Sedan lång tid har media i västerlandet varit fyllda av nedsättande värderingar kring arabvärlden och islam. Det finns goda grunder för de negativa uppfattningarna.

Med ett par undantag för de länder som blivit rika på olja, har arabvärldens ekonomiska utveckling stagnerat, med elände och arbetslöshet som följd. Inget land inom gruppen kan stoltsera med internationellt erkända framsteg inom kultur och vetenskap under gångna decennier.

På den opinionsbildande internetsidan Det Goda Samhället uppmanar Mohamed Omar kristna i Sverige att ”gå till Rom”, det vill säga konvertera till den romersk-katolska kyrkan . Han tar avstamp i Sveriges relation med Polen på 1500-talet; en tid som präglas av den lutherska reformationen och då Sverige till sist, genom den världsliga maktens försorg, kapar banden till just Rom.

Den svenska debatten har varit synnerligen högröstad efter att det blivit känt att en muslimsk friskola har infört separata tider vid gymnastiklektioner för pojkar och flickor. Man ser detta som ett hot mot den svenska jämlikhetsprincipen. Det är svårt att bli uppjagad av detta separationsbeslut som verkar förnuftigt och vettigt. Det var dessutom vanligt förekommande tidigare i Sverige. Vad vi ser inom idrotten så finns det ju ändå fysiska skillnader mellan män och kvinnor.

Under de senaste månaderna har en förändring skett i opinionen. En förändring som mediernas kommentatorer inte riktigt förstår, vilket har lett till missvisande analyser. Jag vill med min artikel försöka beskriva vad som är på väg att ske och vilket enligt min mening kommer att ha stor betydelse åtminstone under tiden fram till nästa val.

Demoskop har i sin undersökning Vem vågar prata om sina åsikter? analyserat vilka ämnen som folk vågar eller inte vågar tala om i dagens Sverige. Invandring skiljde sig markant från öv­riga ämnen och stack ut som det farligaste ämnet att ha en åsikt kring. Inom områ­det finns en accepterad åsikt (öka invandringen) och en icke accepterad åsikt (minska invand­ring­en).

Under de senaste 100 åren har Europa på olika sätt drabbats av tre totalitära fasor; kommunismen, nationalsocialismen och islamismen. De första två spelar i dag mest en historisk roll medan islamismen växt till ett hot mot det fria samhället.

Kommunistiska idéer fanns sedan länge men det var först genom den ryska revolutionen 1917 som kommunismen blev statspolitik för första gången i modern tid. På kort tid förvandlade kommunistiska ledare med Lenin och senare Stalin i spetsen Ryssland till en totalitär polisstat som nådde en höjdpunkt under 1930-talet med förföljelser, godtyckliga avrättningar främst av intellektuella, förvisningar till fångläger samt genom holodomor, det systematisk genomförda svältmordet på miljoner ukrainska bönder under 1932 och 1933.

Tjeckiens förre president Vaclav Klaus har tillsammans med ekonomen och arabisten Jiri Weigl nyligen publicerat en bok om den europeiska migrationskrisen med titeln Völkerwanderung (folkvandring) i den tyska översättningen. Boken finns för tillfället endast på tjeckiska och tyska men håller enligt uppgift på att översättas till engelska och franska.

Min ungdomskamrat Dag Klackenberg, tidigare expeditionschef på utrikesdepartementet och vd för Svensk Handel, tog säte i Sveriges Riksdag vid årsskiftet 2014/15. Han var då sextiosex år gammal och den enda medlemmen i den moderata riksdagsgruppen som fötts på 1940-talet. Klackenberg och jag är sedan många år tillbaka grannar, och efter att ha följt honom på ganska nära håll under ett halvt sekel vet jag att hans riksdagsmannaskap innebar ett rejält tillskott till vår främsta folkrepresentations fromma.

I sin artikel Staten måste betala styrelserna bättre föreslår Fredrik Hillelson att ersättningen för styrelseuppdrag i statligt ägda bolag bör höjas för att dra till sig rätt slags kompetens. Med lång erfarenhet av både privata, statliga och kommunala bolagsstyrelser vill jag hävda att Hillelson är helt fel ute.

