I oktober gick ett mail ut från finansdepartementet till statssekreterarna. Budskapet var att samtliga departement skulle se över alla tänkbara möjligheter att spara pengar. Prognoserna för statliga utgifter under 2016 ser hisnande ut och regeringen har tvingats ta till bokföringstekniska knep för att undvika att spränga utgiftstaket. Under hösten har statliga bolag tömts på miljardbelopp och statsskulden har ökats på med nya lån. Samtidigt hävdar Stefan Löfven att det råder lysande tider och att många länder har anledning att vara avundsjuka på Sveriges tillväxt.

Situationen är minst sagt förvirrande. Det tycks finnas ett gap mellan verkligheten och ledande politikers beskrivning av den. Ord och handling pekar åt olika håll. Stefan Löfven målar upp kulisser av välmåga, samtidigt som regeringens agerande snarare vittnar om desperation. Det är inte lätt att hänga med i svängarna och våra största dagstidningar gör inga försök att skingra okunskapens dimmor för sina läsare. För att förstå vad som händer måste vi granska skeendet bakom Löfvens retorik och fundera över hur det kan råda ekonomisk uppgång och kris på samma gång.

Påve Franciskus kommer i höst att besöka Lund för att uppmärksamma att det var 500 år sedan reformationen inleddes. De senaste påvarna har sträckt ut handen till de historiskt separerade protestanterna. Och i höst når påvens budskap om försoning också Sverige.

Vårt senaste påvebesök var 1989 när Johannes Paulus II besökte Uppsala. Då tog Ulf Ekman, grundare av den protestantiska Livets Ord-rörelsen, hård ton mot påven. Idag har Ulf Ekman tillsammans med hustrun Birgitta konverterat till katolicismen, en livsresa de beskriver i sin bok ”Den stora upptäckten: vår väg till Katolska kyrkan” från 2015.

Denna konvertering var en unik händelse som uppmärksammats i hela världen, eftersom protestantiska samfundsgrundare inte brukar bli katoliker, och i tidningen Dagen jämförde Joel Halldorf, lektor i historisk teologi, Ekmans konvertering med drottning Kristinas konvertering 1654.

Islam har i dagens västerländska samhälle fått en plats i samhällsdebatten som vore helt otänkbar för bara 20 år sedan. Går vi ännu längre tillbaka, säg till 60-talet, så nämndes islam i stort aldrig i media eller i det dagliga samtalet. Skälet till denna förändring är naturligtvis det stora antalet migranter från muslimska länder, som kommit till Sverige och många andra västländer främst sedan 90-talet. Debatten får bränsle genom ett stort antal spektakulära händelser med koppling till islam.

Åsiktsspridningen är stor. Företrädare för islam, liksom ett antal ledande västerländska politiker och högt uppsatta akademiker, hävdar att islam är ”fredens religion” och att den väl låter sig förenas med modern demokrati. Denna sida av debatten vill gärna göra en tydlig distinktion mellan islam och ”islamism”, det vill säga politisk islam. De hävdar oftast att de terrorister, som säger sig utföra sina handlingar i islams namn, inte har något med islam att göra eller att terroristerna ”bara är en liten minoritet, som kidnappat islam”. Det rätta islam saknar, enligt detta synsätt, koppling till de blodiga händelserna. Denna sida av debatten hävdar också ofta att det finns eller håller på att utvecklas en ”europeisk” islam väl lämpad för det moderna västerländska samhället.

Thomas Gür

Det här med resonemang som ”sedan kan jag inte låta bli att tänka på mannen som utförde mordet, det är också en människa bakom” etc… som man brukar höra då någon har mördat, alltså tagit livet av en människa… Hur kommer det sig att man aldrig hör detta om en våldtäkt?

