Våra riksdagsmän har till sin förskräckelse upptäckt att folket är mer välinformerat om verkligheten i Sverige än vad de själva är. Nu försöker partierna springa ikapp väljarna genom att lansera diverse förslag som liknar kopior av redan tidigare misslyckade åtgärder. Inom arbetsmarknaden ytterligare anställningsformer, inom bostadspolitiken ökade subventioner till bygge av hyresbostäder etc. Partierna vill få tiden att gå till valet 2018 och det bättre läge som man hoppas på därefter. Enligt opinionsundersökningar instämmer en knapp majoritet av folket och förkastar idén om ett extraval.

Nu finns det analyser för Södertälje kommun och Malmö stad som visar att tiden för taktiken att invänta valet 2018 inte finns. Åtgärder måste vidtas nu. Redan 2014 fanns 40 kommuner som liknar dessa två kommuner som sedan länge haft alltför snabbt växande kostnader för social verksamhet.

Nu börjar locken lyftas på många håll. Allt fler kritiserar etablerade föreställningar utan att hejdas av rädsla för brännmärkning, eller åtminstone med förhoppningen att de som stämplar seriösa debattörer som ”rasist” eller ”fascist” åtminstone får mothugg. Kritiken kan riktas mot så kallad progressiv pedagogik i skolan eller mångfaldsindoktrinering (aktuella exempel Entreprenöriellt lärande rent flum respektive Vem granskar mångfaldsytligheten?), kulturrelativism, identitetspolitik, kontraproduktiva biståndssatsningar, journalistisk manipulering, Sveriges roll som ”moralisk stormakt” och mycket annat. På asylpolitikens område förefaller pendeln ha svängt så radikalt att det som nyss inte fick uttalas redan har blivit majoritetspolitik.

Det kan vara så att vi befinner oss i en gynnsam situation för omprövning och nytänkande. Men det är inte, med Strindbergs ord, tillräckligt att riva för att få luft och ljus. Inte heller kan vi, som i Monopolspelet, gå tillbaka till ”Gå” utan att passera fängelset. I stället är det viktigt att fylla det tomrum som uppstår när kvasten har gått med nya berättelser, nya visioner som kan leda vidare.

För inte särskilt länge sedan lobbade Fredrik Reinfeldt för att Turkiet skulle bli medlem i EU. Carl Bildt var besatt av att få in Ukraina i unionen, vilket delvis utlöste ockupationen av Krim och krig i Ukraina. Birgitta Ohlsson såg möjligheter för EU-expansion till länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och till och med öster om Kaspiska havet. På vilka grunder beviljades Bulgarien och Rumänien medlemskap? Idag har den febriga expansionsberusningen lagt sig. EU lider av elefantiasis och vi bevittnar nu vad som kan vara unionens sammanbrott.

Var EU i själva verket dömt att falla redan från början? Jag tror det. Organisationen är ett hafsverk, ett elitprojekt utan förankring hos medborgarna, byggt av flåsiga politiker som ville skriva in sig själva i historieböckerna. Starka och motstridiga krafter sliter nu unionen i stycken alltmedan käbblet fortsätter på 24 språk.

Duktiga och tåliga svenska kommuninvånare som betalar en av världens högsta skatter är även ansvariga för nyanländas integration. Från statlig styrning genom institutionella direktiv till kommunala handlingsplaner. Från kommunala handlingsplaner till möten mellan människor.

Migrationsverket fick utvidgade möjligheter att anvisa asylsökande ensamkommande barn till samtliga kommuner 1 januari 2014 (1994:137 ändring SFS 2013:755). Anvisningen skall ske i anslutning till barnets asylansökan och kommunen ska ordna boende, god man och skolgång (prop. 2012/13:162). Boende för ensamkommande barn har fungerat bra på min bostadsort i Vellinge kommun. Småskalighet och individuella möjligheter. Grannar bakar kakor och tittar in på boendet.

