Ingen har varit oberörd av dagens asylinvandring. Ju mer jag tänker på det, desto mer tänker jag på de dilemman som uppstår.

Det första dilemmat uppenbarar sig när jag frågar mig ”Vad skall vi göra?”. Vem är jag? Ingår jag i ”vi” eller är jag en av ”dem”?

Jag kom hit på åttiotalet och har  jobbat och levt som om jag vore svensk. Anledningen till att jag kom just hit var en blandning av ödet och en vilja att leva i ett fritt land där man kunde säga sitt, tycka och uttrycka sig själv. Jag kan högtidligt lova att jag sket fullständigt, och gör det fortfarande, i de bidrag som finns (på den tiden fanns mångdubbelt fler). När jag tänker tillbaka kan jag bli lite stolt över att min integreringsperiod med socialbidrag var ungefär två månader – på deltid. De månaderna var hemska.

Jag var ju traditionellt uppfostrad i gammal prästgårdsanda, men det politiska året 1968 förändrade mig. Vi var en hel generation där tron blev mer politisk och internationell, för oss blev det något av en test för att se om kyrkan tålde oss som tänkte så här. Det var väl lite si och så i början och många av oss åkte utomlands några år men sen kom vi hem och så småningom satt vi som biskopar allihop.

Orden är K G Hammars från en intervju 18 september i år. Han har helt rätt; Svenska kyrkan blev allmänt en vänsterideologisk taburett under hans styre som ärkebiskop 1997-2006. De ”medvetna” 40-talisterna har lämnat avgrundsdjupa spår efter sig nu när de har gått i pension, men den nya generationen präster och biskopar trampar i samma spår.

De senaste åren har jag blivit allt mer skeptisk till den massmediala verklighetsbeskrivningen. Jag har därför tagit för vana att jämföra svenska mediers nyhetsbevakning med utländsk press. Istället för att ryckas med av journalistikens emotionella utspel har jag börjat samla statistik. Jag har vinnlagt mig om att granska både det som sägs och det som inte sägs. Inte sällan har jag hittat en annan sanning i domstolsprotokoll än i tidningarnas rapportering. Dessutom har jag ofta upptäckt en diskrepans mellan SCB:s siffror och uttalanden som gjorts av ledande politiker.

Något som verkligen behöver diskuteras är hederskulturen. Jag hoppas att diskussioner och öppenhet kan leda till att vi får en förändring, så att alla svenskar får leva det liv de vill och inte vara kontrollerade av någon eller något.

Alla verkar inte vilja erkänna att förtryck och våld mot kvinnor faktiskt existerar och att detta är tragiskt. Men det existerar och vi måste ta det på allvar. Allt måste upp på bordet och synas i sömmarna, så att en stor förändring kan ske.

Det finns väldigt mycket elände i världen. Det vet jag eftersom jag har varit där, mitt i eländet, med uppgiften att bekämpa just detta. Hur väl jag lyckats är svårt att säga. Eländet är helt enkelt alldeles för omfattande för att resultatet ska vara synligt, åtminstone från andra sidan jordklotet. Men om mina insatser har varit obetydliga på global nivå, så har de varit desto mer utvecklande på det personliga planet. Att arbeta med elände är nämligen oerhört lärorikt. Exempelvis lär man sig snabbt att hushålla med de tillgångar man har. Man lär sig också att nöden kräver prioriteringar. Finns det fler sjuka än mediciner, så måste man välja. Visst kan man stampa med foten, vifta med armarna och skrika uppåt i kedjan att det råder katastrof, men likt förbaskat står man där, just den dagen, med alldeles för lite av något man verkligen behöver.

Under senare tid har det blossat upp en diskussion om regeringsbildningen efter valet 2018.  Partiledarna uttalar sig om vad de är för och emot utan att någon gång reflektera över hur situationen kan se ut efter valet.

När tidningarna publicerar nya siffror från de olika opinionsmätningarna går alla kommen­tarer ut på att knyta både signifikanta och icke signifikanta ändringar för enskilda partier till händelser i närtid. Detta trots att erfarenheten visar att processen att välja parti är långsam och mer baserad på känsla än på logik.

Idag den 13 oktober tillkännagav Svenska Akademien att 2016 års Nobelpris i litteratur går till Bob Dylan. De allra flesta vet förstås vem den nordamerikanske musikern Bob Dylan är, men få känner honom som författare. Och det är inte så konstigt, för i själva verket har han inte skrivit några böcker, mer än en självbiografi vars första del kom ut 2004. Få motsäger nog faktumet att Dylan är en stor, både nyskapande och traditionsbärande musiker och låtskrivare inom den genre av  amerikansk folkrock som han hör hemma i. För dessa sina insatser som musiker förlänades han år 2000 det svenska Polarpriset. Varför väljer Akademien att nu också ge honom Nobelpriset?

