hur mycket vi förbrukar, för en dag kommer ju allting att ta slut. Vi skulle behöva minst fyra jordklot om vi ska kunna fortsätta i den här takten, och vi måste stoppa befolkningsökningen. Allt detta har miljöaktivister försökt intala oss i över 50 år. Men hur ligger det egentligen till? Har vi brist på naturresurser, och kan naturresurserna egentligen ta slut?

Svaret på den frågan är, i praktiken, nej. När vi tänker på naturresurser så tänker vi framförallt på saker som vi gräver eller suger upp ur jorden, typ olja, och därför verkar det logiskt att vi förr eller senare kommer att ha sugit upp den sista droppen, grävt upp den sista kolbiten och så vidare. Men faktum är att mängden naturresurser både kan öka och minska, och mestadels genom historien så har den faktiskt ökat!

Vad är en naturresurs egentligen? Jo, en sorts materia som vi lärt oss göra något av. Olja är en naturresurs eftersom vi kan göra bensin och plast av det och trä är en naturresurs för att vi kan göra hus och möbler med det (och en massa andra saker såklart). Faktum är att människor vetat om att olja finns i tusentals år, men man hade inte brytt sig om det nämnvärt då det inte haft några större användningsområden. Olja har alltid funnits, men först för cirka 150 – 200 år sedan kom vi på att olja gick att använda till viktiga saker som bensin. Först då gick olja från att vara materia till att bli en naturresurs, och världens totala naturresurser ökade! Samma sak skulle hända om vi imorgon hittade ett sätt att använda någon sorts materia vi idag inte har användning för.

Vi är en grupp personer som träffats på nätet och som med stort intresse läser samhällskritiska artiklar på […]

Tänk dig ett samhälle där ingen talar sanning. Eller värre, ett samhälle där en tredje aktör styr den som talar till dig så att du inte vet vem som faktiskt står bakom orden och vad som är autentiskt. Eller än värre, ett samhälle där du riskerar bli angiven för det du tycker och säger och kan förlora jobbet, ditt medlemskap i facket, din rätt att studera, eller ännu värre.

Detta är själva definitionen av social patologi. Ett sjukt samhälle som är tyranniskt. Vi känner till det från angiverisamhället i forna DDR eller Sovjetunionen där lögnen genomsyrade det offentliga samtalet och misstänksamheten det personliga mötet. Det är ett patologiskt och omänskligt eftersom det går emot vår personliga frihet såväl som en del av själva kärnan i att vara människa, nämligen vårt tänkande och vår rätt att kommunicera. Hur gör man när man tänker? Man framför en idé, lägger fram ett förslag eller en tes, som man sedan testar. Vi gör detta i små som stora frågor, alltifrån när vi föreslår vår vän att gå till ett särskilt café, till när vi framlägger en vetenskaplig hypotes. Vi resonerar och utforskar, vi prövar oss fram. När man hindrar yttrandefrihet hindrar man också möjligheten att utveckla tänkandet.

Vi associerar detta med diktaturer, kommunism och fascism. Men varje samhälle, också det formellt demokratiska, måste vara på sin vakt mot lögnen, mot hyckleriet och angiveriet. Politisk förändring kan komma långsamt, smygande. Till en början genom små avvikelser, så kallade anomalier till det normala, men dessa kan sen bli alltmer tydliga och vanliga, tills de blir det nya normala.

Den brittiske fysikern Stephen Hawking har gått till historien. Hans aska placeras bredvid Isaac Newton och Charles Darwin vid Westminster Abbey i London. Hawking tyckte att Gud var onödig då vetenskapen finns. En av herrarna bredvid honom (Newton) hade en annan syn på saken och såg vetenskapen som ett sätt att upptäcka Guds skapelse.

Den andra bredvid (Darwin) kom på kant med Gud och skrev boken On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or The Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Även om början av bokens undertitel (”Favoured Races …” ) är kontroversiell idag lever de obevisade grundidéerna kring storskalig evolution kvar och får ses som vetenskapligt korrekta (här av mig menat i negativ bemärkelse – liknande hur PK-begreppet brukar användas). Jag tror att det delvis är från Darwins idéer som ledtrådar till dagens samhällsproblem kan nystas upp.