I andra kommuner har idag våld och kriminalitet blivit en del av vardagen. Rättssystemet har inte kapacitet att överföra samhällets värderingar utan unga män av oidentifierad ålder kan begå kriminella handlingar och vara ute på gatan samma eftermiddag. Kommuninvånare får successivt ändra sin livsstil och bli medvetna om otryggheten.

I gällande svensk språklag från 1 juli 2009 är huvudbeslutet att värna om svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige. Förutom svenskan har Sverige fem officiella minoritetsspråk; finska, tornedalsfinska (meänkieli), samiska, romani och jiddisch. Trots att språklagen inte ens är sju år föreslår jag en ändring som bättre reflekterar den värld vi lever i idag.

Globaliseringen fortskrider i snabb takt och de medborgare som har svenska som sitt huvudspråk minskar fortlöpande. Vidare är det ingen tvekan att engelskan tveklöst har blivit vår tids lingua franca och är mer eller mindre det helt dominerande språket i vetenskap, teknik och business liksom inofficiellt även i politik trots enorma satsningar på simultantolkning och översättning som exempelvis har infört inom EU. Byråkratin och kostnaden för detta är ytterst omfattande. Att använda mer än ett språk är inte heller något nytt för Sverige och redan under medeltiden var lågtyskan landets kommersiella språk och latinet var ända till slutet av 1700-talet det vetenskapliga språket.

Som medborgare i Sverige betalar man normalt hela sin tandvårdsräkning upp till 3 000 kronor. Vid kostnader över 3 000 tar Försäkringskassan 50 procent av räkningen, enligt den lista över referenspriser (se TLV.se) för tandvårdskostnader som finns. Lagar någon tänder för mer än 15 000 kronor, tar Försäkringskassan 85 procent av kostnaden. Detta gäller under en ettårsperiod. Sedan börjar man om med att jobba sig upp mot högkostnadsskyddet, så att säga. Dessa data enligt handläggare vid Försäkringskassan. Har man dåliga tänder blir det en dyr historia för varje svensk.

Vad vill Sverige göra för att få till en fredlig lösning i Mellanöstern där konflikten mellan kurder och turkar utgör en viktig del? Alternativt, ska vi finna oss i att stå som hjälplösa åskådare till den maktkamp som nu verkar dra in världen i ännu ett världskrig?

Läget i Turkiet och Syrien går nu från allmän terror till öppet folkmord. Den turkiska regimen och den Islamiska staten Daesh gör gemensam sak mot det kurdiska folket. Jag är irakisk kurd och har under åren fått se hur den legitima kampen för ett fritt Kurdistan övergått till ett allas krig mot alla och där den turkiska regimen nu passar på att anfalla de kurder som framgångsrikt satt stopp för IS mordiska framryckning i Syrien och Irak.

Den så kallade Baltutlämningen den 25 januari 1946 är en av de största skamfläckarna i Sveriges moderna historia. På begäran av Sovjetunionen tvingades 150 skräckslagna och desperata balter ombord på det sovjetiska fartyget Beloostrov som angjort Trelleborg. Utvisningen föregicks av internering, hungerstrejker, självstympningar och minst sju självmord.

Nu gör regeringen, i alla fall socialdemokraterna, populistiska utspel om att utvisa 80 000 invandrare som inte har asylskäl. Lyssnar man på inrikesminister Anders Ygeman så verkar det ganska enkelt. Man ska använda sig av charterplan i skytteltrafik, en ren logistikfråga med andra ord. Jag måste tyvärr upplysa Ygeman om att det inte handlar om 80 000 potatissäckar. Det handlar om att genomföra 533 stycken baltutlämningar där många kommer att göra allt för att sätta sig till motvärn. Dessutom krävs att mottagarlandet samarbetar och tvingar passagerarna att kliva av planet när det landat. Det hade varit enklare och bättre med en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik, men regeringen verkar inte ha förstått att den faktiskt bär ansvaret för vårt land.