Partiernas inre debatt tenderar att upphöra när en överenskommelse med andra partier i en viss fråga väl slutits. Saken har klubbats och kompromissen visar den egna styrkan eller svagheten. Ju sämre kompromiss desto mer energi får partiledningen lägga på att framhäva även de mest obetydliga vinster. I miljöpartiets har som bekant så mycket kompromissats bort att även partiledningen efterfrågat en omstart.

Vår grundlag fastställer att all offentlig makt utgår från folket. Det sker genom att folket vart fjärde år väljer representanter till riksdag, kommuner och landsting. I tidigare krönikor har jag lyft fram att Sverige nu befinner sig i en svår situation, där välfärdsstaten riskerar att kollapsa under det ökande trycket. Detta, har jag menat, är resultatet av en osedvanligt inkompetent och världsfrånvänd politik. Men är det verkligen rättvist att lägga skulden på ledande politiker, när de har fått sitt mandat av väljarkåren? Får inte svenskarna helt enkelt skylla sig själva, när de har utsett dessa individer till sina företrädare?

Jag tror inte att det är så enkelt.

I november 2005 mördades 19-årige Abbas Rezai på det mest brutala sätt. Jag lyssnade på dokumentären Hedersmordet på Abbas Rezai . Sveriges Radio den 2 oktober om det groteska mordet som begicks några år innan jag själv kom till Sverige från samma land som den unge Abbas: Afghanistan. Hans ”brott” var att han blev förälskad i en flicka som tillhörde en annan religiös klan än han själv.

Det chockerande och skrämmande är att hedersmordet inte begicks i Afghanistan utan här, i Sverige. Socialmyndigheterna kände till att det fanns motiv till och risk för att både Abbas och hans flickvän kunde komma att mördas, men gjorde inget för att förhindra det. Det kan mycket väl ha bidragit till att Abbas miste sitt liv.

I Sverige präglas samhällslivet och det politiska beslutsfattandet för närvarande av migrationen. De senaste årens kraftiga inflöde av asylsökande har skapat kaos i mottagningssystemet. Människor trängs nu i överfulla asylboenden, vilket leder till frustration och konflikter (1, 2, 3). Ofta riktas missnöje även mot det svenska samhället, vilket resulterar i busstrejker, matprotester och skadegörelse (4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12).

Många i den senaste invandringsvågen har låg utbildningsnivå, vilket gör det svårt för dem att komma in på den svenska arbetsmarknaden (13). Bland dem som har med sig en högre utbildning från hemlandet finns ofta problem med bristande kompatibilitet i förhållande till den svenska motsvarigheten. Få utomeuropeiska läkare klarar Socialstyrelsens kunskapsprov (14). Undersökningar visar att de som avslutar sin SFI-utbildning klarar sig bäst på arbetsmarknaden. Dessa individer utgör dock en minoritet. Av de som invandrade 2007 har endast en tredjedel fullgjort sina SFI-studier nio år senare (15). Efter 15 år i Sverige står bara 34 procent av flyktinginvandrarna för sin egen försörjning (16). Sannolikt talar dessa siffror för att en stor andel blir livslångt bidragsberoende.

Det finns två låneord i svenska språket som i grunden betyder samma sak: demokrati och populism. Det ena är så heligt att den som dristar sig att diskutera det lätt bränner tassarna. Det andra så belastat att det enbart används som invektiv.

Det finns också en allmän föreställning att folkmakt leder till bättre resultat för flertalet än exempelvis despoti – om än upplyst. Det är inte helt säkert att det alltid stämmer, men det är en bra utgångspunkt för en diskussion om problem och möjligheter, det begreppspar som managementkonsulter gärna använder för att vrida tiden rätt igen.

Merete Hodne blev nyligen straffad i Norge för att hon vägrade färga håret på Malika Bayan, en hijab-bärande muslimsk kvinna som önskade få detta gjort i Meretes salong. Det brott Merete fälldes för var diskriminering enligt paragraf 186 i norska straffeloven. Hon fick 10 000 nkr i böter samt dömdes att betala 5 000 nkr i rättegångskostnader.

Är detta hela sanningen bakom denna händelse, är det så enkelt? Faktiskt inte. Jag har lite mer information. Jag känner Merete. Hon lever som öppet lesbisk. Inom islam anses homosexualitet vara en stor synd och bestraffas med döden i flera islamska länder. På grund av sin homosexualitet är Merete mycket kritisk mot islam på socialmedier och i andra sammanhang som inte vill tillåta henne leva sitt liv som det passar henne bäst. Kritik mot islam är också ett brott inom islam i islamska länder.