Typ: ”Ja det var väldigt otäckt att hon blev våldtagen av fyra män och slagen och misshandlad och mina tankar går till henne och hennes familj och barn och deras lidande, men sedan kan jag inte låta bli att tänka på de män som genomförde våldtäkten, det är också människor bakom det dådet…”

I en avlägsen utkant av det väldiga romerska riket låg en liten stad, en borg. Den hade legat där länge, men nu gällde romersk lag och pax romana. Fast det kunde gärna räcka med det, tyckte många av stadsborna, Rom lade sig i mycket som man gott kunde sköta på sitt eget sätt.

Det var morgon, och Eminensen kom upp till Borgherren i det höga tornet med dagens ärendelista. Där fanns tre ärenden för beslut:

I) Den i staden som saknar bostad skall tilldelas en bostad.

II) Den som bor i staden skall tilldelas bröd och andra förnödenheter.

III) Den södra och norra stadsporten skall nedmonteras och avlägsnas så att de inte hindrar tillträdet till staden.

Till att börja med vill jag tacka alla skribenter för många kloka tankar som jag har läst på den här sidan. Det var både tankeväckare och underhållande läsning som förgyllde dagarna.

Nu känns det däremot att vi (skribenter, gästskribenter och kommentatorer) har fastnat i tankegångarna. Det mesta av det som skrivs är en bekräftelse av det vi redan vet och är överens om. Trots massor av roliga formuleringar börjar det kännas förutsägbart och halvtjatigt.

Det sägs att man inte skall gråta över spilld mjölk. Nog tycker jag att man får fälla ganska många tårar över det Sverige som har försvunnit. Man kan också vara arg och önska sig att de skyldiga ställs till ansvar. Samtidigt måste man trots allt akta sig för att bli rättshaverist.

Politiker och media förhåller sig inte alltid sakligt och objektivt till relevant forskning och officiell statistik när det gäller migration och integration.

De väljer istället ofta att lyfta fram enstaka händelser som allmängiltiga när händelserna är positiva om utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund, men är däremot noga med att tillägga i huvud- eller bisatser att negativa händelser inte gäller alla utrikesfödda och andra med invandrarbakgrund.

Anekdotiska argument används flitigt av politiker och upprepas okritiskt av media för att försöka påvisa positiva effekterna av migration och integration, trots att forskning och officiell statistik kan påvisa mindre positiva effekter. Forskningsresultat och officiell statistik som påvisar en annan bild av verkligheten än politikernas döljs.

Till slut brast bubblan och Sverige stängde sina gränser. Den humanistiska stormakten tog täten och satte asylrätten ur spel, vilket triggade danskarna att göra detsamma, vilket i sin tur fick följdverkningar i Tyskland och sista ordet är ännu inte sagt.

Sverige står inför svåra prövningar och närmast ofattbara kostnader. Människor bor i tältläger och hangarer där sängarna står sida vid sida, men de är ändå privilegierade jämfört med de stackare som förvisats till öde landsändar på obestämd tid som kan räknas i år. Nog hade det varit klokare att ha en ansvarsfull och långsiktigt hållbar migrationspolitik från början. Hur kunde detta politiska haveri inträffa?

I en interpellationsdebatt i riksdagen förra veckan mellan inrikesminister Ygeman och Sten Bergheden (M) visades med all önskvärd tydlighet att regeringen synbarligen inte är medveten om var den egentligen står i frågan. EU-kommissionens förslag till nytt vapendirektiv är ett förslag som inte ens träffar laduväggen, vilket också remissrundan tydligt påpekat samt så luddigt skrivet att ingen egentligen vet om vad man skall lagstifta. Även inrikesminister Ygeman fann förslaget ett hastverk men började sedan säga emot sig själv. Låt oss analysera inrikesministerns ståndpunkter.

Vid frågan från om hur inrikesministern definierar ett farligt vapen gav denne svaret det har hög kapacitet, hög utgångshastighet, stort magasin och kan laddas om snabbt. (Är inte alla vapen i fel händer farliga?)

