Året var 2008 och jag såg killarna fika på Wayne’s Coffee på Smedsgränd i Uppsala. Jag hade kontor en våning upp. Framför dem stod en lyx-BMV på parkeringsplatsen för handikappade. Ofta kom en lapplisa förbi och lappade bilen. Då hånlog grabbarna för de hade råd med det också. Snart skulle det bli slut med det här trodde jag då. FUT-utredningen – Åtgärder mot felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen – skulle snart publicera sitt utlåtande.

Tänk dig att du är på kryssning och att fartyget sprungit läck. Underligt nog gör varken kapten eller besättning något åt saken. Som passagerare är du inte ansvarig för fartygets säkerhet, men om de ansvariga inte gör sitt jobb så får du, förr eller senare, problemet i knät. Vid någon tidpunkt måste du börja agera.

Det började år 1827 – omdaningen av Sverige. Drivande var en ny kung, en ny författning och en ambitiös statsekreterare som hette Danckwardt, som förstod hur man skulle handskas med trilskande bönder. Verktyget blev lagaskiftesstadgan, som omfördelade jorden inom bygemenskapen – och bokstavligen, fysiskt utplånade byarna.

Har man en gång fått inblick i hur det mediala kulissmaskineriet fungerar blir man lätt en förhärdad cyniker.

Alla standardkomponenterna finns med också i debaclet kring de olika mediemän, inte minst Aftonbladets Fredrik Virtanen, som nu anklagas för sexuella övergrepp och slipprigt språkbruk: vänskaps- och släktbandskorruptionen, den dubbla bokföringen, gisslantagarna och de bindgalna småpåvarna, de enkla bondeoffren och de råa maktspelarna utan moralisk kärna.

Hur många av de svenska nyhetsläsarna reflekterar över att vissa politiska partier alltid presenteras med negativa epitet? Och färger som ska få oss att associera i en viss riktning? Brunsmetning har under lång tid varit en framgångsrik metod. Brun eller mörkbrun har man kallat de oönskvärda, de som ska tystas och mobbas ut ur debatten.

Jag studerade på universitetet i USA på slutet av 1980-talet. Jag läste statsvetenskap och spelade fotboll (inte den amerikanska varianten). Efter en derbyseger var vi flera som stannade länge på krogen. Speciellt Ole, min danske lagkamrat, och jag var ordentligt lyckliga när vi bullrigt vandrade hemåt i natten. Plötsligt fick vi för oss att glida på baken över parkerade bilar, som de gör i Hollywood. Ole gick steget vidare och hoppade från ett biltak ned på gatan a la Eddie the Eagle. 

I kampen om universitetens resurser har samhällsvetare och humanister tvingats argumentera för sin existens. De har inte varit övertygande.

Alla civiliserade länder bör ha lärosäten i humaniora, liksom det hör till saken att det skall finnas ett nationalmuseum, en nationell operascen och ryttarstatyer. Utöver detta, gör humanisterna någon nytta? Många blir arga när man frågar och är förbannade över att man ens talar om dokumenterbara prestationer. De tycker att humanisterna skall få sitta i sina elfenbenstorn och läsa Schopenhauer och Spinoza utan att dela med sig.

Antisemitismen är på uppmarsch igen. Eftersom antisemitismen förknippas med de mörkaste aspekterna av Europas historia, är det många som slingrar sig genom att hävda att de egentligen inte är antisemitister, utan anti-sionister. Det skulle betyda att de inte har något emot judar i allmänhet, endast bränna synagogan som protest mot staten Israel.

Universitet är oaser för fritänkande. På universitetet är inga frågor för känsliga för att ställas, inga teser för upprörande för att prövas och inga åsikter för obekväma för att vädras. Det är en plats där etablerade sanningar ifrågasätts och nya vinklar utforskas, där stela tankemönster ständigt utmanas.

Vi hade häromåret en debatt kring ”svenska värden”. De som menade att det fanns ”svenska värden” och ”svensk kultur”, värda att vara stolta över och försvara, förlöjligades av eliten i medierna för denna folkliga tro. Ha, ha – så knätofs och folkdans är vad ni menar med ”svensk kultur”? Och så kunde man skjuta sönder känslan med argumentet att såväl polska som hambo nog har en del av sina rötter från övriga Europa.

Frisinnad Tidskrift har läsare med stor allmänbildning ifråga om svensk politisk historia, det vet vi. Får jag be läsarna gissa vem som har skrivit dessa rader:

Vårt land är stort och vitt. Här hör vi hemma. Banden mellan de enskilda och detta folk kan inte skäras av utan att förvissnande drabbar den avskilde. De som försöker bemänga svensk livsluft med främmande element, nå endast till att förgifta sin egen atmosfär. Vi får bara icke svika. Vi får icke förråda det svenska i oss, detta arv från tusenden av generationer, utflödet i sinnelag och kynne av denna jord. Det skapar hemlöshet, tomhet, rotlöshetens eviga förbannelse. Folk och land, rätt och vett är heliga. Det svenska är heligt. Som aldrig förut vidgas i dessa dagar bröstet av glädje att vara svensk. Här bor frie män, och fria ska vi förbli. Vår generation måste fatta posto på den sida i striden för rätt och vett och frihet, där våra fäder stått. Inget tummande på svenskheten fördrages.

Samhället präglas idag av en social oro med återkommande utbrott av våld som bara verkar bli värre och värre. ”Vart är samhället på väg”, utbrister vilken person som helst som blir intervjuad i TV-rutan. Vad är hönan och vad är ägget? Är det individens eget fel att hon agerar som hon gör eller är det ett systemfel som får människan att spåra ur?

Så fort polisarbetet i Sverige kommer på tal så ropas automatiskt och relativt unisont efter mer resurser. En överbudspolitik präglar budgetdebatten. Miljardlöftena växlar ständigt upp. Hur kan Polismyndigheten med fler än 28 000 anställda inte klara av att prioritera en finit mängd av grova brott i ett samhälle där den samlade brottsligheten dessutom, över de senaste tio åren, inte ökat? Under samma tid har Polismyndigheten vuxit med 5 000 anställda. Hur kan en så pass stor organisation inte klara av att prioritera de grövsta brotten?

En fråga som ständigt återkommer i diskussionen på DGS är ”Hur kunde det bli så här?” Att utmejsla relevanta och hållbara sanningskriterier är tänkandets första och kanske största svårighet. I Sverige har Axel Hägerström (1868 – 1939) och hans idé om ”värdenihilism” haft ett inflytande på samhällsutvecklingen, som enligt min mening inte rönt tillräcklig uppmärksamhet.

Med ord formar vi våra tankar. Ordet ”reformutrymme” är ett av politikens nyord – avsett att dölja vad det egentligen handlar om.

Årets politiska budskap i statsbudgeten är att ”reformutrymmet” är fyrtio miljarder kronor – det vill säga ungefär en procent av BNP motsvarande ungefär två procent av den offentliga sektorns budget – vilket innebär ungefär fyra procent av statsbudgeten.

I TV-Aktuellt den 13 september diskuterades polisens problem att utreda våldtäktsbrott. Bakgrunden var två aktuella fall, dels en tolvårig flicka, dels en ovanligt vedervärdig gruppvåldtäkt med minst tio inblandade, som legat outredda under lång tid. Polisen utreder mord framför våldtäkter. Om utredarresurserna inte räcker för bägge brottstyperna så läggs våldtäktsfallen på vänt.

Ställföreträdande rikspolischef Mats Löfving förklarade i programmet i Dan Eliassons frånvaro att det är ingen inom polisen som tycker att det är acceptabelt att nedprioritera våldtäkter. Han försvarade sig med att det nu är 400 våldtäkter fler än tidigare per år.

När jag slår i Google på ”främlingsfientlighet Sverige” får jag cirka 229 000 träffar. Stämmer bra med mina förväntningar. De första fem träffarna är från SvD, Forum för levande historia, Sveriges Radio och DN (två träffar). Även FN har uppmärksammat problemet. Av samtliga träffar framgår att främlingsfientligheten ökar och att folk oroar sig. Frågan är vad som kan göras för att motverka fenomenet. Statsmakternas, de politiska partiernas och mediernas betydande insatser verkar inte ha haft effekt. Kanhända på grund av att de som stått i främsta ledet i kampen mot främlingsfientlighet saknar rätt utbildning. Hos socionomer, kulturarbetare, samhällsvetare, journalister och ekonomer samt professionella politiker är kunskaper i natur- och livsvetenskaperna tunnsådda. Men det är just där räddningen kan finnas.

Inte sällan när jag hamnar i diskussion med någon vanlig, ”god” människa – inte cyniska hycklande människor som livnär sig på sin förljugna godhet, exempelvis många av politikerna i de traditionella partierna och journalisterna på de etablerade medierna – känner jag att jag inte kan nå vederbörande oavsett hur logisk, verklighetsförankrad och heltäckande jag är i mitt resonemang. Tidigare försökte jag att vara ännu mer logisk, ännu mer verklighetsförankrad och ännu mer heltäckande, men det hjälpte inte heller. Nu vet jag att problemet ligger någon annanstans än i mitt sätt att resonera. 

I Tirana, där jag är verksam för närvarande, bor jag i en så kallad Gated Community, ett grindsamhälle. Wikipedia beskriver ett grindsamhälle som ”ett bostadsområde som är avskilt från omvärlden med någon form av tillträdskontroll för inpasserande”. Grindsamhällets yttre gräns består av staket, och områdets enda ingångsväg är bevakad av bommar och vakter. Inne på området agerar vakterna som bostadsområdets poliser.

Men det parti jag en gång gick in i är något komplett annorlunda än dagens. Vi som var med då kunde aldrig i vår vildaste fantasi föreställa oss alla de svek och kompromisser som partiet ägnat sig åt för att få regeringsmakt.

Man har sålt brunkolsfält, ökat landets koldioxidutsläpp, släppt fram förbifarten, låtit EU diktera lagstiftningen, släppt NATO inpå husknutarna, hållit gränserna öppna för gäng-kriminella och utländska folkmördare. Man har in i det längsta vägrat tala om hederskulturellt förtryck av kvinnor och barn eller parallellsamhällenas framväxt.

Det svenska företaget Facit nådde stora framgångar som tillverkare av mekaniska och elektriska kontorsmaskiner. Höjdpunkten nåddes på 1940- och 50-talen som Europas näst största tillverkare av kontorsmaskiner med som mest 14 000 anställda och försäljning i mer än 100 länder. Företagets framgångar tog ett snabbt slut i början av 1970-talet, som en följd av att man inte förmådde ställa om till en ny era, med maskiner baserade på elektronik. Detta blev den så kallade Facit-krisen, vilken i många sammanhang använts som exempel på hur omställningsbehov och krisinsikt kan och inte kan hanteras inom näringslivet.

Häromdagen pratade jag med min grannes dotter, mamma till en 9-åring som går i trean. Malins svaga punkt är matte. Mamma ville hjälpa sin dotter genom att öva med henne. Men se, det gick inte. Lärarinnan vägrade dottern att ta sin mattebok med sig hem. Skolans policy var att det barnen skulle lära sig fick de lära sig på skolan. Några hemläxor fick inte förekomma.

Anledningen kan man bara spekulera om. Möjligen ska alla barn ges samma förutsättningar för inlärning. För att inte skapa ojämlikhet. Misstanken är inte ogrundad.

Fram till 1966 fanns en av den romersk-katolska kyrkan upprättad lista av förbjudna böcker, Index librorum prohibitorum, i vardagligt tal kallad ”Index”. Den uppdaterades fortlöpande genom att nya böcker sattes på listan medan andra ströks. Syftet var att skydda de troende mot vilseledande information, som kunde tänkas rubba deras tro och påverka deras moral. Bland de mer bemärkta böcker som sattes på Index fanns verk av astronomen Johan Kepler och filosofen Immanuel Kant.

Jag sitter med min tjej och tittar på ett nyhetsinslag om IS-återvändare: ”Varför tar ni tillbaka dem!?” säger hon frustrerad. Jo, hon säger ni, trots att hon kom till Sverige för snart 16 år sedan, för i likhet med många andra invandrare känner hon inte att hon kan påverka samhället på samma sätt som jag och andra infödda kan.

Det står nog numera klart för allt fler medborgare att svensk polis, och även annan polis i Västeuropa, till exempel i Tyskland, är oförmögen att upprätthålla statens våldsmonopol i många av de så kallade utanförskapsområdena.

I varje sådant svenskt område bor flera tusen personer. Många arbetar, söker arbete, går på kurser och försöker inordna sig i det svenska samhället. Men det finns vissa – en minoritet – som begår grova brott, kastar sten på polisen och begår gruppvåldtäkter. Andra är terrorister, religiösa extremister, krigsförbrytare eller så kallade papperslösa. De vill inte arbeta, inte studera, inte lära sig svenska, inte integrera sig och hatar etniska svenskar. Många av dessa hånskrattar åt vår kultur och våra traditioner och vill att sharialagar skall gälla. Ovanpå detta finns muslimska moralpoliser som kontrollerar områdenas unga kvinnor och uppgörelser inom kriminella grupper.

Det är den första gruppen, de skötsamma som utgör en majoritet, som samhället abdikerat från. Det är deras bilar som brinner, deras ungdomar som dras in i kriminalitet och drogmissbruk, deras affärer som rånas och de som drabbas av våld och misshandel.

En del som skriver och kommenterar här är något till åren komna. Det märks inte minst på hur långt de personliga minnena går tillbaka. Lång livserfarenhet i kombination med ett kort personligt perspektiv på framtiden.

På några undantag när råder det stor samstämmighet om vad framtiden, i synnerhet Sveriges, bär i sitt sköte. Den värld vi levt i sedan barnsben håller på att förändras med förfärande fart.

Fick tid över när jag var i stan häromdan. Så jag gick till Rådhuset. Orienterade mig på deras infotavla om vilka mål som skulle upp och jag kunde avhöra.

En vårdnadstvist ville jag gärna undvika. Kanske en konkursförhandling? Men jag valde ett brottmål, en stöld, som skulle äga rum i sal 28. När jag satt och väntade på att målet skulle ropas upp satt personer som senare skulle visa sig vara åklagare och försvarsadvokat också i väntrummet. De talade om att den tilltalade hade bakom sig två ärenden som polisen lagt ned. Ett gällde häleri – det andra grov stöld.

Fredagen den 14 juli rapporterade Sveriges Radio om sopstrejken i Stockholm. Enligt SR hade ett antal ”sopgubbar” sjukskrivit sig, medan andra ”sopgubbar” hade sagt upp sig. Beteckningen ”sopgubbar” återkom flera gånger under inslaget och även i senare sändningar. Att man i identitetspolitikens/normkritikens högborg kallar Stockholms renhållningsarbetare för ”sopgubbar” ̈ar tydligen helt OK och i linje med SR:s värdegrund.

Den som inte på länge läst Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i örtagård kan på nytt förnöja sig i sommaren och alltså möta patron Esping, som vill bli kyrkvärd. Denna humoresk blir verklighet i kyrkolivet, när de politiska partierna ställer upp i kyrkovalet för att styra och ställa.