Gästskribent Hans Kindstrand: Det mångkulturella Sverige – civilsamhället

logo­DGSMångkultur är ett ord som det finns anledning att reflektera över. I grunden handlar det om frihet. När jag och hustrun begick årets julbord, bestod flertalet gäster i lokalen av aktiva medlemmar i föreningen Skog och Ungdom. De flesta var pensionärer och deras gemensamma intresse är att varje år bygga en kolmila, att syssla med naturvård – och att umgås under trivsamma former. Några ”nyanlända” sågs inte till i det sällskapet. Skog och Ungdom är ett utomordentligt exempel på hur vårt civilsamhälle fungerar, och hur civilsamhället till stora delar är organiserat.

Själv är jag medlem i kanske ett tiotal olika föreningar, allt från en bostadsrättsförening, som förvaltar stora ekonomiska värden, till en korvgrillarförening, vars enda uppgift är att arrangera årets sommarfest. Oavsett vilka intressen man har, finns det en uppsättning av föreningar där man kan träffas och umgås med likasinnade: idrottsklubb, hundklubb, båtklubb, konstförening, etc. för att inte tala om studiecirklar om allt mellan himmel och jord. Medlemskap i sammanslutningar av det här slaget bygger sociala nätverk som ger vänner och gemenskap. Jag kan själv välja sammansättningen efter intressen och fallenhet och jag bestämmer själv hur jag vill fördela min tid och mitt engagemang. Konkurrensen mellan föreningarna om medlemmarnas engagemang och närvaro är stor. Här finns det mångkulturella Sverige, men så används inte ordet. Tvärtom förnekar ledande politiker att Sverige har något som ens kan kallas för svensk kultur.

I Sverige intar centralmakten en översittarattityd. Den har åtagit sig att lösa alla individers alla problem. Det kan i förstone tyckas vara en bra ambition, även om det närmast tyder på önsketänkande och hybris. Problemet är att politiken inte med samma glöd kan leverera livets glädjeämnen. Till syvende och sist är det ju ändå det som livet handlar om: att skapa och ta tillvara livets alla glädjeämnen.

Det Sverige som håller på att växa fram genom centralmaktens migrationspolitik handlar inte om mångkultur, utan om att bygga förutsättningar för monokulturer i parallellsamhällen. Klanbaserat, teokratiskt och – utifrån mitt mångfalds-perspektiv – torftigt. En tillvaro där man enligt centralmakten är ”integrerad” om man har ett jobb, och i någon mån kan bidra till sin egen och sin familjs försörjning. Helst ska man också vara (netto)skattebetalare.

Att integreras i det svenska samhället handlar emellertid inte bara om att klara sin försörjning på egen hand, att få ett jobb och att bli en konsument på en marknad. Det handlar också om att bli en integrerad del i det samhälle där man lever. Integrationspolitik är ett ord som leder tanken fel. Integration sker i civilsamhället, inom sektorer där centralmaktens inflytande är obefintligt.

I civilsamhället har orden mångfald och mångkultur ett konkret innehåll. Jag kan själv bestämma vem jag är. Jag kan själv välja vad jag vill göra med mitt liv. Frihet och ansvar kan vara en tung börda, man kan misslyckas, men det är civilsamhällets mycket entydiga budskap. Jag har själv det primära ansvaret för mitt liv.

I Sverige fungerar integrationen sämst i Europa. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga. Ingångslönerna är för höga. Men de här sakerna är negligerbara jämfört med trösklarna in i civilsamhället. De sammanslutningar som bär upp civilsamhället innehåller ett mycket tydligt budskap. Alla är välkomna – på våra villkor. Här finns en konflikt mellan politikens motto ”allas lika värde” och civilsamhällets inställning ”alla är välkomna – men här värnar vi om de värden som vår sammanslutning står för”. Det finns en del som vill kalla denna urvals-mekanism för ”rasism”. Jag ser det som att säkerställa omistliga värden för de individer som ingår i sammanslutningen. – Jag värnar mitt hem, jag värnar min familj, jag värnar mina intressen.

Om vi nu återgår till dagens situation. Centralmakten har på olika sätt misslyckats. Till syvende och sist kan centralmakten inte klara sig utan civilsamhällets medverkan (hur motbjudande den insikten än kan vara för centralmakten). En kommun kan centralmakten, med ett urval av subsidier och repression kommendera. Centralmakten har emellertid ingen bestämmanderätt över föreningar som Skog och Ungdom. De bygger sin kolmila och vårdar naturen utan att fråga centralmakten om lov. De bestämmer själva vem som är välkommen i gemenskapen och vem som inte är det.

Som jag ser saken är det nu upp till politiken att närma sig civilsamhället med en ödmjuk fråga: ”Vi har tagit på oss en uppgift som vi inte klarar av. Hur kan vi hjälpas åt?”

Nu är ju ödmjukhet inte det karaktärsdrag som utmärker politiken. Att framhärda med verklighetsfrånvänt översitteri ligger naturligtvis närmare till hands. Om centralmakten framhärdar med den attityden kommer det att gå åt pipan.

Hans Kindstrand är advokat. Under åren 1975 – 1982 var han verksam i offentlig sektor. Han har sedan 1982 arbetat på advokatbyrå. Tidigare var han delägare i två större advokatbyråer i Stockholm. Sedan 1998 driver han en egen advokatbyrå med kontor i Norrköping. Han har uteslutande sysslat med civilrätt.