Det finns regler för journalistiskt arbete  (Allmänhetens Pressombudsman och Journalistförbundet) som inte alltid följs av journalister och deras redaktioner. Dessa borde alltid genomsyra svensk journalistik, då det påverkar förtroendet för journalister och trovärdigheten i journalistiskt arbete.

Jag menar att det saknas självkritik och självkritiskt tänkande i mainstreammedia när det gäller att förhålla sig till dessa regler. Kritik förs istället fram av aktörer inom alternativmedia och på sociala medier.

Avsaknaden av självkritik och självkritiskt tänkande gäller givetvis inte alla journalister och allt journalistiskt arbete, men det förekommer mer eller mindre allvarliga brister i journalistiskt arbete där lägstanivån visar på förekomsten av bekymmersamma överträdelser.

Just nu vänder vinden mycket snabbt. Det som skulle rendera en plats vid skampålen helt nyligen är i dag comme il faut. Politiska åtgärder som var otänkbara nyss har redan genomförts eller är på väg att genomföras. Inte undra på att det är svårt att orientera sig i opinionsläget.

Jag tycker mig i dag se tre dominerande paradigm, eller känslolägen, eller verklighetsuppfattningar, vad man nu vill kalla dem. De är inte lätta att beskriva på ett uttömmande sätt, men jag försöker ändå fånga några nyckelattityder.

Public service ska som bekant vara opartiskt och sakligt. Vidare ska utbudet präglas av mångfald. Med det menas sannolikt att minoriteter ska få komma till tals och synas. Detta verkar inte vara något problem för TV. Minoriteter får synas så ofta så att majoriteten kommer på undantag.

”Nisse i Hökarängen” och hans åsikt verkar inte vara speciellt intressant för TV. Han anses nog alltför burdus. Om han släpps fram finns risken att han avviker från åsiktskorridoren och säger dumma saker som till exempel att invandringen inte fungerar. Förre KD-ledaren Hägglund förde fram begreppet ”verklighetens folk”. Där ingår Nisse i Hökarängen. Det hade Hägglund dock inget för. Begreppet mötte kraftig kritik från overklighetens folk, alltså kultureliten. Begreppet självdog.

Sedan andra världskriget har bostadsmarknaden manipulerats via politiska styrda hyresregleringar. Privata profitörer skulle inte få sko sig på människors behov av bostad. Resultatet av denna politiska välvilja är att Sverige idag lider av akut bostadsbrist. Svartköp av hyresrätter har blivit enda vägen till bostad för mindre bemedlade, just den grupp som skulle skonas från höga hyror. Lägenheter på svarta marknaden kostar också mycket pengar, ibland hundratusentals kronor, trots att köp inte medför äganderätt. Detta betyder att stora grupper inte ens kan köpa svartkontrakt.

Jag brukar ögna igenom Dagens Medicin. Häromdagen fångade en förstasidesnyhet min uppmärksamhet: Strikt policy för vård av EU-migranter.[i] Om detta har man även kunnat läsa i dagspressen[ii].

Med EU-migrant menas romska tiggare från Balkan. Förvisso har denna definition, såvitt jag kan se, inte stöd i någon lag eller förordning, men begreppet används av branschorganet Sveriges Kommuner och Landsting[iii] (SKL) och andra, som om dess betydelse vore given.

Som alla andra söker tiggarna vård när de blir sjuka. Eftersom de är EU-medborgare har de rätt till vård här i landet. För tillgång till vård utomlands krävs att man visar fram det europeiska sjukförsäkringskortet (European Health Insurance Card) som hemlandets socialförsäkringsmyndighet ställer ut på begäran. Som rumänska medborgare har tiggarna (jag förutsätter att samma sak gäller tiggare från Bulgarien) rätt till sjukvård i sitt hemland[iv]. Således saknas anledning till en särlösning för deras del då de tar svensk sjukvård i anspråk.