På bland annat denna blogg har invasionen av utomeuropeiska migranter jämförts med de händelser, som i slutändan ledde till det västromerska rikets fall. Germanska stammars övergång över Rhen vintern 407 har därvid tillmätts avgörande betydelse. Invasionen hade föregåtts av en lång tid av förfall, avbruten av perioder av temporär återhämtning under handlingskraftiga kejsares styre.

David Engels, professor vid Université Libre de Bruxelles och expert på romersk historia, berör inte dessa sentida händelser. För honom gick det gamla Rom, det etniska romarnas rike, i verkligheten under flera århundraden tidigare. Boken kom ut 2014 som en uppdaterad tysk upplaga[1] av den ursprungliga franska versionen[2] från 2013.

Under drygt ett och ett halvt år har jag på regeringens uppdrag (utsedd av Alliansen och fått fortsätta under den nuvarande) utrett demokratin i Sverige. Utredningen – på sammanlagt 1 400 sidor – överlämnas idag till demokratiministern. Den kommer att leda till betydande besvikelse.

Det är nämligen bara en liten skärva av demokratin jag haft i uppdrag att utreda.

Sedan nyårshelgens attacker mot framförallt kvinnor i Köln och andra europeiska städer har diskussionen om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, i synnerhet när det gäller sexualbrott, diskuterats i tusentals kommentarfält. Av det lilla jag orkat läsa står diskussionen fortfarande och stampar på samma gamla punkt, där – i grova drag – högern ser kultur som den viktigaste förklaringen medan vänstern hänvisar till socioekonomiska orsaker.

Jag tänker inte fördjupa mig i denna låsta debatt, utan nöjer mig med att konstatera att både kulturella och socioekonomiska orsaker förmodligen utgör delförklaringar till fenomenet.

En viktig detalj som debatten tenderar missa är dock att invandrarna inte utgör ett representativt urval av befolkningen i sina ursprungsländer. En del har visserligen uppmärksammat problematiken i att en stor del av den senaste tidens invandrare är unga män, vilket ökar överrepresentationen då gruppen ”unga män” är mer brottsaktiva än andra. Övervikten för just unga män bland migranterna beror förstås på att gruppen är mer kapabel och benägen att bege sig på den riskabla resan till Europa.

Thomas Gür

Kära kvalhemliga[1] dagbok,

Idag kom nya instruktioner från tavaritj Bortnikov. Över den säkra servern som GIA håller i Ulaanbaatar och som routas över Groznyj. Meddelandet löd: ”Dra den grönskande näsapan över tajgans tunga trapp.”

När jag avkodat meddelandet blev jag litet förvånad. Nu vill man att vi inriktar destabiliseringsåtgärderna mot Danderyds Nyheter – jag tror att det måste ha fallit bort något i översättningen…  men när jag förde ihop tidningens begynnelsebokstäver blev det tydligare med vilket mål som avsågs.

Politikerna vågar inte ta kontroversiella beslut av rädsla för medias reaktion. Följden har blivit passivitet och senfärdighet, minskat förtroende och sämre beslut.

Ansvaret för utvecklingen ligger hos politikerna själva. De trodde att de funnit en smitväg för att slippa hamna i medias klor. I själva verket lämnade de över makten. Det är hög tid att den återtas.

Den 11 september 2001 blev USA och hela Västvärlden attackerade av militanta islamister. De attackerade oss primärt på teologiska grunder.

Det har vänstern ända från början haft svårt att acceptera. Redan den 13 september 2001, sa den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib på SVT:s program Mosaik om attacken:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Inom den akademiska vänstern har författare som Noam Chomsky förankrat teorin om att världens orättvisor ytterst beror på europeisk kolonialism och amerikansk ”imperialism”. Och Mona Abou-Jeib var snabb med att placera 9/11-attacken i just denna kontext.

Riksdagen beslutade 1975 enhälligt att göra Sverige till ett multikulturellt samhälle, följt av ett beslut 1997 att hela samhället ska baseras på mångfald i betydelsen multietnicitet.[i] Dessa beslut – de mest avgörande i Sveriges historia sedan Olof Skötkonung för över 1000 år sedan bestämde att Sverige skulle bli kristet – togs utan föregående debatt.

