Enligt klimatöverenskommelsen i Paris 2015 skall användningen av fossil energi minskas för att minska utsläpp av växthusgaser, främst koldioxid. Åtgärderna skall genomföras så snart som möjligt. Det kvantitativa mått som överenskommelsen innehåller gäller den genomsnittliga temperaturökningen. Denna skall stanna under 2 ^o C. Parterna skall dock sträva efter att begränsa den till 1,5 ^o C över förindustriella nivåer (artikel 2 a).

Genomförandetiden är inte bestämd närmare än att emissionen av växthusgaser skall nå sin högsta punkt så snart som möjligt. Parterna skall sedan sträva efter balans mellan av människan orsakade utsläpp av växthusgaser och bortskaffande av dessa via sänkor under andra halvan av innevarande sekel (artikel 4).

Vad innebär detta? Produktion och användning av fossila bränslen behöver avvecklas i stor utsträckning. Övertalig personal hanteras, förhoppningsvis utan utbrott av social oro. Ny teknik för det som skall komma istället utvecklas, produceras, installeras och bemannas. Personal rekryteras och utbildas. Kostnaderna blir stora. Hur stora de blir är inte möjligt att beräkna med överenskommelsens kvalitativa och halvkvantitativa mått på omfattning och genomförandetid. Inga kostnader är heller specificerade i Parisöverenskommelsen.

I överenskommelsen i Köpenhamn 2009 åtog sig de utvecklade länderna att tillsammans årligen bidra med 100 miljarder USD från 2020. Det är förmodligen alldeles för litet. Uppskattningar av omställningskostnader bara inom utvecklingsländerna varierar mellan årligen 28 miljarder USD (UNFCCC) och 300 miljarder USD (UNDP). Det är en tiopotens som skiljer och visar på osäkerheten.

En annan fråga när det gäller kostnader är vad man skall jämföra med. Under en period av 50 till 100 år skulle mycket hända med världens energimix även utan klimatåtgärder och genom marknadskrafter. Allteftersom de lättillgängliga fossillagren töms blir det dyrare att få fram bränslen, vilket ökar trycket på andra kraftkällor. Reglerbar kraft kommer liksom tidigare från traditionell vattenkraft och mer och mer från ny, renare kärnkraft (torium, breeder, kanske även fusion). Genom att teknik för lagring av energi utvecklas kommer också energi från solceller, vindkraft och vågkraft att blir alltmer användbar.

Till det kommer en önskan att även bortsett från klimathotet minska fossilanvändningen. Det beror på andra negativa konsekvenser för miljön och människors hälsa av utvinning och användning av fossil energi. Många kommer att fråga sig varför nationerna skall hetsa fram en mycket dyrbar förändring, som ändå sker, låt vara med fördröjning.

Betydande stötestenar vid genomförandet av FNs klimatöverenskommelser är av ekonomiskt, politiskt och socialt slag. Men kanske är de psykologiska hindren störst. Det är inte första gången i världshistorien, som världens undergång förutspås. När insikten om FN-överenskommelsernas revolutionerande omställning och enorma kostnader sjunker in i det allmänna medvetandet, kommer många människor att ifrågasätta dem eller helt enkelt slå dövörat till för de ständiga larmen.

Just nu är det politiskt korrekt att godta IPCCs två fundamentala teser, att det sker en långsiktig global uppvärmning och att denna är orsakad av människans fossilanvändning. De som betvivlar den ena, den andra eller båda dessa teser och vill diskutera andra förklaringar, blir utfrysta. Det är ingen vetenskaplig hållning. Växthuseffekten, som möjliggör livet på jorden, är en komplicerad fråga, som långt ifrån är slutgiltigt klarlagd.

FNs klimatöverenskommelser är angelägna, men hade knappast varit möjliga utan ensidighet i argumentationen. Så fungerar politiken. Men politik och naturvetenskap är väsensskilda. ”Politik är att vilja” skrev en känd svensk politiker. Naturvetenskap bygger tvärtom på ständig beredskap att ompröva.

Klimathotet kommer att följa mänskligheten i generationer framåt. Opinioner svänger. Det är alltför lätt för politiker och politiska partier att i dagens opinionsläge förfalla till populism i klimatfrågan och föreslå och genomföra symbolhandlingar utan långsiktigt värde för klimatet. Det försvagar tilltron till saken. Det gäller att prioritera insiktsfullt och att välja strider med omsorg.

Ulf Ulfvarson är doktor i kemisk teknologi och professor emeritus i Industriell ergonomi vid KTH. Han har en omfattande vetenskaplig och populärvetenskaplig publicering om bland annat miljö och arbetsmiljö med tonvikt på kemiska och fysikaliska hälsorisker.