Raset bland väljarna vill visst aldrig ta slut trots byte av kvinnligt språkrör och trots Fridolins gröna omstart. Grön ungdom lämnade förra veckan i ett massavhopp nätverket ”grön omstart” och de fyra oppositionella riksdagsledamöterna med Carl Schlyter i spetsen mobbas nu öppet. Miljöpartister är skakade och rädda.

Partiledningen anser att de gröna frågorna borde dominera diskussionen. Kompromisserna gör man bäst i att bara glömma. Men det kanske inte är så enkelt att gå vidare till nya utmaningar när den gröna själen känns bortkompromissad.

Sedan lång tid har media i västerlandet varit fyllda av nedsättande värderingar kring arabvärlden och islam. Det finns goda grunder för de negativa uppfattningarna.

Med ett par undantag för de länder som blivit rika på olja, har arabvärldens ekonomiska utveckling stagnerat, med elände och arbetslöshet som följd. Inget land inom gruppen kan stoltsera med internationellt erkända framsteg inom kultur och vetenskap under gångna decennier.

På den opinionsbildande internetsidan Det Goda Samhället uppmanar Mohamed Omar kristna i Sverige att ”gå till Rom”, det vill säga konvertera till den romersk-katolska kyrkan . Han tar avstamp i Sveriges relation med Polen på 1500-talet; en tid som präglas av den lutherska reformationen och då Sverige till sist, genom den världsliga maktens försorg, kapar banden till just Rom.

Den svenska debatten har varit synnerligen högröstad efter att det blivit känt att en muslimsk friskola har infört separata tider vid gymnastiklektioner för pojkar och flickor. Man ser detta som ett hot mot den svenska jämlikhetsprincipen. Det är svårt att bli uppjagad av detta separationsbeslut som verkar förnuftigt och vettigt. Det var dessutom vanligt förekommande tidigare i Sverige. Vad vi ser inom idrotten så finns det ju ändå fysiska skillnader mellan män och kvinnor.

Under de senaste månaderna har en förändring skett i opinionen. En förändring som mediernas kommentatorer inte riktigt förstår, vilket har lett till missvisande analyser. Jag vill med min artikel försöka beskriva vad som är på väg att ske och vilket enligt min mening kommer att ha stor betydelse åtminstone under tiden fram till nästa val.

Demoskop har i sin undersökning Vem vågar prata om sina åsikter? analyserat vilka ämnen som folk vågar eller inte vågar tala om i dagens Sverige. Invandring skiljde sig markant från öv­riga ämnen och stack ut som det farligaste ämnet att ha en åsikt kring. Inom områ­det finns en accepterad åsikt (öka invandringen) och en icke accepterad åsikt (minska invand­ring­en).

Under de senaste 100 åren har Europa på olika sätt drabbats av tre totalitära fasor; kommunismen, nationalsocialismen och islamismen. De första två spelar i dag mest en historisk roll medan islamismen växt till ett hot mot det fria samhället.

Kommunistiska idéer fanns sedan länge men det var först genom den ryska revolutionen 1917 som kommunismen blev statspolitik för första gången i modern tid. På kort tid förvandlade kommunistiska ledare med Lenin och senare Stalin i spetsen Ryssland till en totalitär polisstat som nådde en höjdpunkt under 1930-talet med förföljelser, godtyckliga avrättningar främst av intellektuella, förvisningar till fångläger samt genom holodomor, det systematisk genomförda svältmordet på miljoner ukrainska bönder under 1932 och 1933.

Tjeckiens förre president Vaclav Klaus har tillsammans med ekonomen och arabisten Jiri Weigl nyligen publicerat en bok om den europeiska migrationskrisen med titeln Völkerwanderung (folkvandring) i den tyska översättningen. Boken finns för tillfället endast på tjeckiska och tyska men håller enligt uppgift på att översättas till engelska och franska.

Min ungdomskamrat Dag Klackenberg, tidigare expeditionschef på utrikesdepartementet och vd för Svensk Handel, tog säte i Sveriges Riksdag vid årsskiftet 2014/15. Han var då sextiosex år gammal och den enda medlemmen i den moderata riksdagsgruppen som fötts på 1940-talet. Klackenberg och jag är sedan många år tillbaka grannar, och efter att ha följt honom på ganska nära håll under ett halvt sekel vet jag att hans riksdagsmannaskap innebar ett rejält tillskott till vår främsta folkrepresentations fromma.