Darwins evolutionslära är en oreflekterad självklarhet för många i Sverige idag. Staten propagerar för den och Skolverket har en tydlig agenda att skolan ska påverka elever att oreserverat tro på Darwin. Men hur många kan redogöra för sin tro på evolutionen? Testa och se. (Svaret brukar vara att det är något som man fått lära sig i skolan.) Hawkings ord om människan i Der Spiegel 1988 är i linje med skolans undervisning: ”Vi är bara ett högt utvecklat släkte av apor på en mindre planet i en medelmåttig stjärna. Men vi kan förstå universum. Det gör oss väldigt speciella.”

I dagarna har Ryssland återigen ertappats med att förgifta ryska landsförrädare i England. Reaktionen från västmakterna har varit massiv, drygt 100 ryska diplomater har utvisats från drygt 20 länder.

Relationerna mellan Ryssland och Väst har blivit allt sämre sedan Ryssland annekterade Krim 2014. Ön tillhörde då Ukraina, men hade en rysktalande majoritet. Ryska trupper hade intagit ön och en folkomröstning anordnats, med resultatet att en övervägande del av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Ur Moskvas synvinkel hade dock Krim (sedan 1750-talet) alltid varit ryskt. Dessutom hade Ryssland en stor marinbas på Krim, som de delade med Ukraina.

Under Sovjetunionens tid, då Ukraina var en del av unionen, valde Chrusjtjov under 1950-talet att föra över administrationen av Krim från Moskva till Kiev, huvudstad i Ukraina. Att unionen någonsin skulle upplösas fanns då inte på kartan. För att bättre förstå situationen med Krim gör jag här en analogi.

Hur sanningsenligt du besvarar den frågan beror inte nödvändigtvis på vad du tycker, utan på om du skapar din världsbild från åsikter och letar efter fakta, eller om du börjar med fakta för att skapa åsikter.

Nästan alla har sett grafer som visar ett uppsving av livslängd och levnadsstandard som börjar försiktigt runt 1500-talet och skjuter i höjden under 1800- och 1900-talen. Både de som forskat ingående i historiska källor och de som ströläst tillgänglig information är överens om att livsförhållanden har förbättrats för mänskligheten under de sista århundradena. Det är inte många individer i dagens svenska samhälle som dör av svält, sjukdom eller våld.

Så vad hände runt 1500-talet och fortskred i slutet av 1700-talet som gör att jag fortfarande vid hela 50 år kan sitta hellemmad, frisk, trygg och säker och skriva dessa ord? Som gör att läsaren på det hela räknar med att leva och frodas nästa vår också?

Offentligt rum är ett begrepp i samhällsplanering för utrymmen i bebyggelse inomhus eller utomhus dit allmänheten har enkelt tillträde. Dit räknas framför allt gator, torg och parker. Med tanke på att närmare hälften av all verksamhet i Sverige sker i offentlig regi så bör man även inbegripa akutmottagningar, simhallar, bibliotek.

Tankar kring vem som kontrollerar det offentliga rummet uppstod hos mig i samband med ett besök nyligen i Japan. Det är nämligen påtagligt att det finns uppenbara skillnader mellan Japan och Sverige på den punkten.

Åker man tunnelbana, promenerar på gatorna i innerstaden eller besöker en offentlig toalett så kan man räkna med att det är rent och prydligt överallt. Inget skräp som är slängt, inget klotter, finns det tuggummin på gatan så skrapas de bort, till och med de få uteliggarnas wellpapphärbärgen ser prydligare ut. I tunnelbanan känner man sig lika trygg som hemma vid köksbordet. Värt att notera är också att människor tycks vara tillfreds med tillvaron och utför sina arbetsuppgifter med självkänslan i behåll. Busschauffören är exempelvis 100 procent herre över sin buss.

Nej, jag älskar inte alla. Jag tror inte ens på ”alla människors lika värde”, i varje fall inte ovillkorligen och i alla sammanhang.