Att se till att alla får ett drägligt arbete och kan försörja sig själva samt också bidra till samhällskostnaderna har under de senast drygt 100 åren varit en bärande pelare i svensk politik. Att satsa på arbetslinjen och reducera arbetslöshet har varit och är ett av det viktigaste i svensk politik.

Emellertid går utvecklingen i världen i en riktning där en sådan politik blir allt svårare att genomföra av flera orsaker. Inte heller kan politikerna göra mycket annat än att skapa gynnsamma villkor för företagen. Dit hör till exempel att se till att utbildningen är relevant och har hög kvalité samt att samhället är stabilt och fungerar effektivt.

När Storbritannien röstade för att lämna EU så verkar många svenska journalister ha greppat pennan i ren förtvivlan. Exempelvis Göran Rosenberg som i Sveriges Radio hävdar att folkomröstningar är en demokratisk förlust.

Tidningarna beskrev engelsmännen som röstat för utträde som lågutbildade rasister, arga och okunniga. Till exempel deklarerade man att massor av engelsmän plötsligt googlat “what is EU”. Ett påstående som är kraftigt överdrivet om inte helt felaktigt. Det antydde att engelsmännen inte visste något om EU alls.

Det är ofta svårt att se den egna kulturens särdrag, eftersom man uppfattar dem som normala. Kanske är det anledningen till att svenska folket tror sig sakna en tydlig nationalkaraktär. Den internationella kulturforskningen talar dock för motsatsen. Ur ett globalt perspektiv sticker svenska värderingar ut som unika. Dessa kunskaper borde vi ta vara på för att bättre förstå de svårigheter samhället nu möter i migrationens spår.

Att lämna Sverige var ett smärtsamt beslut. I ett slag skulle jag lämna land, stad, lägenhet, föräldrar, vänner, mina katter och ett yrke som jag hade brunnit för.

Den sista dagen lekte jag med katterna på gräsmattan framför lägenheten, bad dem tyst om ursäkt för att jag övergav dem (jag hade alltid varit förvissad om att de skulle åldras hos mig) och lämnade över lägenhetsnyckeln. Efteråt insåg jag att min tröja var fullt med katthår. Jag tvättade den inte på en vecka. När jag slutligen gjorde det var det de allra sista kvarvarande spåren av ett kärleksfullt hem och kapsejsade drömmar som sköljdes ner i ett avloppsrör.

I oktober börjar säsong sju av TV-kanalen AMC:s populära zombieserie The Walking Dead, som jag följt sedan starten 2011.

Serien skänker en rad politiska lärdomar genom att ge oss en inblick i en tillvaro utan civilisation och vad som får civilisationer att raseras. Låt mig kort beskriva serien.

(OBS: Inga intriger röjs i denna text, jag nämner inte ens karaktärerna vid namn, so no worries.)

Häromveckan mördades Jacques Hamel i Saint-Etienne-du Rouvray i sin egen kyrka an en islamsk jihadist. Jacques Hamel var 85 år och kyrkans präst. Gärningsmännen lyckade dock inte skära av halsen på honom framför altaret som de planerat utan en bit därifrån. Man kan knappast föreställa sig ett värre mått av en bottenlös ondska i en fridfull liten stad i Normandie.

Illdåden mot de kristna är lika vidriga i andra delar av världen såsom Mellanöstern. Många kristna frågar sig där om avsikten är att de alla skall utrotas. Många frågar sig också varför västvärlden har glömt dem.

Alla riken, alla ismer och alla kulturer faller så småningom samman. När väl sönderfallet har inletts går det snabbt utför. För den observanta och tänkande människan växer sambanden bit för bit och ett klart mönster börjar uppenbara sig. Subtila rörelser, men snart blir ringarna vidare och lämnar lugnet bakom sig.

”Welfare” är inte riktigt detsamma som motsvarande svenska ”välfärd”. ”Welfare”, särskilt i USA, är mer av det som en gång i Sverige vanligen kallades ”understödstagaranda”. ”Välfärd” är huvudsakligen ett försäkringssystem, socialförsäkringar, som inte bara omfattar arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag utan barnbidrag, daghem, kollektivt finansierade välfärdstjänster, ibland utförda av privata vinstdrivande företag mm.