I sin artikel Staten måste betala styrelserna bättre föreslår Fredrik Hillelson att ersättningen för styrelseuppdrag i statligt ägda bolag bör höjas för att dra till sig rätt slags kompetens. Med lång erfarenhet av både privata, statliga och kommunala bolagsstyrelser vill jag hävda att Hillelson är helt fel ute.

Att se till att alla får ett drägligt arbete och kan försörja sig själva samt också bidra till samhällskostnaderna har under de senast drygt 100 åren varit en bärande pelare i svensk politik. Att satsa på arbetslinjen och reducera arbetslöshet har varit och är ett av det viktigaste i svensk politik.

Emellertid går utvecklingen i världen i en riktning där en sådan politik blir allt svårare att genomföra av flera orsaker. Inte heller kan politikerna göra mycket annat än att skapa gynnsamma villkor för företagen. Dit hör till exempel att se till att utbildningen är relevant och har hög kvalité samt att samhället är stabilt och fungerar effektivt.

När Storbritannien röstade för att lämna EU så verkar många svenska journalister ha greppat pennan i ren förtvivlan. Exempelvis Göran Rosenberg som i Sveriges Radio hävdar att folkomröstningar är en demokratisk förlust.

Tidningarna beskrev engelsmännen som röstat för utträde som lågutbildade rasister, arga och okunniga. Till exempel deklarerade man att massor av engelsmän plötsligt googlat “what is EU”. Ett påstående som är kraftigt överdrivet om inte helt felaktigt. Det antydde att engelsmännen inte visste något om EU alls.

Det är ofta svårt att se den egna kulturens särdrag, eftersom man uppfattar dem som normala. Kanske är det anledningen till att svenska folket tror sig sakna en tydlig nationalkaraktär. Den internationella kulturforskningen talar dock för motsatsen. Ur ett globalt perspektiv sticker svenska värderingar ut som unika. Dessa kunskaper borde vi ta vara på för att bättre förstå de svårigheter samhället nu möter i migrationens spår.

Att lämna Sverige var ett smärtsamt beslut. I ett slag skulle jag lämna land, stad, lägenhet, föräldrar, vänner, mina katter och ett yrke som jag hade brunnit för.

Den sista dagen lekte jag med katterna på gräsmattan framför lägenheten, bad dem tyst om ursäkt för att jag övergav dem (jag hade alltid varit förvissad om att de skulle åldras hos mig) och lämnade över lägenhetsnyckeln. Efteråt insåg jag att min tröja var fullt med katthår. Jag tvättade den inte på en vecka. När jag slutligen gjorde det var det de allra sista kvarvarande spåren av ett kärleksfullt hem och kapsejsade drömmar som sköljdes ner i ett avloppsrör.

I oktober börjar säsong sju av TV-kanalen AMC:s populära zombieserie The Walking Dead, som jag följt sedan starten 2011.

Serien skänker en rad politiska lärdomar genom att ge oss en inblick i en tillvaro utan civilisation och vad som får civilisationer att raseras. Låt mig kort beskriva serien.

(OBS: Inga intriger röjs i denna text, jag nämner inte ens karaktärerna vid namn, so no worries.)

Häromveckan mördades Jacques Hamel i Saint-Etienne-du Rouvray i sin egen kyrka an en islamsk jihadist. Jacques Hamel var 85 år och kyrkans präst. Gärningsmännen lyckade dock inte skära av halsen på honom framför altaret som de planerat utan en bit därifrån. Man kan knappast föreställa sig ett värre mått av en bottenlös ondska i en fridfull liten stad i Normandie.

Illdåden mot de kristna är lika vidriga i andra delar av världen såsom Mellanöstern. Många kristna frågar sig där om avsikten är att de alla skall utrotas. Många frågar sig också varför västvärlden har glömt dem.

Alla riken, alla ismer och alla kulturer faller så småningom samman. När väl sönderfallet har inletts går det snabbt utför. För den observanta och tänkande människan växer sambanden bit för bit och ett klart mönster börjar uppenbara sig. Subtila rörelser, men snart blir ringarna vidare och lämnar lugnet bakom sig.

”Welfare” är inte riktigt detsamma som motsvarande svenska ”välfärd”. ”Welfare”, särskilt i USA, är mer av det som en gång i Sverige vanligen kallades ”understödstagaranda”. ”Välfärd” är huvudsakligen ett försäkringssystem, socialförsäkringar, som inte bara omfattar arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag utan barnbidrag, daghem, kollektivt finansierade välfärdstjänster, ibland utförda av privata vinstdrivande företag mm.

Vad är då det välfärdsindustriella komplexet, som varnas återkommande för i detta forum? Och vad är dess önskvärda motsats? Ofärd? Knappast. Men för mycket och för litet av det mesta skämmer allt.