I analysen av islamiskt våld behöver svensk media nyktra till. Mediaaktörer, och Public Service i synnerhet, bortförklarar nästan alltid det islamiska våldet med hjälp av vänsterdiskurser som i första hand håller våldets offer ansvariga.

Låt mig ge tre exempel på detta.

Exempel 1

Direkt efter 9/11 attacken 2001 hade SVT:s program Mosaik ett inslag om händelsen.

Den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib analyserade attacken så här:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Exempel 2

2015 så uppmärksammades den nya antisemitismen i Sverige, som i stor utsträckning drivits på av islamiska invandrargrupper.

Jag är sedan barnsben intresserad av fotboll och framför allt av Malmö FF, och därför prenumererar jag på Sydsvenskan. Jag tror att jag har läst minst sex artiklar i Sydsvenskan om den 14-åriga flickan i Lund som blev våldtagen i skolan av två pojkar. Först en om själva händelsen, därpå en artikel om att flickan blivit omplacerad medan förövarna fick gå kvar i skolan. Därefter kom en artikel som handlade om att förövarna i efterhand hade blivit omplacerade. Sedan följde en artikel där någon tog de politiker i den beslutande styrelsen i örat för deras försummelse, och en intervju med dessa politiker och slutligen en notis om att en dem hade avgått. Det senaste var en kort notis om att rektorn på skolan också hade avgått.

Men inte ett ord i Sydsvenskan om förövarna, deras familjer, deras bakgrunder och vad som eventuellt kunde förklara deras beteende.

Sydsvenskans chefredaktör Pia Rehnquist svarade pensionären Lasse Sundström på tidningens insändarsida ”Åsikter” den 17:e mars, där Sundström i ett inlägg skrivit att han retat sig på hur Sydsvenskan i artiklar om ungdomsbråk, rån, mord och andra brott i princip aldrig avslöjar människors etnicitet.

Chefredaktör Rehnquist hänvisade i sitt svar till de femtio åriga pressetiska reglerna som alla etablerade medier kommit överens om och följer. En central paragrafer däri lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknas betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

”Förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten” skrev polisen Peter Springare nyligen på Facebook. Reaktionen blev skarp. Exempelvis skrev Aftonbladets Oisín Cantwell att Springares ”retorik för tankarna till Goebbels”.

Att formuleringen var högst opassande instämmer jag i. Det jag inte får ihop är att ett olämpligt ord från en ensam polis fördöms, medan långt fler problematiska formuleringar från annat håll, med långt större influensförmåga, ej väcker samma indignation.

Föreställ dig att Springare hade sagt: ”Och döda dem [de vänsterextrema journalisterna] då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån de har fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i det heliga [parlamentets] närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er (där), så döda dem. Det är [PK-vänsterns] lön.”

Tänk om någon därefter hade attackerat en vänsterjournalist, skrikande ”Springare är stor!”. Hade någon missat att koppla ihop uppmaning med utfört dåd? Citatet ovan är ur Koranen [2:191]. Översättningen är inte från en islamkritisk sajt utan KoranensBudskap.se. I originalet står det förstås inte ”PK-vänstern” utan kafirina; förnekarna eller de otrogna. Det betecknar dig som är icke-muslim, oavsett om du är vänster eller höger, för eller emot invandring, ”pursvensk” eller ”rasifierad”.

Jag kom hem från jobbet den åttonde mars och knäppte på datorn för att se vad som hänt under dagen i Sverige och världen. Det första som fångade min uppmärksamhet var nyheten om att IS-anhängare hade attackerat militärsjukhuset i Kabul. Bland dem som dog i attacken fanns min ovärderlige vän, doktor Behroz Haidari, en enastående människa med ett stort hjärta.

Några dagar senare hörde jag kulturminister Alice Bah Kuhnke på TV säga att Sverige måste ta emot och integrera de IS-terrorister som kommer hit. Jag trodde inte mina öron, jag trodde att det var ett skämt. Men den svenska ministern var allvarlig och menade vad hon sa. Jag blev chockad och tänkte: Kan det vara möjligt att Sverige faktiskt har en så aningslös minister i sin regering?

