Alla skandaler dras äntligen fram i ljuset och Miljöpartiet skakar framför våra ögon. Från att ha haft en särställning hos media har de nu börjat granskas. Det som alternativmedia har lyft fram i flera år tas nu upp till ytan även av SVT och andra medier. Och huvuden rullar.

Det som har satt MP och även S i den här situationen är delvis identitetspolitiken. De har tillåtit islamister på höga positioner för att de vill ha in muslimer, just för att de är muslimer och därmed vinna den muslimska väljargruppen. 

Regeringen har nu presenterat sin vårbudget, men Alliansen gör ingenting för att stoppa eller ens mildra effekterna av den. Riksdagsledamoten Finn Bengtsson och Rolf K Nilsson beskriver väl den frustration och besvikelse som många Allians-väljare känner, SVT Opinion 13 april . Patrik Engellau ställer här på DGS 16 april frågan varför Alliansen är så passiv. De bara ”spelar luftgitarr”, för att använda Bengtssons ord.

Bengtsson/Nilsson hävdar att Alliansen vill låta regeringen med stöd av Vänsterpartiet köra Sverige i botten. Då kommer väljarna att rösta bort regeringen 2018 och istället föredra en Allians-regering. Något de kallar en skadlig strategi.

Lördagen den 16 april gick jag till Stockholms konserthus för att lyssna till pianisten Daniel Barenboim. Stora salen var utsåld; jag hade beställt biljett först dagen före och fått en plats på andra radens balkong, tredje bänken. Många vänner och bekanta mötte jag i publiken. Det blev en helgjuten prestation, av en skojfrisk 78-åring. Som så ofta var extranumren nästan roligast: en Chopin-nocturne en fantasi av Schumann.

All spänning i kroppen är borta då. Tiden finns inte.

Utrikespolitiken är inte någon stor stridsfråga mellan de svenska riksdagspartierna. Visst kan det finnas åsiktsskillnader i detaljer från tid till annan, till exempel när det gäller synen på Israel och Palestina. Men långsiktigt, och i dess huvuddrag, råder samsyn mellan regering och opposition oavsett vilka partier som för tillfället är det ena respektive det andra.

Tre uppgifter framstår i den officiella bilden som Sveriges viktigaste bidrag till en bättre värld:

– Fattigdomen i världen ska avskaffas.
– Demokrati ska införas i de länder som saknar demokrati.
– Alla människor i världen ska tillförsäkras mänskliga rättigheter.

Den 8 mars trillade polletten ner. Jag hade vid ett par tillfällen bemött överläkaren och professorn Agnes Wolds felaktiga uttalanden i familjepolitiken och en minnesbild började göra sig påmind utan att klarna helt. Hennes mediala framfart som guru i alla slags frågor liknade ett fenomen jag sett förut. När Expressen utnämnde henne till ”Årets kvinna” på kvinnodagen kom jag på vem minnesbilden handlade om: den karismatiske finansmannen Refaat El-Sayed som sol- och vårade journalistkåren och näringslivet på 1980-talet.

Ska civila medborgargarden upprätthålla ordningen i Sverige i framtiden? Efter flera rån, slagsmål och bråk  vid Skara busstation, har föreningen Skara United samlat några asylsökande och börjat patrullera vid busstationen i gula västar. Tanken är att öka tryggheten varje kväll mellan klockan 20.00 – 23.00. Lokaltidningen lyfter upp initiativet som en positiv nyhet.

Civila insatser görs på många ställen i landet. I Borlänge ska somaliska pensionärer åka med lokalbussarna för att stävja bråk, istället för de väktare som tidigare anlitats. Som ersättning  får den somaliska PRO-föreningens medlemmar busskort och bidrag till en ny lokal.

Vem, är egentligen den anonyme prästen, som fått den annars balanserade och återhållsamme Patrik Engellau att brista ut i en domedagsliknande litania över Svenska kyrkan?

Jo, skriver den senare, han är rädd att träda fram med namn, eftersom han anser sig ”övervakad av sina politruk-kollegor” Därför måste han också formulera sig försiktigt. Men skribentens okände sagesman drar ändock till med att kyrkan anser frågan om den globala uppvärmningen vara viktigare än evangeliet.

Engellau är ännu mer drastisk i sitt omdöme om vår demokratiska och rikstäckande folkkyrka. Den ”är mer genompyrd och värre ansatt av politiskt korrekta föreställningar än det svenska samhället i genomsnitt . . .”

