När jag slår i Google på ”främlingsfientlighet Sverige” får jag cirka 229 000 träffar. Stämmer bra med mina förväntningar. De första fem träffarna är från SvD, Forum för levande historia, Sveriges Radio och DN (två träffar). Även FN har uppmärksammat problemet. Av samtliga träffar framgår att främlingsfientligheten ökar och att folk oroar sig. Frågan är vad som kan göras för att motverka fenomenet. Statsmakternas, de politiska partiernas och mediernas betydande insatser verkar inte ha haft effekt. Kanhända på grund av att de som stått i främsta ledet i kampen mot främlingsfientlighet saknar rätt utbildning. Hos socionomer, kulturarbetare, samhällsvetare, journalister och ekonomer samt professionella politiker är kunskaper i natur- och livsvetenskaperna tunnsådda. Men det är just där räddningen kan finnas.

En vetenskaplig studie* från universitetet i Bonn i samarbete med två andra universitet har visat att hormonet oxytocin i kombination med påverkan genom sociala normer förmår att signifikant öka viljan hos unga försökspersoner (studerande) att ge pengar till behövande migranter. Terapin har till och med visat sig ha effekt på personer med initialt negativ inställning. Med sociala normer avses här hur individer som av försökspersonerna uppfattas som förebilder, eller i vart fall jämställda, agerar i sammanhanget, det vill säga är normbildande (”administration of a peer-derived altruistic norm”). Att tvingas fatta sitt beslut inför öppen ridå, det vill säga i närvaro av andra försökspersoner, innebär att utsättas för sociala normer.

Tre olika undersökningar genomfördes. Försökspersonerna var mellan 22 och 24 år gamla, i första testet både män och kvinnor, i det andra och tredje enbart män. De fick var sin summa pengar med rätt att ge till behövande eller att behålla allt eller en del själva. De behövande, som inte var verkliga personer utan konstruktioner i form av korta beskrivningar, karaktäriserades som antingen infödingar eller främlingar (migranter).

Den första undersökningen gick ut på att fastställa den genomsnittliga givmildheten under inverkan av placebo eller oxytocin, å ena sidan mot infödingar och å andra sidan mot flyktingar. I båda fallen ökade oxytocin givmildheten signifikant i förhållande till placebo; dessutom visades större givmildhet mot flyktingar än mot infödingar för både placebo och oxytocin.

Inför den andra och tredje undersökningen delades försökspersonerna upp i två jämstora grupper efter att deras inställning mot främlingar fastställts genom att de fått besvara ett antal standardiserade frågor. Utifrån svaren beräknades ett xenofobiindex (Xi) för varje försöksperson. Den ena gruppen bildades av de mer främlingsvänliga försökspersonerna (”low scorers” = probander med lågt Xi), den andra av de mindre främlingsvänliga (”high scorers” = probander med högt Xi). Självfallet rör det sig hos båda grupper om ett kontinuum med avseende på Xi.

Den andra undersökningen gick ut på att fastställa effekten av oxytocin i förhållande till den av placebo för båda grupper. Medan givmildheten ökade signifikant både för oxytocin och placebo hos gruppen med lågt Xi (den ökade dessutom mer mot flyktingar än mot infödingar för både placebo och oxytocin) visade varken oxytocin eller placebo någon som helst effekt hos gruppen med högt Xi.

Den tredje undersökningen hade som mål att fastställa effekten av kombinationen oxytocin och social normgivning (social kontroll). Normgivningseffekten baserades på att probanden fick göra sina val inför öppen ridå med de andra probanderna som åskådare samt fick veta vilka val de andra probanderna träffat. Gruppen med lågt Xi visade betydande givmildhet redan med enbart placebo som dessutom ökade vid social kontroll; ännu högre effekt erhölls med oxytocin som dock inte ökade ytterligare i kombination med social kontroll. Gruppen med högt Xi visade samma låga givmildhet under inverkan av placebo i närvaro och i frånvaro av social kontroll samt under inverkan av oxytocin i frånvaro av social kontroll. Däremot ökade givmildheten signifikant vid kombinationen oxytocin och social kontroll.

Kännetecknande är följande två meningar med vilka diskussionen av studiens resultat avslutas: ”UNESCO has emphazised the importance of developing neurobiologically informed strategies for reducing xenophobic, hostile, and discriminatory attitudes. Thus, considering OXT-enforced normative incentives in developing future interventions and policy programs intended to reduce outgroup rejection may be an important step toward making the principle of social inclusion a daily reality in our societies.”

Översatt så nära originalet som möjligt: “UNESCO har betonat vikten av att utveckla på strategier baserade på neurobiologisk information för att minska xenofoba, fientliga och diskriminerande attityder. Att således ha i åtanke medelst oxytocin framtvingade normativa incitament vid utveckling av framtida åtgärder och policyprogram avsedda att minska bortstötningen av personer som står utanför den egna gruppen kan vara ett viktigt steg mot att göra principen för social inkludering vardaglig verklighet i våra samhällen.”

Artikeln är en underbar – eller förfärande, beroende hur man ser på den blandning av vetenskap och globaliseringsideologi.

I UNESCOs anda är det bara att sätta igång med storskalig medicinering med oxytocin efter att Läkemedelsverket godkänt indikationen xenofobi, företrädesvis kombinerat med insatser för att sprida med värdegrunden överensstämmande sociala normer. Dessa insatser tar PK-medier, skolan, statskyrkan och hjälporganisationer av allehanda slag gärna hand om. Doseringen av läkemedlet, i första hand som nässpray, anpassas lämpligen till graden av xenofobisyndromet. En betydande del av kvinnosläktet producerar tillräckligt med hormonet och slipper därför behandling. Läkemedlet har fördelen att de flesta kontraindikationer vid administrering pre- eller post-partum faller bort vid då läkemedlet ges till individer som saknar livmoder.

En hake är att det finns ett motmedel mot behandlingen i form av atosiban, ett godkänt läkemedel som är en oxytocinhämmare. Det gäller således att förmå Läkemedelsverket att utfärda bestämmelser om att atosiban är kontraindicerat vid på naturligt eller artificiellt sätt uppkomna förhöjda oxytocinnivåer hos män.

Du sköna nya värld.

*) N Marsh et al., Oxytocin-enforced norm compliance reduces xenophobic outgroup rejection. Proceedings of the National Academy of Sciences, August 2017. En mer lättläst sammanfattning finns hos Science daily.

Gerhard Miksche är docent i organisk kemi vid GU, universitetslektor vid LTH, avdelningsdirektör vid Styrelsen för teknisk utveckling, chef för AB Astras patent-och varumärkesavdelning, patentombud och konsult inom immaterialrättsområdet i eget företag sedan 1991 – med intressen långt utanför naturvetenskapen, såsom historia, dagspolitik och framtiden.