Men ärligt sagt så hatar jag ingen.

Jag älskar mina barn och många i min familj. På sätt och vis älskar jag mitt folk (ungrare) som har fått kämpa mot slaver, germaner, latiner och osmaner för att överhuvudtaget finnas som ett litet och udda folk i ett fientligt Centraleuropa. Självfallet älskar jag inte de misstag som ungrarna har gjort mot andra folk under historien, men så är jag funtad – jag är stolt över det som är bra och förlåter det som är dåligt när det gäller mina egna. Kanske är jag inte ensam om att vara sådan.

Jag älskar också den svenska (rättare sagt nordiska) mentaliteten som försöker skapa rättvisa för så många som möjligt. Avskaffandet av träldom, regler om samhällets formella ansvar för de svagaste och principen att ”land skall med lag byggas” är bara några av de normer som jag insett har flerhundraårig historia här. Det kan man älska!

En vanlig uppfattning man träffar på hos gemene man är att islams gud, Allah, är densamme som den kristne guden. Det torde finnas flera förklaringar till detta förhållande. Den omständigheten att begreppet ”Allah” översätts från arabiskan med ”Gud” ger intryck av att det skulle röra sig om samma gud. En annan förklaring till att många sammanblandar Allah med den kristne guden är att islam och kristendom är monoteistiska religioner, det vill säga att anhängarna menar att det bara finns en enda gud. Men enbart argumentet att en religion anser att det finns en enda gud innebär inte att denne gud är densamma som den som dyrkas av en annan monoteistisk religion.

I denna artikel ska jag lägga fram argumenten för att kristna och muslimer inte tillber samma gud. Det kräver en jämförande undersökning av de båda religiösa källorna Bibeln och Koranen, och gudssynen i de båda heliga skrifterna. Koranen betraktas av muslimer som uppenbarad för Muhammed genom ängeln Gabriel, medan Bibeln med sina 60 böcker skrivna av 40 olika författare under en period av flera tusen år anses gudomligt inspirerad. Bibeln är dock inte grunden för den kristna tron, utan den är en redogörelse för kristendomens innehåll. Den kristna tron grundas istället på Jesu korsdöd och hans återuppståndelse.

Den humanistiska stormakten Sverige älskar att glänsa på den internationella scenen. Ju fler politiskt korrekta svenska medborgare i FN och andra internationella organisationer, desto bättre. Men Sverige är ett litet land i Europas utmarker och konkurrensen om toppjobben i FN-systemet är stor. För att ”få in” regeringens representanter i olika organisationer har vår svenska regering blivit tvungen att antingen muta sig in eller ”köpa” respektive post, det vill säga betala lönerna själv.

Det finns minst tre fall som belyser detta bruk: Margot Wallströms FN-tjänst, f d Sida-chefens nya jobb i OECD och Sveriges plats i Säkerhetsrådet.

1. Margot Wallström fick 2010 jobbet som FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. Men en månad tidigare hade det svenska biståndsorganet beslutat att ge 42 miljoner kronor till en FN-fond som arbetar med samma fråga – sexuellt våld i väpnade konflikter.

Svenska läkare flyttar till Norge där de får bättre betalt. Tyska läkare flyttar till Sverige. Läkare från hela Balkan flyttar till Tyskland. På Balkan råder det dock läkarbrist. Där är lönerna relativt låga så där står ingen vid dörren och knackar på. När det var fattigt i Sverige för snart 200 år sedan, ja då flyttade vi till USA. Strömmen av människor som söker ett bättre liv någon annanstans är lika gammal som mänskligheten.

Detsamma gäller för den senaste vågen av människor, mest män, som promenerade genom Europa 2015. Syvende och sist var deras motivation att finna den ekonomiskt bästa platsen att slå sig ner. Om anledning till folkvandringen var att fly krig, vilket givetvis är helt naturligt, då borde väl Italien, Grekland och till och med Bulgarien duga. De är fredliga EU-medlemmar alla tre. Fattigare än Sverige, javisst, men i lika mycket fred med sig själv och sina grannar som Sverige.