I mainstream-media skälls det jämt och samt på nationen. Ja, nationalismen har fått riktigt dålig press. Den för med sig krig, förtryck, mord, sägs det. Och nationalstaterna bör försvagas, inte försvaras.

Det är en märklig melodi. Nationer finns ju, de är inga hjärnspöken. Den som har fått för sig att norsk nationalism är ett fanstyg får med fridsamma norrmän att göra. Men den som talar om en sund svensk nationalism riskerar att bli sedd som Sverigedemokrat.

Ändå ingår ju nationen, dess värden och manifestationer i vårt vardagsspråk.

En vän vågar inte låta sin fru gå till jobbet ensam längre. Hon brukar ta en rask promenad över hela stan, som tar 20 minuter. Istället kör han henne tidigt på morgonen. Själv går hon på självförsvarskurs sedan några månader. Och har i likhet med många andra köpt försvarsspray som ligger i handväskan.

”Så länge de tre är på fri fot tar vi inga risker”, säger min vän.

”De tre” är de okända förövare som överföll en 20-årig kvinna i centrala Skara på påskdagens morgon. Ett brutalt våldtäktsförsök, där kvinnan först förföljdes med bil varefter männen klev ur och knuffade omkull henne. Två höll fast henne och en försökte slita av henne kläderna, de tafsade på henne och brände henne på handen med en cigarett.

Kultur är det kitt som binder oss människor samman. Så är det i det lilla sammanhanget – familjen eller vänkretsen. Samma sak i det stora – nationen eller, för den som så vill, den europeiska identiteten.

Kultur yttrar sig på många sätt. Ett av dem är matkultur. Runt middagsbordet bygger vi gemenskap med vår familj och våra vänner. Och genom våra matseder delar vi en gemensam svensk identitet. Ätandet är inte bara en central del av vår kultur i dag, mycket talar för att den gemensamma måltiden knöt människorna samman redan i människosläktets tidiga gryning.

Ett tidigare inlägg av Ulf Larsson ser den svenska matkulturen hotad av en ny frimärksserie som avbildar maträtter typiska för Italien, Japan, Mexiko, Mellanöstern och USA. Jag tror det finns fler, och kanske allvarligare, hot mot den svenska matkulturen. Och det handlar då inte bara om vad vi äter utan också om hur vi äter.

Den 30 mars meddelar företrädare för de fyra allianspartierna att de kommer att gå till val under alliansplattformen även nästa val 2018. Det är på flera sätt ett märkligt besked.

Sverige befinner sig i kris. För ett halvår sedan tvingade verkligheten fram en omläggning av migrantpolitiken. Sedan dess har opinionsbildare ur skilda läger föreslagit att krisläget borde föranleda mer lämpade  regeringskonstellationer än den nuvarande koalitionen. Det har funnits förespråkare för en ren S-regering, som man menar lättare skulle kunna nå blocköverskridande överenskommelser. Andra har föreslagit att en S+M regering genom sin styrka vore bäst skickad i dagens läge. Somliga har rentav nämnt alternativet samlingsregering.

Från K-G Hammars tid som ärkebiskop och fram tills nu, präglas Svenska kyrkans gudsbild av otydlighet. Nu senast ställer biskopen Åke Bonnier frågan i Dagen, om inte Gud är bortom alla religioner. Han frågar också om kristen tro verkligen har monopol på sanningen. Det sägs inte rakt ut i artikeln, men mellan raderna kan jag uppfatta att Bonnier menar att judendom och islam är alternativa vägar till Gud. Min reflektion runt detta blir att det som de tre religionerna har gemensamt med varandra, är tron på en Gud, men att det  för övrigt finns betydande skillnader. Framför allt mellan islam och kristendom.

De vanligaste skälen till att elever behöver specialpedagogiskt stöd är enligt Bengt Persson, professor i specialpedagogik vid Högskolan i Borås, att de har ”socioemotionella problem”. Bakom den benämningen döljer sig ordningsstörningar, bristande anpassning och sociala problem.

I Vår Skola, en högstadieskola med 400 elever och en klar problematik med ordningsstörningar, där jag jobbat som lärare, finns ett antal specialpedagoger. Trots dessa pedagogers existens fortsätter skadegörelse, bränder, utpressning och trakasserier till skada för såväl studie- som arbetsmiljö.

Varför fungerar då inte specialpedagogiken? Sedan början av 1800-talet har specialpedagogiken använt den ”kompensatoriska” metoden. Metoden är ursprungligen en del av disciplineringen men har, kanske särskilt på senare år, utvecklats vidare för sig medan disciplineringen i övrigt fört en tynande tillvaro i skolan.

I bästsäljaren Flyga Drake av Khaled Hosseini, som utspelar sig i Afghanistan, beskrivs en grym våldtäkt av en pojke. Senare i boken hjälper också huvudpersonen en sexslavpojke i förpubertal ålder att bli fri. Pojken ägs av en vuxen man och behagar och dansar på befallning.

Just övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja i Afghanistan och andra muslimska länder i regionen med pervers syn på kvinnan och sexualitet. Den starka åtskillnaden mellan könen och kvinnans katastrofala ställning har banat väg för en speciell och destruktiv kultur.

I debatten om kostnaden för migrationsexperimentet har det länge varit en etablerad sanning att 50 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 7-8 år. Gott att hälften försörjer sig själva efter en förvisso lång etableringsperiod, men det betyder också att hälften inte gör det. En stor andel måste försörjas livet ut av svenska skattebetalare.

Nu har det dock kommit en utredning från Riksdagens Utredningstjänst, beställd av centerpartisten Staffan Danielsson, som visar att endast 34 procent av flyktinginvandrarna är sysselsatta efter 15 år. Av detta kan den intelligente läsaren dra slutsatsen att 66 procent inte är sysselsatta. Efter 15 år! Och värre lär det bli. Eftersom utredningen baseras på historiska siffror kan jag förutsäga att sysselsättningsgraden sjunker väsentligt när senare års enorma migrationsvolymer får genomslag i siffrorna.

Det råder hyperinflation i den svenska USA-rapporteringen. Morgonsoffor och tidningsspalter diskuterar primärvalen med sportkommentatorers detaljrikedom.

Men det saknas nyanser. Och i motsats till sportvärlden, där hundratusentals kunniga svenskar ställer höga krav på sina kommentatorer, hålls de politiska kommentatorerna sällan ansvariga.

Det har lett till två problem som avskräcker USA-intresserade nyhetskonsumenter från svensk media; kompetensbrist och vänstervinkling. Låt mig börja med kompetensbristen.

Det förefaller vara ett mänskligt behov att vilja tillhöra en gemenskap “vi” som avgränsas mot andra gemenskapers “dom”. Som följd av en misslyckad integration av nyanlända invandrare, har så kallade utanförskapsområden bildats i Sverige som inrymmer en gemenskap och ett “vi’”. Utanförskapets gemenskap avgränsas mot det etablerade samhället, “dom”.

I utanförskapsområdena bor en stor andel boende med utländsk härkomst. Arbetslösheten är skyhög i jämförelse med riksgenomsnittet. Kriminalitet blir för vissa boende i dessa områden ett sätt att försörja sig. Polisen utgör en symbol för det etablerade samhälle i vilket många av de boende misslyckats med att integrera sig.

Polisen redovisar i rapporten ”Nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället” hur kriminella nätverk tar ökat utrymme i utanförskapsområden. Polisen har svårt att agera i dessa områden som därmed kan betraktas som stående utanför lagen. Terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllegran skriver på DN Debatt att utanförskapsområden i Sverige har varit också kraftigt överrepresenterade beträffande extremism och utländska stridande.

Skillnaderna i inkomst och välfärd skapar moraliska imperativ för åtgärder att utjämna genom överföring från dem som har det gott ställt till dem som lever i elände. Med begränsade resurser följer ett ekonomiskt imperativ: att omfördelningen bedrivs kostnadseffektivt så att bidraget till de fattigas välfärd maximeras.

Traditionellt har omfördelning begränsats till nationen. I en alltmer globaliserad värld har biståndet tillkommit. Mera nyligen har frågeställningen accentuerats ofantligt av hitresta tiggare och flyktingkris. Omfördelning för att komma tillrätta framförallt med de problem som flyktingkrisen skapat står numera otvetydigt först på politikens agenda.

Tre grundläggande frågor kräver svar inför omfördelningens hantering. För det första: hur mycket? För det andra: till vems förmån? Och för det tredje: med vilka metoder för att maximera omfördelningens nytta? Dessa frågor har blivit häpnadsväckande negligerade i aktuell samhällsdebatt.

En rektor som lägger större vinn vid att följa byråkratiska regler, såsom hen nu väljer att tolka dem, får sannolikt en sämre fungerande och stökigare skola än den rektor som, såsom en god förebild, förmår utveckla relationer med och hos lärare och elever.

Det föreligger en väsentlig skillnad mellan management (administration och byråkrati) och ledarskap. Management innebär att sysselsätta sig på detaljnivå, att använda sig av ett mikroskåp. Management behandlar objekt, budgetar och processer. Ledarskap innebär att se helheten, framförallt människor och relationer. Ledarskap förutsätter handlingsutrymme.

Disciplinering, själens makt över kroppen, är en bärande tanke i västerländska organisationer och inte minst i byråkratiska regelverk. Till disciplineringen hör övervakning av individen, exempelvis av chefer i hierarkin, av fångvaktare i fängelset och av lärare i skolan. Att katedern står längst fram i klassrummet är inte någon slump utan i själva verket dels en symbol för makt, dels ett verktyg för övervakning och disciplinering av eleverna.

På Skolverkets hemsida kan man läsa om varierande forskningsrön avseende skolans arbete. Där återfinns inget som uttalat handlar om disciplinering. Användandet av sajtens sökfunktion ger inte heller någon träff på “disciplinering”. Detta trots att många lärare i dagens svenska skola kan vittna om att de ägnar sig mer åt socialt arbete och uppfostran än undervisning. Disciplinering verkar ha utmönstrats av Skolverket eller så anser myndigheten att skollagen är tillräckligt disciplinerande i sig.

Den som har arbetat på Sveriges Radio ger sig ogärna in i en diskussion om public service. Det kan misstänkas att han talar i egen sak. Jag var tolv år på radions vetenskapsredaktion. Det var lärorika och formande år. Vi förvaltade mediets folkbildningsuppdrag, så gott vi förmådde, men låg i slagskugga från nyhetsprogrammen. Sedan skulle man göra nyheter också av vetenskapsprogrammen. Då lämnade jag. Det finns annat att göra här i livet.

Idag är det inte nyheterna som kastar sin skugga över det seriösa programutbudet. Det är babblet, pratunderhållningen, direktsändningsvansinnet. Folkbildningen misstroddes redan på min tid (1982–94); idag är den marginaliserad. Kultur- och vetenskapssändningarna (egentligen borde medarbetarna där ingå i en och samma redaktion) är oftast av mycket hög kvalitet. Men det researchlätta utbudet har bett ut cancerogent sig i tablåerna.

Det är i dagarna tjugo år sedan Göran Persson tillträdde som socialdemokratisk partiledare och statsminister efter Ingvar Carlsson. Persson verkar ha sett fram emot att bli den nye Gunnar Sträng, men när alla rimliga kandidater föll av fick han axla ansvaret enligt den eviga devisen ”om Partiet kallar”. Det var egentligen inte ett så tokigt val, och jag vill i det följande nyansera bilden av ”Vingåkers Machiavelli”.

Det finns många skäl till att inte önska se Donald Trump som USA:s nästa president; hans stötande uttalanden, gränslösa ego och politiska kunskapsbrister avskräcker med rätta.

Trots det stöder jag Donald Trump, som nu framstår som republikanernas troliga presidentkandidat.

Etablissemangen behöver nämligen konfronteras. Och det gör Donald Trump effektivt.

Som fackligt aktiv sedan många år är det med stort intresse jag följer debatten om hur integrationsfrågan skall lösas. Från borgerligt håll flaggas alltmer unisont för en politik där löntagarkollektivet ”skall ta sitt ansvar” och acceptera sänkta ingångslöner för nyanlända för att dessa skall komma i arbete.

Dylikt är ett rött skynke för fackföreningsrörelsen. Även om Alliansen hävdar att detta grepp skall vara tillfälle och att nyanlända sedan skall nå upp i ”svensk lönestandard” så är det högst troligt att en sådan politik blir normbildande på arbetsmarknaden i sin helhet och därmed urholkar kollektivavtalen.

Under EM i fotboll 2012 såg jag Sverige – Frankrike på en sportpub i Marseilles vackra hamn med anor från antiken. ”Vive-les-bleus!” (leve de blå!), skanderade fransmännen då och då, åsyftande sitt lags blå tröjor, samtidigt som de flinande pekade på den för dagen kycklinggule svensken. Till slut kunde jag inte längre vakta min tunga utan utropade ”Vive-les-noires!” (leve de svarta!), åsyftande att åtta av Frankrikes elva spelare var svarta. För denna fräckhet belönades jag med spridda skratt och en liten applåd. Strax därefter gjorde Zlatan turneringens snyggaste mål genom att stänka in 1-0 på volley vilket fick mig att hålla tand för tunga för att inte riskera min hälsa.