Jag undrar om kulturministern vet vad IS är. Vet hon att det är en terrororganisation av den värsta sorten? Att de som anslutit sig till den brutalt mördar och våldtar kvinnor och barn och bränner människor levande? Vet hon att IS utför etnisk och religiös rensning, begår brott mot mänskligheten? Det verkar inte så.

När Alice Bah Kuhnke säger att IS-återvändare ska integreras i samhället visar hon att vi inte bryr oss om att de skurit huvudena av människor, skjutit ihjäl män inför sina hustrur, långsamt sänkt burar med oskyldiga män i vattentankar för att dö en plågsam död, sålt kvinnor på sexslavmarknader och våldtagit barn. Här i Sverige tar vi emot dem nästan som om allt detta inte hade hänt. Vi vårdar dem, ger dem bostäder och socialbidrag och försöker ordna jobb åt dem. Inte ett ord om att de skulle ställas inför rätta för sina ohyggliga brott.

Jag vet att det är känsligt och lite kontroversiellt, men för oss är det egentligen verkligen no go, för vi har ju direktivet att vi ska inte, egentligen, gå in i farliga situationer.

Så sade Gordon Grattidge, ordförande för fackförbundet Alarm Ambu-lansförbundet, när jag intervjuade honom på DGS-TV i februari om våld och hot mot ambulanspersonal särskilt i utanförskapsområden. Det är tredje gången jag intervjuar en ordförande för Alarm Ambulansförbundet på samma tema – två gånger tidigare har jag skrivit om företrädaren Henrik Johansson.

Trots det stora allmänintresset, och trots de senaste årens medierappor-tering om villkoren för visselblåsare, har det varit så gott som tyst från andra journalister och redaktioner om larmen från Johansson och Grattidge. Intervjun där Grattidge djupgående förklarar hur, var och på vilket sätt hans medlemmar utsätts för våld och hot har setts över 70 000 gånger på Youtube, men har mig veterligen inte nämnts i svenska medier (däremot har den uppmärksammats i USA).

I april anordnas mässan ”Ambulans 2017” av Riksföreningen för Ambulanssjuksköterskor, enligt arrangören Nordens största ambulanskongress. Mässan kommer att invigas med tal av inrikesminister Anders Ygeman. Andra dragplåster är hälsominister Gabriel Wikström (S) och Cecilia Widegren (M).

Gordon Grattidge var inbjuden att delta i ett panelsamtal om ambulanspersonals säkerhet, men har i ett mejl fått veta att inbjudan dras tillbaka – på grund av hans vittnesmål i vår intervju.

Våra politiker har inte längre problem, de har – med orwellskt nyspråk – utmaningar. Vilhelm Moberg lär ha sagt ”Se upp när politiker säger att vi sitter i samma båt. Det betyder bara att det är du som skall ro.”

Statsminister Reinfeldt såg från flyget glesbygden bre ut sig och uppmanade oss att öppna våra hjärtan och ge plats åt invandring. Statsminister Löfven hyllade invandringen på stormöten och hävdade envist att invandrarna är högutbildade. LO-hövdingen Thorwaldsson tyckte att det var onödigt att invandrarna skulle lära sig svenska, de kunde ju prata engelska. (Alla vet ju att det är modersmålet i MENA). Det pågår en ständig debatt om invandringen är av godo eller ondo. Tino Sandandaji hävdar som bekant att den officiella statistiken inte ger stöd åt hypotesen att invandring är lönsam.

Sveriges regeringsform slår i första kapitlet paragraf 1 och 4 fast: All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Svensk invandring sedan 1990 har fått en omfattning, som kraftigt överskrider EU:s övriga länders. Invandringen i Sverige har under många år varit flera gånger den sammanlagda migrationen i våra nordiska grannländer och genomsnittet för EU.