Vi måste våga förstå att anledningen till att så många valde att fortsätta att promenera norrut, genom det ena fredliga och välmående EU-medlemslandet efter det andra var ekonomisk. Dessa människor var välinformerade. De visste mycket väl vilka länder i Europa som delar ut flest bidrag mest lättvilligt – Tyskland och Sverige. Och om det inte var nivån på bidragen som bestämde slutstationen, varför valde då så få av dessa människor att promenera till underbara Barcelona? Istället valde de att promenera hela långa vägen upp till mörka, kalla Sverige. Givetvis hade dessa människor hört sagan om våra ”öppna hjärtan”, men då kände de redan till våra ”öppna plånböcker”.

Den väldigt vanliga röllikan har aerodynamiskt formade frön så att växten skall få ett större spridningsområde (dess frön flyger med vinden). Uttrycket ”som ett rö för vinden” lär ha detta ursprung.

Idag är det väl närmast partiledningarna för de ”etablerade” partierna och de partier de leder som förtjänar epitetet ”rö för vinden”. Socialdemokraterna var först ut, Nalin Pekgul förlorade först striden om ordförandeskapet för partiets kvinnoförbund och därefter blev Omar Mustafa för en kort tid suppleant i det viktiga verkställande utskottet. Nästa parti ut på skandalplanen var Miljöpartiet med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Kaplan för att han hade kontakter med det Muslimska Brödraskapet och Khan för att han vägrade skaka hand med kvinnor.

Nu följer Centern efter den skandalösa domen i Solna tingsrätt, där en man friades för misshandel av sin hustru. Två nämndemän som nominerats av Centern, Ebtisan Aldebe och Hasan Fransson, ville fria mannen på för svensk lagstiftning obefintliga grunder. Juristdomaren och den tredje nämndemannen ville fälla så det stod två lika. Då ska det enligt processrätten dömas till den åtalades förmån, så mannen gick fri.

Häromdagen var jag på Bessemerskolan i Sandviken, ett kommunalt yrkesgymnasium där cirka hälften av de 1 200 eleverna har utländsk bakgrund. Skolan har ett stort urval av yrkeslinjer, bland annat vårdlinjen, och det var dessa elever jag höll några lektioner för.

Anledningen var att jag på Facebook skrivit, och delat, inlägg om problemen i vissa skolor, bland annat Angeredskolan i Göteborg med stress, misshandel, våldtäkter, vapen och allmän oordning. En bekant till mig som är lärare i Bessemerskolan hade läst inläggen och utmanade mig att komma till Sandviken, hålla några lektioner och se hur verksamheten bedrivs. Jag antog utmaningen.

Eleverna var i 14- till 18-årsåldern med olika bakgrunder. Jag hade inga som helst disciplinproblem, alla var artiga och uppmärksamma under de 60 minuter långa lektionerna (även om några manliga elever kroknade på slutet, dock utan att störa).

På Det Goda Samhället förekommer ofta artiklar som handlar om Islam och Koranen, hur dessa förstås eller ska förstås och vilka tolkningar som är rimliga. Bland dem som skriver om dessa frågor här finns även vissa personer med en bakgrund i radikal islamism. Många har nämnt mig vid namn och bemött artiklar jag skrivit på andra sidor. Därför är jag tacksam till att jag fått möjlighet att skriva här och framföra ett bemötande.

Mitt namn är Kashif Virk och jag är imam inom Islams Ahmadiyya församling. Ahmadiyya grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) i Indien, som gjorde anspråk på att vara den Utlovade Messias och Mahdi. Hans helighets proklamerade uppgift var att återupprätta den sanna läran av Islam (som skulle förvrängas av den senare tidens muslimer), att förena mänskligheten med sin Skapare och att försvara Islam mot kritik och invändningar vars avsändare var människor av andra livsåskådningar.

En av dessa invändningar var att religionen Islam har en våldsam natur, att den tillåter aggressionskrig och förtryck av oliktänkande. Min text ska ta upp just denna invändning, och min argumentation grundar sig främst på verser ur den Heliga Koranen.