Några empiriska studier av erfarenheter av multikulturella/multietniska samhällen föregick inte besluten. Tysklands förbundskansler Merkel medgav 2010 att mångkulturen ”misslyckats fullständigt”.[ii] Storbritanniens premiärminister Cameron och Frankrikes dåvarande president Sarkozy gjorde strax därefter liknande uttalanden.

Ibland kan man behöva revidera sina åsikter. När begreppet åsiktskorridor började användas frekvent så var jag extremt skeptisk till det och dess existens. Jag hade svårt att se att en sådan existerade, vi har ju yttrandefrihet, så hur kan vi ha en åsiktskorridor? Jag har fått revidera det. Vi har en åsiktskorridor, eller kanske vi kan se det som flera beroende på sammanhang – socialt accepterade åsikter är olika beroende på i vilket sammanhang de yttras. Problemet med korridoren är när den blir för trång, och när vi har ett debattklimat där debatter mer liknar en pöbel som drar från debatt till debatt för att nedgöra motståndare, oftast utan riktiga sakargument eller analys. Den som ska offras har helt enkelt tyckt fel, tänkt fel.

Att en mer eller mindre namnlös massa får bestämma vad som är rätt att uttrycka eller inte är ett demokratiproblem som blir allt större ju större del av åsikterna på nätet sprids genom sociala nätverk inom egna grupper. De är ju inte så att åsikterna stannar i de sociala medierna – utan de sociala medierna fungerar snarare som spin-doctors som förmedlar vad som får tyckas eller inte till andra lager.

I maj håller vi i Miljöpartiet kongress. Då faller domen över den förda anpassningspolitiken till Socialdemokraterna, på snart sagt alla områden. Likt en lavin kommer man att svepa bort dem som svikit och sålt ut våra grundvärderingar, de som ännu klamrar sig fast vid fina titlar, utrikesresor och höga löner.

Vi kan göra upp om mycket för att få inflytande i kärnfrågor men när dessa kompromissas bort faller den gröna idén.

Miljöpartiets kompromisser med (S) har varit många och dyra. I Stockholm såldes, trots löften från (S) om motsatsen, hela Stockholm Energi AB ut redan på 90-talet. Några år senare när Stockholm röstade om trängselskatt kompromissades alternativet ”skatt endast till kollektivtrafik” (att skatteintäkterna från trängselskatten endast skulle finansiera kollektivtrafiken) bort. Det går heller inte för de Gröna att stoppa bygget av motorvägarna Väster- och Österleden.

Vad mer är bortförhandlat? Vad vet partiledningen och (S) men inte gräsrötterna (ännu)?

Den 28 december 2015 avled heavymetalbandet Motörheads grundare Lemmy Kilmister.

Han var bokad i Paris samma helg som ISIS utförde terroristattacken där 130 människor mördades. I en intervju den 20 november med ZDF sa Lemmy att han skulle ha kunnat uppträda i Paris dagen efter terrordåden. För om vi slutar så vinner terroristerna, sa han.

I kampen mot radikal islam är den metalmusik för vilken Lemmy var en ikon ett konstnärligt vapen.

Det svenska pensionssystemet är komplicerat. Det finns flera olika typer. Allmän pension består av inkomstpension, premiepension och i vissa fall (om man är född mellan 1938-53) tilläggspension (ATP). Sedan finns det tjänstepension/avtalspension för vissa arbetstagare. För att garantera att alla pensionärer får en viss lägsta nivå finns en så kallad garantipension på drygt 7 000 kronor/månad.