Vad är då det välfärdsindustriella komplexet, som varnas återkommande för i detta forum? Och vad är dess önskvärda motsats? Ofärd? Knappast. Men för mycket och för litet av det mesta skämmer allt.

Under senare tid har flera svenska politiker såväl inom regering som opposition hävdat nödvändigheten att öka antalet enkla jobb där utbildningskravet är minimalt. Skälet härtill är inte i första hand att tillfredsställa ett behov utan snarare för att främst finna sysselsättning för lågutbildade invandrare.

Hela poängen med att många av oss invandrare lämnade våra dysfunktionella länder var att undkomma de element som gjorde dem till detta: För att slippa kretinerna och ej behöva förhålla oss till deras destruktiva och bakåtsträvande värderingar.
Vi flydde inte vart som helst. Vi stack till väst. För att leva i jämställda, progressiva och sekulära samhällen.

Tanken var att vi från Sverige skulle försöka påverka våra (under överblickbar tid förlorade) länder åt rätt håll, inte häpet beskåda hur svenska politiker drog Sverige åt fel håll.

Vansinne är att bete sig som förr, men ändå hoppas på ett nytt resultat.

Jag började jobba som skribent 2005. Mitt fokus hamnade snart på islamism och integration. Om de föregående åren ska jag uttala mig med försiktighet, men 2005 och framåt har jag följt, deltagit i och genomlevt den svenska debatten om nämnda ämnen.

Debatten mellan Håkan Boström i Göteborgsposten och Hanne Kjöller i Dagens Nyheter är principiellt viktig då den berör nationella värderingar som berör relationerna mellan folket och överheten.

Hanne Kjöller får här representera den globaliserade individen som inte har något särskilt till övers för den lilla svenska människan mer än för en fattig nigerian eller en flykting från Mellanöstern. Hon känner, som många av oss som har arbetat länge internationellt, samhörighet i första hand med kollegor i olika länder. Inte minst i vår tid har detta underlättats med alla avancerade och numera ekonomiskt överkomliga kommunikationsmöjligheter. Vi kan lätt utarbeta gemensamma artiklar eller planera konferenser från skrivbordet eller favoritfåtöljen i bostaden eller sommarstugan. Våra kollegor kan faktiskt befinna sig nästan var som helst på jorden. Nu kan vi lätt både ses och pratas vid och vid nästa uppdatering av internet kan vi kanske reproduceras tredimensionellt i rummet precis som i science fiction filmerna.

Nu kan man äntligen diskutera den svenska kulturen utan att behöva skämmas. Vad som är specifikt för oss svenskar. Och vilka kulturella drag som vi sätter störst värde på. Något som de flesta verkar vara överens om är att tillit är en egenskap som är speciellt utmärkande för den svenska kulturen.

TILLIT

Det finns många internationella undersökningar som visar att Sverige är exceptionellt när det gäller tillit. Och det gäller flera aspekter av tillit. En är horisontell tillit. Att man litar på sina medmänniskor, inte räknar med att de ska passa på att lura en så snart de får tillfälle.

Att människor i många fall föredrar att bosätta sig i ett annat land är i grunden positivt såväl för individen själv som för andra. Ett land kan också ha överskott av personer med särskild expertis som för en kortare eller längre tid också kan vara till stor nytta i ett annat land som råkar sakna sådan expertis. Svenska vetenskapsmän, ingenjörer och administratörer har bidragit på flera sätt till andra länders utveckling, inte minst i utvecklingsländerna, liksom alla kunniga experter och yrkesmän som under en lång tid bidragit till att bygga upp Sverige och dess framgångsrika industrier och service verksamheter. Dagens svenska näringsliv har stor brist på välutbildade ingenjörer, data- och tele-experter inte minst en följd av svagheter i de svenska utbildningssystemen. Bristen på läkare, sjuksystrar och annan specialistvård inom medicin och äldrevård har länge varit kronisk. Sverige behöver följaktligen invandring och här finns det knappast avvikande uppfattningar. Emellertid är det nödvändigt att sådana invandrare har den önskade kompetensen. Dagens asylinvandring löser inte detta då majoriteten av dagens invandrare saknar kompetens för de arbeten som efterfrågas.