Patrik Engellau skrev den andra augusti förra året i artikeln ”Unga kvinnor” om ett samtal med en grupp 30-åriga damer, vilka hade en positiv syn på massinvandringen. Han fann att deras huvudskäl för detta syntes vara tre: 1) att vara född i Sverige är att ha dragit högsta vinsten i födelselandslotteriet, 2) de, och ej heller någon annan svenskfödd, har gjort något för att förtjäna denna superjackpot, samt 3) därför har vi lyckligt lottade en skuld till andra folk som inte haft samma tur.

Slutsatsen var alltså att den svenska befolkningen, på grund av någon tacksamhetsskuld, bör/måste ta emot invandrare. Hans argumentation att punkterna 2 och 3 inte alls var sanna godtogs inte av damerna.

Artikeln kommenterades av ett stort antal läsare med ibland mycket värdefulla synpunkter. Men artikeln pekade på ett vanligt tänkesätt som absolut inte bara används av yngre kvinnor. Argumentationen är vanligare än vi tror och förtjänar ytterligare uppmärksamhet och belysning.
Att bortse från klara fakta är en egenskap hos kulturmarxismen och jag vill hävda att kvinnornas skäl huvudsakligen är ett utslag av den ideologin. I min nya bok VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! om välfärdsstaten beskriver jag den kulturmarxistiska inställningen så här:

Detta är den andra delen av Zhengyang Wus inlägg ”Vad är folk utan kultur”. Den första delen publicerades igår den 25 februari 2018.

För att belysa den i min mening svåraste bristen i den västerländska kulturen måste jag introducera ett kinesiskt begrepp: Jun Zi (君子). Jun Zi betyder, i brist på en bättre översättning, en föredömlig människa. Det finns inte en explicit definition av Jun Zi, men vissa av dess egenskaper är tydliga: En Jun Zi är i första hand inte en hjälte, ännu mindre är han – traditionellt är Jun Zi en man men kan idag lika gärna vara en kvinna; jag fortsätter att använda ”han” för att förenkla skrivningen – gudomlig. Han är främst en vanlig människa med sina mänskliga brister och svagheter. Men han strävar ständigt efter att vara så hederlig som möjligt, minst så som omständigheterna tillåter. Han är i egenskap av vanlig människa, så kunnig, vis, pålitlig och stabil som han förmår att vara. Han är vis och därför kan han tänka längre än känslorna når, han är pålitlig och därför vänder han inte kappan efter vinden, och han är stabil och därför anpassar han sig inte till moraliteterna som är härskande för stunden i samhället. Därför kan han uppfattas som gammalmodig och efterbliven. Jun Zi är också empatisk, därför är han inte dumsnäll: han står på de drabbades sida, och han ser till att offren får sin upprättelse om han hade befogenhet att göra det.

Mitt under den deprimerande, eländiga samhällsutvecklingen har det varit en stor tröst att min tidigare krönika Jag valde fel land varit så uppskattad, trots att jag framförde hård kritik mot svenskars historielöshet.

Men jag har kvar en känsla av att det finns ännu mer grundläggande problem än historielösheten, eftersom jag ändå inte kan förklara till exempel varför Fredrik Reinfeldt som har orsakat så mycket skada för Sverige inte behöver skämmas, ännu mindre stå till svars och krävas ansvar. Han hade till och med mage att fråga ”har julgranen brunnit” till sina väljare som var oroliga för utvecklingen.

Hur kan det svenska folket svälja en sådan förolämpning från en sådan svikare? Hur kan svenskar tolerera att makteliten missköter landet på det grövsta vis och kommer med upprepade lögner? Till skillnad från kineser har svenskar trots allt många demokratiska möjligheter att säga stopp. Men vad har gjort svenskarna så passiva att de hellre spelar blinda och döva och låter allting fortgå än att anstränga sig för att se till att deras barn och barnbarn får samma (om inte ännu bättre) möjlighet till ett tryggt och pålitligt samhälle som de själva har växt upp i?