Tillämpningen av den liberala ideologin om fria rörelser över landsgränserna har i svensk tappning för migranter och anhöriga inneburit fritt uppehälle och all samhällets service livet ut utan motkrav. Svenska villkor har fungerat som en magnet på strömmarna av asylsökande.

I ett officiellt meddelande Facts about migration and crime in Sweden vänder sig Utrikesdepartementet till den internationella publiken för att korrigera vissa oriktiga uttalanden om Sverige.^[1]

UD:s bemöter bland annat påståenden att muslimerna snart skulle bli i majoritet här och skriver att det i Sverige finns uppskattningsvis några få hundra tusen människor födda i övervägande muslimska länder. Omkring 140 000 är anslutna till moskéer, det blir 1,5 procent av Sveriges befolkning, räknar UD ut. Det är en märklig beskrivning. Enligt SCB:s befolkningsstatistik finns det i Sverige 700 000–750 000 människor födda i övervägande muslimska länder och deras här födda barn, således 7-7,5 procent av Sveriges befolkning, som med största sannolikhet alla är muslimer.^[2]

I Åre har vi hyfsat framgångsrikt tagit hand om våra asylsökande. Migrationsverket placerade 2015 runt 1 000 asyler i vår kommun. Vi var 10 500 innevånare och jämfört med Danderyd och Täby så är det många flyktingar, men vi hade ju fler tomma hotell och vi välkomnade med gott värdskap och hoppades att våra gäster skulle trivas i vår bygd.

Migrationsverket betalade hotell och mat. Kommunen ordnade i enlighet med sina skyldigheter skolgång för barn yngre än 18 år. Civilsamhället samlade genom Välkomstgruppen in vinterkläder och ordnat fritidsaktiviteter. Vi var några eldsjälar som startade projekt SPRINT, språk och integration. Vi har med volontärer och tränare producerat 35 000 elevtimmar i basal svenska. Nu har Åre 50 asylsökare i praktik eller anställning i turist och servicenäringen.

Jag har funderat mycket över vad som är svenskt eller vem som är svensk. Jag är andra generationens invandrare av ungerskt ursprung. Mina föräldrar kom till Sverige 1947, en ren arbetsinvandring. Efter tre veckor placerades de ut till att jobba inom jordbruket. Den svenska staten åkte ner till Ungern och handplockade flera tusen ungrare och tog dem till Sverige. Mina föräldrar förband sig att jobba inom jordbruket, kontraktet var på fem år. Som barn på landsbygden upplevde jag inte att jag var annorlunda. Vi barn lekte tillsammans som barn gör.

När jag började första klass 1959 så hade min far börjat jobba på Scania som gjutare. Jag minns en dag när jag hade gjort mina matteläxor och kommit på att om jag lägger ihop 5 och  6 så blir det 11. Denna nya vetskap gjorde mig upprymd då jag var ett nyfiket barn som de flesta barn är. En hel helg satt jag och räknade och fyllde ett helt räknehäfte. Jag var stolt när jag kom till skolan och visade mitt jobb för fröken och väntade på att få beröm. Men så besviken jag blev, jag hade gjort fel. Det var inte fel avseende uträkningarna men jag hade lagt in två siffror i en ruta i stället för två rutor. Min fröken sa du kunde väl ha frågat dina föräldrar, de kan väl svenska? Mina föräldrar hade aldrig fått gå på en svensk undervisning, deras svenska var självlärd. Jag hade märkt att mina klasskompisars föräldrar talade bra svenska vilket var självklart då de var svenskar. Men mina var det inte. Jag skämdes för att mina föräldrar talade dålig svenska.

Fram till 1500-talet lästes Bibeln, precis som allt annat i mässan, på latin. Prästen återberättade, tolkade och predikade för folket.

Denne hade ensamrätt på källskriften och sannolikt även till talarstolen. Folket hade intet av detta. Utan minsta möjlighet till kontroll var acceptans allenarådande alternativ.