Pensionen är antingen förmånsbaserad eller premiebestämd. Vid det förstnämnda utgår pensionsbeloppet med en fastställd summa per månad. Den premiebaserade pensionen, som numera är den dominerande, kan variera beroende på hur det går för Sverige – hur stor avkastningen på de inbetalda avgifterna blir. Går det dåligt slår den så kallade pensionsbromsen, eller balanseringsmekanismen som den heter, till. Denna mekanism agerar per automatik; i en svagare konjunktur sänks pensionerna, systemet blir ”balanserat”. De senaste åren har ”bromsen” slagit till flera gånger med upp till 4 procent enligt pensionsmyndigheten (bromsen slår även till åt andra hållet, det vill säga pensionerna återställs om utdelningarna blir större, 2016 ökar den med 4,2 procent.)

SVT har nyligen kommit ut med manualen ”Nya språkråd för att bättre spegla hela Sverige”, som ska ge medarbetare vägledning beträffande användningen av termer som till exempel ”svensk”, ”invandrare” och ”utrikesfödd”. Manualen avråder också från vaga, ofta ”fel”, använda uttryck som ”människor med etnisk bakgrund”. Utgångspunkten är enligt SVT att människor ”ska få definiera sig själva”.

Bakgrunden till initiativet är, förklarar Anne Lagercrantz, chef för nyhetsdivisionen på SVT, att ”Sverige är ett land i förändring och att SVT:s medarbetare måste vara säkra att de formulerar sig inkluderande i arbetet med mångfaldsfrågorna”. Lagercrantz uttrycker också en förhoppning om synpunkter på manualen även från personer utanför SVT och anger att den finns på den här web-adressen: Sverigespegling på SVT Nyheter.pdf. [i]

Även om asylsökarfrågan (volymerna) är av akut natur och dominerar debatten så bör man inte glömma de bakomliggande problem som finns i socialstaten, bortom och före invandringsproblematiken, och som måste adresseras om vi ska få ett värdigt samhällssystem – nå det goda samhället.

Jag tänker bland annat på den instrumentella syn på medborgaren som verkar vara inbyggd i staten och inte tycks kunna ändras, oavsett vilken partifärg de som för tillfället sitter vid makten har. En syn som innebär att medborgaren ses som ett skattesubjekt i första hand och en fri människa i sin egen rätt först i tredje eller fjärde hand (i andra hand kommer plikten att konsumera).

Hur ska Sverige kunna räddas från en systemkollaps? Kommer en framtida klok riksdagsmajoritet och regering att ställa allt till rätta? Eller en diktatorisk ledare? Antifeministisk pursvensk kvotering?

Efter att ha vältrat oss i hopplöshetens gyttja bör vi låta sinnet vila vid uppbyggligare visioner. Eftersom den civilisatoriska utvecklingen tagit en unik vändning finns ingen lärdom att hämta ur historien. Låt oss alltså gå till myterna!

Några gånger under livets gång inträffar nog hos de flesta av oss en ”inre förvandling”. Det syns inte på utsidan men den finns ändå där. Ett sådant tillfälle kan vara när man i högtidlig form, i en noga fastställd ceremoni, avger ett löfte. Det ömsevisa äktenskapslöftet i en vigselritual, som resulterar i att kontrahenterna blir man och hustru, kan illustrera vad jag menar.

Att vara blåögd sägs tyda på troskyldighet och att hysa alltför stor tillit till omgivningen. Verklighetskontakten saknas. Att få ett blått öga kan betyda att man i slagsmål blivit tillfogad en skada. Änglakörens (med Hans Bergströms benämning i DI 29 september i år) insatser kan beskrivas som blåögda och har, efter viss omsvängning i immigrationspolitiken, därefter gett ett öga blått. Alla de som under lång tid vetat bättre än vi andra och trumpetat om de öppna gränsernas välsignelser befinner sig på reträtt. Inte riktigt alla förstås.

När jag för kanske tio år sedan, vid ett samtal med en nämndeman, förstod att enligt handfast erfarenhet från en tingsrätt i norra Storstockholm närmare 80 % av alla brott begicks av personer med utländsk bakgrund, fick jag mig en tankeställare. Långt senare har jag blivit rekommenderad några böcker som gett underlag för vidare funderingar. Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe är en. Paul Colliers Exodus är en annan.