Muslimer framhåller ofta Koranens vers 2:190 (översättare MKB, se nedan) som exempel på den heliga skriftens fredliga karaktär: ”Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare”. Vår andre översättare KVZ var nog inte muslim och i hans version från 1917 heter det (2:186): ”Striden för Guds sak mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande”. KVZ skriver ofta ”strida” i stället för ”kämpa”.

Är versen 2:190 representativ för Koranen? Är skriften uttalat defensiv? Nja, först får man konstatera att versen 2:190 troligen är den enda i sitt slag. Det är otypiskt för Koranen att ta upp en viktig sak bara en enda gång. Man kan jämföra med att skriften ungefär 440 gånger talar om att de otrogna kommer att straffas, ofta i helvetet. Man kan anta att om Koranen hade innehållit ytterligare någon vers med samma eller liknande föreskrift (en ”systervers”), hade nog även den citerats av muslimer. Det finns flera indicier på att versen 2:190 saknar en systervers i Koranen:

Imamen Kashif Virk i Stockholm skrev 2017-08-28 en artikel med titeln ”Islam tillåter endast strid i självförsvar.” Virk citerade versen 2:190 men nämnde ingen systervers.

Väljarkollektivet i välbärgade, demokratiska samhällen accepterar aldrig, på goda grunder, radikal förändring. Sådana samhällen ramlar därför bara in i radikalism genom det ackumulerade resultat av hundratals små – mer eller mindre smygande – expansionssteg. Precis på det viset har det en gång så sunda Europaprojektet gått överstyr.

Varför tenderar byråkratier alltid att expandera medan privata organisationer ibland krymper? Trots allt försöker avdelningschefer överallt, både inom offentlig och privat sektor, att maximera sina budgetar. Svaret är att den privata sektorns budgetäskare, direkt eller indirekt, ansvarar inför ägarna. Det betyder (förstås) att det svider i anslagsfördelarens privata plånbok ifall budgetinvesteringen är dålig. Anslagsfördelarna inom den offentliga sektorn, ytterst regeringsministrarna, spenderar däremot bara andras (skattebetalarnas) pengar. Politiker som manifesterar ”generositet” löper alltså uppenbarligen ingen personlig ekonomisk risk. Om de inte manifesterar sådan generositet riskerar de däremot en irriterad relation, kanske en konfliktsituation, med de budgetsäskande tjänstemän vars uppgift är att implementera regeringsagendan. En omständighet som förklarar varför politiker gärna godkänner precis så stora anslagsökningar som är möjligt utan att väcka ohanterlig irritation hos skattebetalarna (väljarna).

Försvarsberedningens delrapport 2017:66 nämner det som behöver åtgärdas för att Sverige skall ha tillräcklig civil beredskap. Det är åtskilligt vilket betyder att åtskilligt saknas: ”Det rör bl.a. planering för att klara en mer omfattande störning eller avbrott i viktiga försörjningsflöden, lagerhållning av strategiska varor som t.ex. vissa livsmedel, läkemedel eller drivmedel, behov av manuella eller analoga reservsystem för vissa centrala funktioner för det fall elektroniska kommunikations- och/eller it-nät skulle slås ut.” Alltså har inte ens planeringen för en beredskap kommit igång.

Strax före andra världskriget var det annorlunda. Den 27 augusti 1939, några dagar innan andra världskriget bröt ut, talade statsminister Per Albin Hansson på Skansen i Stockholm om folkförsörjningen och det militära försvaret. Han sa bland annat: ”Genom den statliga uppläggningen av reservförråd, som pågått under senare år, ha vi väsentligt stärkt våra möjligheter att uthärda en avspärrning” (referat i SvD 1939-07-28, sid 11). Han sammanfattade läget med de vida kända orden: ”Vår beredskap är god”. Snart var Sverige kringränt av kriget. När det gäller mattillgången blev statsministerns bedömning i stort sett bekräftad. Många varor ransonerades, men det fanns hela tiden varor att ransonera. Hungerkravaller, som pågått under första världskriget, upprepades inte.

Vi har idag en situation som enligt Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i en artikel i tidskriften Kvartal är ”ett haveri utan återvändo, de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående”. Hur har detta haveri kunnat uppstå?