Det går undan nu. Under januari månad har den verklighet många av oss varnat för börjat bli fullt skönjbar, då den ena samhällsinstitutionen efter den andra larmar om att man inte längre klarar sitt uppdrag. I samband med det har också åsiktskorridoren börjat rämna och andra röster än de vanliga ”allas-lika-rätt”- röster börjar höras. Men tonläget i ”debatten” har höjts märkbart. Det som i ett slag öppnade många slumrandes ögon var nyårsnattens händelser runt om i Europa, och det sätt på vilket det hanterades i ett första skede. De omfattande trakasserierna i Köln och på flera andra ställen kom till slut till allmänhetens kännedom – efter att den tyska polisen initialt försökt dölja det, och till och med uttalade att nyårsnatten i Köln varit lugn – och dammluckorna öppnades på vid gavel. Det blev med ens alldeles tydligt att medias, myndigheters och politikers gemensamma agenda om att mörka händelser som kunde ”öka på rasismen i samhället” blivit kontraproduktivt.

Jag tycker att Wikipedia är ett bra verktyg. När jag Googlar på något och får upp en massa länkar väljer jag oftast Wikipedia först, svensk och/eller engelsk version. Innehållet är oftast mer än nog och ger nästan alltid svaret på min undran. Det intressanta med Wikipedia är att det är skapat av användarna och förbättras fortlöpande av dem också. I denna artikel är verktyget tänkt att vara en förebild att tillämpa på ett annat område och för ett annat syfte. Patrik Engellau efterlyser strategier inom politiken som kan rädda Sverige. Här är mitt bidrag.

Strax före jul begärde den danske statsministern Lars Rökke Rasmussen att artikel 14 i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skulle ses över.

Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.

Det var inget populärt förslag. Rättighetsförespråkarna rasade ty att ifrågasätta den kanske allra heligaste rättigheten – asylrätten – var något alldeles oerhört.

En ny grupp samhällsbevakare tar över allt mer av de traditionella mediernas roll som samhällsanalytiker. Det är enskilda eller grupper som tar på sig att rapportera, analysera och öppet diskutera samhällsutvecklingen.

Detta har vuxit fram ur debatter i diverse sociala medier, för att nu ta mer organiserad form, med sakkunniga expertbloggare, analytiska online-tidskrifter och specialiserade facebooksidor och grupper.

Några exempel på ovanstående är givetvis här på detgodasamhallet.com, som du läser just nu, andra är ledarsidorna.se, nyheteridag.se, marcusbirro.se, tino.us, och bubb.la, för att nämna några.

Sverige och övriga EU-länder befinner sig i en process med allt stramare regler gällande asylinvandring. Frågan är var vi till slut kommer och landa och vad som kommer behöva offras på vägen. Är det anständigheten, det humana i asylrätten.

EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans har uttalat att cirka 60 procent av de migranter som anlänt till Europa i själva verket är ekonomiska migranter utan skyddsbehov.

Med stramare regler kommer med tiden den andel som inte beviljas asyl att öka. Inrikesminister Anders Ygeman har meddelat att Sverige inom de närmaste åren kommer behöva tvångsdeportera cirka 60 000 – 80 000 personer som nekats asyl. Detta är en process som riskerar att bli blodig bokstavligt talat. Två mord på IKEA i Västerås har redan begåtts, dåd som har koppling till asylpolitiken. Daily Express har publicerat ett videoklipp med en afgansk migrant som hotar att ta livet av tio personer om han blir utvisad.

Förra året gjorde jag ett gruppbesök i Yad Vashem i Jerusalem – minnescentret för Förintelsen.

Inne på museet undrade en medresande pensionerad präst från Svenska kyrkan om det inte var araberna i Europa som var vår tids judar.

Tanken att araber idag förtrycks på samma vis som judarna förtrycktes under nazismen, en tanke som sprids från vänsterakademiska lärosäten, är prästen inte ensam om. När den amerikanske islamkritikern Robert Spencer besökte Sverige 2012 uttalade sig en kvinna från ”Stoppa nazismen”:

Det är en skräckpropaganda som liknar den som Nazityskland använde mot judarna väldigt mycket. Man har olika hatobjekt i olika tidsepoker och just nu är det muslimer man är ute efter.