Behov och önskemål av översättningar till andra språk var inte direkt populärt hos kyrkan. Från påven utgick påbud och strafftillämpning var knappast präglad av silkesvantar.

Min disciplin, nationalekonomin, har genomgått en sorglig utveckling under gångna årtionden. Ständigt större resurser och talang ägnas åt esoteriskt modellbyggeri med begränsad räckvidd på bekostnad av empiri. Även den rena teorin har fått maka åt sig till förmån för finurliga modellkonstruktioner, en slags fetischer, med begränsad anknytning till den verkliga världens förhållanden. En elegant modell, om än värdelös i praktiken, garanterar publicering i de fina akademiska tidskrifterna och säkrar därmed författarens yrkeskarriär. Vidare bearbetningar av modellen och tillämpningar på en imaginär värld leder till ytterligare meriter. Nationalekonomi ses allt mera som ett tillämpningsområde för matematiska och statistiska metoder på mer eller mindre stiliserade ”fakta” med obetydlig bäring på samhällsekonomin.

Sjukvården är i kris. Många får inte den vård de har rätt till. Regeringen tillsatte en konsult för att ta fram ett förslag för att komma tillrätta med missförhållandena. Instruktionerna var tydliga, regeringen ville inte ha några halvmesyrer. Största möjliga humanitet och hänsyn till de svaga var en självklarhet.

Konsultens grepp fyllde alla med häpnad och beundran. Som modell för sjukvårdens organisation hade han nämligen tagit det erkänt framgångsrika svenska asylsystemet!

Så här beskrev konsulten sina visioner för statsministern.

Den politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.

Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?

På samma vis som politikers och myndigheters ofattbara flathet och kränkande feghet har bidragit till att i princip normalisera förekomsten av bland annat tvångsgifte, flickors omskärelse, kyskhetskontroller och barnäktenskap, har hedersförtryck getts utrymme att normaliseras i det svenska samhället.

Jag hade för tjugo år sedan ingen aning om att hedersrelaterat förtryck fanns i Sverige, men efter en introduktionsföreläsning på en svensk högskola 1998 kom en kvinnlig student med invandrarbakgrund fram till mig för att be om råd och hjälp.

Du har säkert hört talas om ”alla människors lika värde” men kanske inte ”alla människors lika låga värde”. Den svenska skolan kör omedvetet med ”alla människors lika låga värde”. Alltför många elever har fått höra att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits. Vill gärna berätta om en händelse som ägde rum för några år sedan när min yngsta dotter gick i klass fyra, något som också andra barn kan få uppleva i skolan.

En eftermiddag då jag kom in i vårt TV-rum såg jag min dotter sitta i funderingar för sig själv. Hon överraskade mig med en allvarlig fråga ”Pappa är det sant att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits?” Jag blev mycket överraskad och ställd av frågan. Jag vet ju att en del påstår det men jag hade inte väntat mig att få den frågan från min dotter. ”Nej det tror jag inte på, sa jag, men var har du hört detta” frågade jag. ”Det har jag fått höra i skolan” sa hon.

Tänk om någon riksdagsledamot år 1957 hade ställt sig upp i riksdagen och sagt att om 60 år har delar av riksdagens makt outsourcats till Bryssel. Vidare har regeringen på ett bräde plockat in nästan 180 000 invandrare. Hushållsskulderna är så höga efter åratal av artificiell monetär stimulans – inklusive minusränta – att väljarna vant sig vid närapå hysteriska låne- och konsumtionsnivåer; som en följd vågar få eller ingen förorda ett slut på ‘kokainpolitiken’. Därutöver förlitar sig Sverige återigen så starkt på 1930-talets internationalistiska eftergiftspolitik att värnplikten har avskaffats. Samtidigt har försvarsbudgeten sänkts till sådana nivåer att Sveriges tidigare militära stolthet – flygvapnet – kanske inte ens kan skicka upp mer en handfull stridsflygplan i luften inom ett 24-timmarsintervall. I den politiska debatten är det på alla områden nödvändigt att väga sina ord på guldvåg – för avviker man från strömmen kan det nämligen gynna folk som avviker från strömmen.