1993 i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket:

Moderaterna fungerade under lång tid som en konserverande kraft vars främsta funktion var att bevara gamla strukturer. Målet var att rädda landet från en allt för långt gående socialisering. Idag har detta dock mycket lite med moderat politik att göra. Med intåget av liberala värden i Moderata samlingspartiet har idéerna främst blivit en framtidsvision.

Göran Lindblad, moderat riksdagsman 1993 – 2010 och moderaternas talesman i integrationspolitiska frågor, framhöll i augusti 2002 att Sverige borde ta emot två miljoner arbetskraftsinvandrare på 15 år. Han hänvisade till att det föds för få barn i Sverige och menade att import av människor är bättre än att vi ökar den svenska nativiteten. Det skulle innebära ett snitt av 133 000 invandrare per år. Detta blev möjligen en grundbult i Nya Moderaternas politik men politiken resulterade istället i stor invandring av utomeuropeiska asylinvandrare, som till betydande del inte är anställningsbara. Varför?

Somliga dagar, de flesta numera, är samtiden så tramsig att man bara vill checka ut. Men som allt möjligt annat är tydligen också detta en populistisk hållning. Det finns ingen väg ut ur det här samhället, för att parafrasera Göran Greider.

Så kan i alla fall en aktuell krönika av Marika Lindgren Åsbrink i Dagens Samhälle uppfattas. Hon menar att den som propsar på att få hållas med sitt hyser farligt subversiva tankar. Som stöd för sin tes citerar hon en finlandssvensk poet och vänsterpolitiker, Claes Andersson: ”Se upp för dem som bara vill leva sitt liv ifred, för de skyr inga medel”. Och hon hänvisar till marknadsföringstugg från Steve Jobs för att hamra hem budskapet – människor vet inte vad de vill ha, man måste visa dem.

Vilket i en politisk kontext kan tolkas som: de där bondlurkarna till väljarboskap är så enfaldiga att det nog ska gå att fösa in dem i rätt fålla.

Arabiska halvön var på 500- och 600-talen e Kr en orolig region. Det var vanligt med väpnade strider mellan olika arabiska folkstammar och även andra makter var inblandade. I halvöns södra del var judarna de härskande fram till år 525, då de störtades av abessinierna. Ett halvt sekel senare var perserna de nya härskarna. År 570 brukar anges som det år då profeten Muhammed föddes och vid 40 års ålder lär han ha fått sin första religiösa uppenbarelse som senare följdes av flera. De blev grunden till Koranen, islams heliga bok.

Troende muslimer anser att Koranens arabiska text är Guds (Allahs) ord. De två översättare till svenska som är de mest lästa betecknas här KVZ (år 1917) och MKB (år 1998) och presenteras nedan.

Kort efter Muhammeds död år 632 e Kr behärskade islam hela Arabiska halvön. Därefter gjordes stora erövringar, huvudsakligen i öst-västlig riktning. Grunden till framgångarna kan tillskrivas Koranens kusligt skickliga spel på det mänskliga psyket. Skriften nedvärderar hela tiden de människor som inte vill ansluta sig till islam. Koranen anger cirka 440 gånger vilka hårda straff som icke-muslimerna (de otrogna) ska få, hur de ska få lida i helveteselden. Det är att förklara dem mindre värda. Sura (kapitel) 98 har ett exempel på en ren avhumanisering:

Under nästa mandatperiod står det svenska samhället inför en rad utmaningar. Några av dessa kräver beslut som kommer att bli svåra att återkalla. Beslut som kommer att kräva mod och integritet – bristvaror i dagens politiska landskap.

Till skillnad från miljöpartiet tror jag inte att miljön kommer få någon framträdande plats. Att döma av de resonemang som förs bland vanliga människor så verkar helt andra frågor dominera. Alliansens tjat om valfrihet inom skola och vård hamnar också långt ner på listan. Folket verkar helt enkelt inte intresserat av det som våra politiker vill käbbla om inom sin komfortzon. Istället vill folket se våra ”folkvalda” hantera följande problemområden, om vi ska våga hoppas på en hållbar framtid: