Gästskribent Simon O. Pettersson: Löfvens europeiska migrationspolitik saknar moralisk bärkraft

logo­DGSI den allmänna diskussionen är det en central tankefigur, att den svenska migrationskrisen skulle kunna mildras, om man bara satte press på övriga europeiska länder. Förutom det utsiktslösa i detta företag, bör man ställa frågan, om man har någon moralisk rätt att kräva detta.

En som särskilt uppskattar denna typ av retorik är statsminister Stefan Löfven. I alla möjliga sammanhang pratas det om gemensamt ansvar. Vid en manifestation vid Medborgarplatsen den 6:e september hette det: ”Sverige ska fortsätta att ta sitt ansvar. Men det räcker inte. Hela Europa måste göra mer. […] Det behövs ett tvingande och permanent omfördelningssystem för att alla EU-länder ska ta emot människor som flyr för sina liv. EU måste kraftigt öka sitt mottagande av kvotflyktingar och Sverige, vi ska göra vår del av det åtagandet.” Detta med gemensamt ansvar tycks länge ha varit en räddningsplanka för Löfven, som skall förklara den svenska politikens misslyckande, och rädda oss ut ur den nuvarande situationen.

Inte bara Löfven uppskattar denna typ av retorik. Från stora delar av det politiska och mediala etablissemanget hörs liknande tongångar. En central del av den senaste migrationsuppgörelsen, som alla riksdagspartier utom SD och V stod bakom, var att försöka omfördela fler invandrare till andra EU-länder. Om bara fler EU-länder tog sitt ansvar så skulle den svenska politiken minsann fungera verkar budskapet vara. Man menar sig alltså vara en altruistisk stormakt, som blir straffad för de andra EU-ländernas egoism.

Denna peka finger-mentalitet har dock flera problem. Den mest uppenbara, som nog väldigt många omedelbart inser, är att det är tämligen utsiktslöst. Om man ser till vilka signaler andra EU-länder sänder ut, och vilka problem som redan finns med mångkulturen på andra håll i Europa, är det inte så sannolikt att många andra EU-länder skulle vara hågade att ta emot fler invandrare. Det finns alltså ett uppenbart element av verklighetsflykt i dessa förslag. I stället för att påverka det man själv kan påverka, försöker man ge sken av att man kunde påverka andra att lösa situationen. Det blir till ett sätt att undvika att genomföra de lösningar på problemet som skulle kunna ge effekt.

Det finns dock två andra argument mot detta som är viktiga att framhålla. För det första kan man ifrågasätta om det är ett gemensamt europeiskt ansvar. Det torde vara grundläggande att varje lands medborgare har rätt att bestämma över sitt eget territorium. Därmed borde de också ha rätt att bestämma vilka som har rätt att invandra, och vilka som inte har det. Sådana beslut måste tas utifrån varje lands egna värderingar, resurser, avvägningar etcetera. Sveriges normer kan inte vara rådande för alla andra länder. Vissa andra länder kanske inte gör samma avvägningar som Sverige, under inflytande av de problem vi har.

Det viktigaste argumentet mot denna retorik är dock, att den bortser från migrationsströmmens orsaker. Varför väljer så många att ta den svåra och osäkra vägen till norra Europa, i stället för att stanna där de är? Ett kraftigt incitament är den mycket generösa politik som förs av Sverige och Tyskland. Vi har alltså ett stort ansvar för den kris som uppstått. Om vi hade fört en mer återhållsam politik hade inte lika stora flyktingströmmar uppstått.

Det finns därmed något djupt osmakligt i talet om de andra EU-ländernas ansvar. Större ansvar har vi i Sverige med vår politik, som attraherar många invandrare. I stället för att skylla på andra borde vi alltså se om vårt eget hus.

Simon O. Pettersson är germanist och frilansskribent, bosatt i Uppsala. Stort intresse för humaniora i allmänhet och litteratur i synnerhet. Skriver skönlitterärt, både prosa och poesi. Debuterade med diktsamlingen Athens ruiner (Aguéli förlag, 2015).