När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson 2009 i Aftonbladet beskrev problemen med islams utbredning i Europa, kommenterade en kristdemokratisk bekant på Facebook:

Byt bara ut ordet muslim mot judar i denna artikel från 2009 så är vi tillbaka i 30-talets Europa då mörkermän till höger och vänster påbörjade utrensningar av bland annat judar, kristna och homosexuella. Huuuuva!

Stämmer då parallellen mellan dagens muslimer i Europa och judarna i Europa på 1930-talet?

Nej, skillnaderna är för många.

Jag heter inte Arvid Nilsson. Arvid Nilsson är ett namn jag begagnar mig av för att våga tala. Det kan tyckas fegt. Ofta hävdas att man bör stå för sina åsikter, vilket man ju inte riktigt gör om man samtidigt maskerar sig. Det finns till och med de som hävdar att åsikter framförda under pseudonym saknar värde. Denna ståndpunkt kan jag hysa viss respekt för, men jag menar att omständigheterna måste beaktas. Det finns situationer som legitimerar denna typ av anonymitet. Just nu råder sådana förhållanden i Sverige.

Thomas Gür

Det här med KU-anmälningarna med anledning av migrationspolitiken är onekligen intressant.

I grunden lät regeringen Reinfeldt Miljöpartiet diktera migrationspolitiken efter mars 2011 och Migrationspolitiska överenskommelsen, MÖK1.

I augusti 2014 anslöt sig Socialdemokraterna till MÖK1.

I grunden lät regeringen Löfven MP fortsätta att diktera migrationspolitiken efter valet september 2014.

Allt detta stadfästes i DÖ i december 2014.

I oktober gick ett mail ut från finansdepartementet till statssekreterarna. Budskapet var att samtliga departement skulle se över alla tänkbara möjligheter att spara pengar. Prognoserna för statliga utgifter under 2016 ser hisnande ut och regeringen har tvingats ta till bokföringstekniska knep för att undvika att spränga utgiftstaket. Under hösten har statliga bolag tömts på miljardbelopp och statsskulden har ökats på med nya lån. Samtidigt hävdar Stefan Löfven att det råder lysande tider och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Sveriges tillväxt.

Situationen är minst sagt förvirrande. Det tycks finnas ett gap mellan verkligheten och ledande politikers beskrivning av den. Ord och handling pekar åt olika håll. Stefan Löfven målar upp kulisser av välmåga, samtidigt som regeringens agerande snarare vittnar om desperation. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och våra största dagstidningar gör inga försök att skingra okunskapens dimmor för sina läsare. För att förstå vad som händer måste vi granska skeendet bakom Löfvens retorik och fundera över hur det kan råda ekonomisk uppgång och kris på samma gång.

Påve Franciskus kommer i höst att besöka Lund för att uppmärksamma att det var 500 år sedan reformationen inleddes. De senaste påvarna har sträckt ut handen till de historiskt separerade protestanterna. Och i höst når påvens budskap om försoning också Sverige.

Vårt senaste påvebesök var 1989 när Johannes Paulus II besökte Uppsala. Då tog Ulf Ekman, grundare av den protestantiska Livets Ord-rörelsen, hård ton mot påven. Idag har Ulf Ekman tillsammans med hustrun Birgitta konverterat till katolicismen, en livsresa de beskriver i sin bok ”Den stora upptäckten: vår väg till Katolska kyrkan” från 2015.

Denna konvertering var en unik händelse som uppmärksammats i hela världen, eftersom protestantiska samfundsgrundare inte brukar bli katoliker, och i tidningen Dagen jämförde Joel Halldorf, lektor i historisk teologi, Ekmans konvertering med drottning Kristinas konvertering 1654.

Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, säg till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att terroristerna ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. Det rätta islam saknar, enligt detta synsätt, koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Thomas Gür

Det här med resonemang som ”sedan kan jag inte låta bli att tänka på mannen som utförde mordet, det är också en människa bakom” etc… som man brukar höra då någon har mördat, alltså tagit livet av en människa… Hur kommer det sig att man aldrig hör detta om en våldtäkt?

Typ: ”Ja det var väldigt otäckt att hon blev våldtagen av fyra män och slagen och misshandlad och mina tankar går till henne och hennes familj och barn och deras lidande, men sedan kan jag inte låta bli att tänka på de män som genomförde våldtäkten, det är också människor bakom det dådet…”

I en avlägsen utkant av det väldiga romerska riket låg en liten stad, en borg. Den hade legat där länge, men nu gällde romersk lag och pax romana. Fast det kunde gärna räcka med det, tyckte många av stadsborna, Rom lade sig i mycket som man gott kunde sköta på sitt eget sätt.

Det var morgon, och Eminensen kom upp till Borgherren i det höga tornet med dagens ärendelista. Där fanns tre ärenden för beslut:

I) Den i staden som saknar bostad skall tilldelas en bostad.

II) Den som bor i staden skall tilldelas bröd och andra förnödenheter.

III) Den södra och norra stadsporten skall nedmonteras och avlägsnas så att de inte hindrar tillträdet till staden.

Till att börja med vill jag tacka alla skribenter för många kloka tankar som jag har läst på den här sidan. Det var både tankeväckare och underhållande läsning som förgyllde dagarna.

Nu känns det däremot att vi (skribenter, gästskribenter och kommentatorer) har fastnat i tankegångarna. Det mesta av det som skrivs är en bekräftelse av det vi redan vet och är överens om. Trots massor av roliga formuleringar börjar det kännas förutsägbart och halvtjatigt.

Det sägs att man inte skall gråta över spilld mjölk. Nog tycker jag att man får fälla ganska många tårar över det Sverige som har försvunnit. Man kan också vara arg och önska sig att de skyldiga ställs till ansvar. Samtidigt måste man trots allt akta sig för att bli rättshaverist.

Politiker och media förhåller sig inte alltid sakligt och objektivt till relevant forskning och officiell statistik när det gäller migration och integration.

De väljer istället ofta att lyfta fram enstaka händelser som allmängiltiga när händelserna är positiva om utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund, men är däremot noga med att tillägga i huvud- eller bisatser att negativa händelser inte gäller alla utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund.

Anekdotiska argument används flitigt av politiker och upprepas okritiskt av media för att försöka påvisa positiva effekterna av migration och integration, trots att forskning och officiell statistik kan påvisa mindre positiva effekter. Forskningsresultat och officiell statistik som påvisar en annan bild av verkligheten än politikernas döljs.

Till slut brast bubblan och Sverige stängde sina gränser. Den humanistiska stormakten tog täten och satte asylrätten ur spel, vilket triggade danskarna att göra detsamma, vilket i sin tur fick följdverkningar i Tyskland och sista ordet är ännu inte sagt.

Sverige står inför svåra prövningar och närmast ofattbara kostnader. Människor bor i tältläger och hangarer där sängarna står sida vid sida, men de är ändå privilegierade jämfört med de stackare som förvisats till öde landsändar på obestämd tid som kan räknas i år. Nog hade det varit klokare att ha en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik från början. Hur kunde detta politiska haveri inträffa?

I en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan mellan inrikesminister Ygeman och Sten Bergheden (M) visades med all önskvärd tydlighet att regeringen synbarligen inte är medveten om var den egentligen står i frågan. EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv är ett förslag som inte ens träffar laduväggen, vilket också remissrundan tydligt påpekat samt så luddigt skrivet att ingen egentligen vet om vad man skall lagstifta. Även inrikesminister Ygeman fann förslaget ett hastverk men började sedan säga emot sig själv. Låt oss analysera inrikesministerns ståndpunkter.

Vid frågan från om hur inrikesministern definierar ett farligt vapen gav denne svaret det har hög kapacitet, hög utgångshastighet, stort magasin och kan laddas om snabbt. (Är inte alla vapen i fel händer farliga?)