”Det är för att kvinnor från högern inte vågar berätta” var svaret på en fråga om varför det tycks så vanligt i just vänsterkretsar att ha varit utsatt för våldtäkt och sexuella trakasserier. ”Så har det alltid varit, det är inget nytt. Så har män betett sig i alla tider” är andra vanliga bortförklaringar och förnekelser av nyårsnattens händelser i Köln och annorstädes då 1000-tals unga kvinnor blev sexuellt trakasserade. När invandrarkvinnor vittnar om hur de tvingas leva under den hederskultur som råder på många håll i vårt land, inte minst i våra förorter och utanförskapsområden, menar bl.a. Feministiskt initiativ att det är rasistiskt att peka ut ”grupper och kulturer”. Om inte ens kvinnorörelsen och feminismen på vänsterkanten står upp för alla kvinnors lika rätt att leva sitt liv i frihet efter eget huvud, vilka ska då göra det? Det är ett stort svek. Och inte bara mot de över 70 000 unga som utsätts för detta dagligen i vårt land. Vi kan alla komma att drabbas, kvinna som man.

I Asien, Afrika och Latinamerika finns kåkstäder kring nästan alla större befolkningscentra. Myndigheterna kämpar för att erbjuda sina medborgare anständiga boenden, men strömmen av nytillkomna gör kampen ojämn. I Brasilien kallas dessa spontant och illegalt uppförda boenden för favelor (”favelas”).

I Sverige gäller som vanligt upp- och nedvända världen. Här satsar myndigheterna skattepengarna på att BYGGA favelor. Favelorna kallas för modulbostäder, men alla som sett dessa boenden inser vad det är frågan om. Stora mängder människor ska stuvas undan till så låg kostnad som möjligt. De nya favelorna får det hårt kritiserade miljonprogrammets betongområden att framstå som höjden av välstånd och lyx. Den nya ”superministern”, Ylva Johansson sa dock lugnande i morse att favelorna bara kommer att stå kvar i 10-15 år. Tro mig: Favelorna blir kvar för all framtid!

Thomas Gür

Denna dikt av Verner von Heidenstam är en av de mest kända, inte minst genom Stenhammars tonsättning. Den publicerades första gången 1899 i Svenska Dagbladet, därefter i samlingen ”Ett folk” 1902 och slutligen i ”Nya dikter 1915.

—

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,

och dåd blev saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

 

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!

Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,

du land, där våra barn en gång få bo

och våra fäder sova under kyrkohällen.

—

Ändå är det så sällan den blir föremål för en genomblick – vad är det Heidenstam säger? Och säger det han säger oss något idag?

Det finns skäl att fortsätta reflektera över den fråga om den svenska migrationsdebatten Patrik Engellau ställer. Vidden av Sveriges särställning vad gäller asyl och invandring blir tydlig för den som följer debatten i migrations- och flyktingfrågor i våra grannländer – Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Samtliga dessa länder har haft ett i historiskt perspektiv stort mottagande av flyktingar, särskilt givetvis Tyskland under det senaste året. Över samtliga, utom Tyskland, har det i den svenska debatten länge moraliserats i arrogant tonläge.

Det är lätt att på webben följa debatten i dessa länder, i till exempel Aftenposten, Jyllandsposten, Morgenbladet, Die Welt, Politikken, Hufvudstadsbladet. Tankeväckande nog är det offentliga samtalet i dessa länder betydligt öppnare, intressantare och mer kvalificerat än det svenska. De självklara frågorna ventileras: om välfärdsstatens gränser, om den nationella samhörighetens sårbarhet, om hot mot det sekulära samhället och uppkomsten av en ny stor underklass. Det i vårt lands så frekventa klistrandet av epitet på motståndare förekommer, men inte lika ofta och inte med den förödande effekt det har haft i svensk debatt.

Nationalismen var 1800-talets stora liberala projekt. (Ett annat var frihandel, ett tredje slaveriets avskaffande.) Den var riktad mot den dynastiska världsordningen – mot kungarnas Europa, mot aristokratin vid makten. Nationalstaten blev medborgarsamhällets klippa. Först med medborgarsamhället på plats kunde demokratin byggas. Där dessa förutsättningar saknades misslyckades alla demokratiska strävanden. Tyvärr är det så.

Det här är en historiesyn som många inte vill veta av idag. För tjugofem år sedan predikades nationalstatens död – då var det EU/EG och regionernas Europa som gällde. Detta var emellertid en något kuriös uppfattning. I själva verket befriades ju just då många av Europas nationalstater ur sin sovjetimperiella tvångströja och kunde äntligen börja leva ett fritt liv. De sociala revolutionerna i Sovjetunionen med lydstater blev också nationella.