För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.

Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.

Det är en välbehövlig självrannsakan som pågått det senaste året inom journalistkåren angående rapporteringen om flyktingpolitiken, men frågan är om denna rannsakan blir tillräcklig. Syftet borde ju vara att rent generellt bli bättre på att upptäcka och allsidigt belysa alla slags spörsmål av väsentligt samhällsintresse, så att medborgarna kan utöva sina demokratiska rättigheter och påverka politiken på välinformerad grund. Då räcker inte insikten om att journalisterna borde ha fångat upp människors oro och vad de pratar om mycket tidigare, som det konstaterades på Publicistklubbens uppmärksammade debatt ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” för nästan exakt ett år sedan.

Tack Anders Björnsson för påpekandet att ord kan ha oavsedd effekt. Och att man skall akta sig för nyspråk. Vi vill verkligen inte uppmuntra till flum, tvärtom tror vi att ett paradigmskifte för organisering och förhållningssätt är nödvändigt.

Vi skrev inlägget om Värdebaserad vård som en reaktion på några läkarföreträdares påståenden om konceptet ”Värdebaserad vård”. Påståenden som vi uppfattade som gravt felaktiga och vilseledande.

Vi är inte ensamma om att vara bekymrade över att det finns stora skillnader när det gäller hur det går för patienter och att det finns läkarföreträdare som envist och med felaktiga argument motsätter sig förändringar och inte heller tar till sig eller använder de goda exempel på förbättringsarbete som finns.

Under många år var min enda kontakt med sjukvården regementsläkaren på A 8 i Boden och en period då jag satt nattvak på Beckomberga mentalsjukhus. Men tiderna förändras. Ohälsa tillkommer. Man kallas till rutinundersökningar (liksom till pensionsrådgivning, men de väljer jag bort, man kan faktiskt inte gå på allt). Och så lever ens föräldrar sin sista fas i livet. För all del: man gifter sig med en läkare.

Till slut har man ändå fått ganska vida erfarenheter av hur sjukvården fungerar. Och den fungerar, mina personliga upplevelser liknar mycket dem som Patrik Engellau redovisade för några dagar sedan. Själv skrev jag (2011) en bok om framväxten av arbetsterapiprofessionen här i landet, och när min far började ramla såg jag med egna ögon hur viktig hon (för det mesta en hon) var för hans tillfrisknande och rehabilitering. Läkarhustrun säger att arbetsterapeuten ofta är den som fungerar bäst i vårdteamet.

Detta, Stefan Löfven, är dina egna ord tagna från Socialdemokraternas hemsida:

Jag började intressera mig för politik som tonåring, för att jag ville förändra de globala orättvisor som jag såg då – och som finns än idag. Senare engagerade jag mig också på jobbet för att se till att vi arbetare skulle få något så grundläggande som ordentliga bord och stolar när vi skulle fika.

Sådant är mitt uppdrag även som statsminister: ett arbete mot orättvisor oavsett var de visar sig. Jag vill förverkliga det svenska löftet: alla människors möjlighet till kunskap, trygghet och jämlikhet. Så kan du och jag leva fria liv som följer våra förhoppningar och drömmar, oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån.

En av de konstigaste och mest krångliga lagar svensk riksdag har stiftat är Alkohollagen, som reglerar tillverkning, marknadsföring och införsel eller import av alkoholdrycker och handel med sådana varor. För att en restaurang skall få serveringstillstånd och därmed lov att skänka ut alkohol, måste det finnas en tillståndshavare som har klarat det så kallade alkoholprovet. I lagen (8 kap, 18 §) står: ”Tillståndshavaren eller av denne utsedd serveringsansvarig person ska ha tillsyn över serveringen och vara närvarande på serveringsstället under hela serveringstiden.”