Bland de potentiella stormaktskonflikterna i världen tror vissa bedömare att den mellan USA och Ryssland som rör Europa, det vill säga Ukraina och Baltikum, är den farligaste.  Men betydligt allvarligare är den alltmer upptrappade konflikten mellan USA och Kina i Asien, framförallt i Sydkinesiska sjön. Kina har sedan länge hävdat hegemoni över hela Sydkinesiska sjön enligt den så kallade ”nine-dash line”, som sträcker sig från Kinas kust ända fram till nosen på närliggande stater som Filippinerna, Taiwan, Indonesien, Malaysia, Brunei och Vietnam. Det finns ett flertal rev och grund som de omkringliggande staterna tvistar om, till exempel Paracel Islands mellan Vietnam och Kina, Spratly Islands norr om Malaysia och Scarborough Shoal öster om Filippinerna.

Vår kultur innefattar det som är utmärkande för vårt sätt att tänka och leva. Sådana nedärvda levnadsmönster finns i alla samhällen och avspeglas i såväl lagstiftning som mellanmänskliga relationer. Få saker påverkar en människas liv mer än hennes kulturella kontext. Det är därför ingen överdrift att säga att kultur är bland det viktigaste som finns.

En kultur kan inte frigöras från sin historia. Inte heller hade den historiska utvecklingen varit densamma utan sitt kulturella sammanhang. Kulturen är också sammanflätad med sitt språk. Alla som lärt sig ett främmande språk vet att man i språkets uppbyggnad kan hitta koder som röjer dess kulturella själ. Historien och språket ingår i det skelett som bär upp den kulturella muskulaturen.

Att miljöpartitoppen uttalat stöd för ministrar och andra med för svenskar kulturellt udda (islamistiska) idéer har förvånat och förvirrat såväl miljöpartister som andra.

Om Miljöpartiets kopplingar till islamismen var resultatet av en medveten strategi för att nå muslimska väljare eller en följd av naivitet var någonting som media aldrig lyckades reda ut under dreven som föregick kongressen i våras.

Nationalism har länge setts som grunden till olycka och elände och denna uppfattning har blivit ett slags rättesnöre i vår tids postmodernistiska föreställningsvärld. Det exempel som främst förs fram är det nazistiska Tyskland, men inte minst vänsterrörelsen har sett de europeiska nationalstaterna i allmänhet som något negativt som måste omformas eller överges. Allt bör därför göras, enligt dess uppfattning, för att omfamna internationalismen och på detta sätt skapa en global superstat. Men vad gör man om denna överstat utvecklas på ett otrevligt sätt?

I dag handlar mitt inlägg om utlandssvenskarna, en inte oviktig grupp bland dem som oroar sig för och debatterar samhällsutvecklingen i vårt land.

Att välja att arbeta utomlands är en högriskverksamhet. Den dag man tar det djärva steget att återvända till Sverige blir Jantelagen en högst påtaglig realitet. Upplevelserna i fjärran land bemöts med besvärat ointresse och misstanken att ”man ska tro att man är något” hänger i luften som ett ständigt närvarande Damoklessvärd.

E 18 mellan Sundbyberg och Bålsta är kända trakter. I barndomen plockades svamp på Thorestas ägor och badstället hette Kalmarsand. På sjuttiotalet hade jag lärartjänst i Kungsängen. Där lästes fortfarande Enköpings-Posten och UNT i kollegierummet, även om länsindelningen ändrats. Det gjordes utflykter till Lejondalssjön, åts middagar i Västra Ryd. Sedan ett par decennier färdas jag här under första sträckan på vägen ut till skrivarstugan i Giresta, mellan Uppsala och Enköping.

Nyligen röt EU-parlament till. I en resolution, med brett stöd, förklarades att den nyvalda polska regeringens trixande med landets författningsdomstol var ett hot mot både demokrati och rättsordning. Därmed oförenlig med EUs anda såsom den uttrycks i Lissabonfördraget.

EU-parlamentarikernas tilltag är intressant av åtminstone två skäl.

I Dagens Nyheter protesterar ledande kvinnliga företagare över planerna att legalisera kvotering av kvinnor till styrelseplatser i näringslivet. Detta är ett klokt och efterlängtat ställningstagande då hela kvotiseringstanken i grunden är förkastlig.