Det är allvarligt att det sprids en felaktig bild av vilken amerikansk president det är som bär ansvaret för framgångarna för Islamiska staten. Dagens problem med IS har orsakats av Barack Obama, inte av George W. Bush.

Valet i Irak år 2005 framkallade en påfallande stärkt nationell samhörighet. I augusti 2005 antog irakierna den mest framstegsvänliga konstitutionen i hela arabvärlden – ett dokument som garanterade lika rättigheter för alla. Den skyddade religionsfriheten, mötesfriheten och yttrandefriheten, för alla. I nästa fria val, december 2005, ersattes interimsregeringen med en permanent regering. TV-stationer världen över visade hur 12 miljoner irakier, det vill säga 70 procent av den röstberättigade befolkningen, med glädje trotsade de kvarvarande orosstiftarnas hot. Bland dessa fanns en hoppingivande stor del sunnimuslimer. Fyra månader senare tillsattes premiärminister Nouri al Malaki, också detta i ett val som irakierna själva anordnade.

När jag har stött på Den Nya Välfärden har jag tänkt att det är tur att någon försöker hålla tummen på en massa tokigheter som pågår i Sverige. Nyligen fick jag också en välmatad tidningsbilaga med ett brokigt innehåll där mycket var tänkvärt och bra. Men jag letar, på dessa 28 sidor, efter någon som helst synpunkt på vår globala eller ekologiska framtid. Förgäves. Naturen existerar inte och ”samhället” tycks sluta vid Sveriges gränser.

Om detta är den svenska företagsamhetens röst så blir jag fundersam. Även företagare är människor och brukar inse att de lever i en omgivning – som ordet ”miljö” ursprungligen betyder – som de måste ta hänsyn till. Idag är det allmänt accepterat att vår livsstil i den rika världen är ohållbar: det sprids för mycket växthusgaser, allt mer marker blir ofruktbara, skogar skövlas, vi går mot en brist på vatten, sand och en del mineraler, åtminstone i ett globalt perspektiv. Livsbetingelserna för kommande generationer försämras.

Detta brev snappades enligt uppgift nyligen upp ur den ryska diplomatiska posten.

Kamrat Vladimir Vladimirovitj, käre president Putin!

Under de senaste åren har flera planer upprättats på en militär operation för att snabbt säkra nödvändiga baser för patriotiska stridskrafter på den svenska Östersjö-ön Gotland ifall Moderlandet akut skulle behöva skyddas mot luft- eller vattenburna Nato-angrepp på den baltiska kusten.

Jag växte upp på i Luleå under slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Det var ett hårt reglerat samhälle som styrdes av socialdemokrater. Livet var på sätt och vis ganska enkelt då ingen valfrihet fanns. Få funderade på att starta eget då samhället knappast inbjöd till privata initiativ.

Flyg, järnvägar, energi, radio & TV, telefoni, apotek, vård, skola och omsorg var alla samhälleliga monopol, liksom givetvis polis, brandförsvar och militär. Andra områden dominerades av statliga företag som LKAB och Domänverket eller av folkrörelse-bolag som också styrdes av socialdemokrater, som t ex KF (Coop), HSB, Folksam, ABF och Fonus. Från vaggan till graven i socialdemokratiska händer.

Mångkultur är ett ord som det finns anledning att reflektera över. I grunden handlar det om frihet. När jag och hustrun begick årets julbord, bestod flertalet gäster i lokalen av aktiva medlemmar i föreningen Skog och Ungdom. De flesta var pensionärer och deras gemensamma intresse är att varje år bygga en kolmila, att syssla med naturvård – och att umgås under trivsamma former. Några ”nyanlända” sågs inte till i det sällskapet. Skog och Ungdom är ett utomordentligt exempel på hur vårt civilsamhälle fungerar, och hur civilsamhället till stora delar är organiserat.