Provet i sig är absurt. Frågorna är nämligen hemligstämplade och man avlägger provet på en uppkopplad dator. I rummet sitter en kommunal tjänsteman som kontrollerar att man inte skriver av eller fotograferar frågorna.

De senaste veckorna har vi fått se vad som skulle kunna beskrivas som en migrationspolitisk tillnyktring bland moderater. Först ut var Anna Kinberg Batra, som valde att gå ut i Aftonbladet med en förklaring till varför hon ändrat sig om invandringen. Hennes artikel åskådliggör en helomvändning, från att propagera för fri invandring till att förespråka skärpt kontroll över landets gränser (1). En dryg vecka senare publicerade förre statssekreteraren Mikael Sandström en självutlämnande krönika i tidskriften Kvartal (2). Texten är en svidande uppgörelse med den politik han själv varit med om att utforma och uttrycker såväl ånger som skam. Därefter fick vi bevittna Anders Borgs lite blekare erkännande av att migrationsuppgörelsen med MP skapat en ohållbar situation (3).

Det sägs i en del undersökningar att människor idag känner en viss hopplöshet inför utvecklingen i världen. Det mesta verkar gå åt fel håll. På 50-talet var det helt annorlunda, åtminstone i Europa. Efter andra världskrigets slut hade de flesta siffror börjat att peka uppåt. För oss som växte upp då var framtidsutsikterna goda.

Med det här i bakgrunden har jag börjat fundera över vilka personer i historien som har stått upp för hopp och framtidstro. Några namn kommer genast upp i mitt minne. Mohandas Gandhi, en indisk advokat utbildad i England, som blev ledare för Indiens frigörelse från Storbritannien. På fotografier från yngre dagar som nybliven jurist, är han klädd på ett typiskt europeiskt sätt, i slips och kostym. Minnesgoda läsare vet att han längre fram i tiden framträdde i traditionell indisk klädsel.

Jag avslutar här min analys av några av de ord, begrepp och påståenden som använts felaktigt i migrationsdebatten eller som i sig saknar empirisk, etisk eller logisk relevans. Idag tar jag upp begreppet ”alla människors lika värde”.

4. Nämnda devis eller slagord är en felöversättning av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 1: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Denna ursprungliga skrivning betyder att alla människor ska behandlas med ett grundläggande mått av värdighet liksom att de ska ha grundläggande mänskliga rättigheter varhelst de befinner sig.

SCBs stora partisympatiundersökning omfattade i den senaste undersökningen ett slumpmässigt sannolikhetsurval med 8 952 i riksdagsval röstberättigade personer utan övre åldersgräns från hela riket. Motsvarande undersökningar har genomförts sedan 1972.

Det finns således både långvarig erfarenhet och sannolikt gedigen kompetens på myndigheten som borde säkerställa att de resultat som presenteras är giltiga och tillförlitliga. Men det finns brister. Åtminstone ett allvarligt fel har återkommit i samband med valresultaten 2006, 2010 och 2014.

Analysen av några av de ord, begrepp och påståenden som använts och ännu på sina håll används felaktigt i migrationsdebatten fortsätter. I dagens krönika ska jag diskutera om vad migranter egentligen reser ifrån och varför de åker 300–500 mil eller mer till just Sverige.

3. Att ”de flyr för sina liv” har varit ett mycket vanligt påstående hos dem som inget hellre vill än att se en fortsatt stor invandring trots enorma kostnader och slitningar för det mottagande landet. Särskilt vanligt var detta påstående under hösten 2015. Inte minst statsminister Stefan Löfven använde det ofta – minns talet vid Medborgarplatsen 6 september 2015.

Det är dags att överge de begrepp och påståenden som har bidragit till det som vissa debattörer, inte utan grund, kallat för ”masspsykosen” kring svensk migrationspolitik. Det är hög tid för en tillnyktring. De ord, begrepp och påståenden jag tänker ta upp för analys är: 1. ”Alla som kommer är flyktingar”, 2. ”Papperslös”, 3. ”De flyr för sina liv” samt 4. ”Allas lika värde.