Vad som utmärker Väst är självkritiken, inte övergreppen

Thomasgur1

Thomas Gür

Den västerländska civilisationen så som den uppstod i Europa, är den första mänskliga civilisation som ifrågasatte det moraliska i vad som alla civilisationer och mänskliga samhällsbildningar ägnat sig åt genom historien: erövringskrig, plundring, förslavande, folkmord, våldtäkter och skändligheter.

Ingen annan civilisation har tidigare varit så systematiskt självkritisk. Den självkritik som under 1900-talet andra civilisationer började utveckla beträffande sina egna illdåd, kom att direkt inspireras från västerlandets föredöme.

För västs del börjar det kanske med Aischylos drama Perserna 400 f. Kr., där man ser skeendet med ”de andras ögon”. I Perserna berättar Aischylos om hur nyheten om den persiska förlusten mot grekerna i slaget vid Salamis 480 f. Kr. tas emot i den persiska huvudstaden Susa. Aischylos ger inte en nedsättande bild av förlorarna, utan försöker få åskådarna att känna medlidande för en slagen fiende vars kung, Xerxes, tvingas inse att förlusten beror på hans hybris.

Viljan att förstå den andre, inte bara ur ett taktiskt, utan även ett intellektuellt och emotionellt perspektiv, manifesteras så småningom i den västerländska kulturen som en förmåga till självkritisk betraktelse.

Från den judisk-kristna etiska principen att man ska göra mot människor det som man vill att de ska göra mot en själv, härleds den spanske biskopen Bartolomé de las Casas (1484–1566) kritik av det koloniala folkmordet på infödda amerikaner och hans försvar av deras mänskliga rättigheter.

Den principen ligger till grund för Edmund Burkes (1729–1797) ansträngningar att få British East India Company och dess representanter att ställas inför rätta för despotisk maktutövning, och för Burkes tillbakavisande av idén att asiater endast kunde bli styrda med våld. Principen är också en bärande tanke i kampen mot slaveriet och för lika rättigheter för män och kvinnor. En höjdpunkt nås när den dåvarande världsmakten Storbritannien under 1800-talet förbjuder slavhandel och slaveri och med vapenmakt tvingar slavnationerna att upphöra med slaveriet.

Denna förmåga till självrannsakan och i dess förlängning självrättelse har inte bara varit en av Västs moraliska styrkor i mötet med andra civilisationer, utan också lett till en beredvillighet att anamma sådant som uppenbarligen fungerar bättre – allt från arabiska siffror till kinesiskt krut.

Västerlandets självkritik har samtidigt resulterat i den mycket spridda och felaktiga uppfattningen att brott mot de mänskliga rättigheterna, massmord, förtryck och slaveri huvudsakligen har varit något som utmärkt Västs beteende mot omvärlden. Som om inte alla civilisationer agerat på detta sätt mot sin omvärld. Det talas typiskt nog mycket om den transatlantiska slavhandeln, men inte om den slavhandel från Afrika som gick österut, till de muslimska länderna, och som omfattade många fler människor och där dödligheten var så oerhört mycket större – det finns tiotals miljoner afro-amerikaner, men knappt några afro-asiater.

Självkritiken har på sina håll utvecklats till självhat – inte minst genom den anti-kolonialistiska marxismens (leninismens) försorg (Marx själv hyllade stundtals kolonialismen som en civiliserande kraft). I västvärlden, ofta bland intellektuella och i akademin, och som allmän uppfattning, lever vi fortfarande i den bilden av Väst som den enda civilisation som bedrivit skändligheter. Det anses vara bildat att hänvisa till kolonialismens övergrepp, imperialistiska tilltag och våldsamma interventioner, som en del av västerlandets arv.

Men det som utmärker Väst historiskt är inte övergreppen (de är gemensamma med både Öst, Nord och Syd), utan beredvilligheten att skämmas för dem och be om ursäkt för dem och viljan att ta fram moraliska normer för att de inte ska upprepas. En viktig och epokgörande egenskap (det är därför som den systematiska läran om de allmänna mänskliga rättigheterna uppstod i Väst).

De som därför mot en bakgrund av mördandet i Paris, inte kan låta bli att hänvisa till Västs verkliga, förmenta eller inbillade övergrepp i Mellanöstern, inte är mer moraliska än vi andra.

De är bara obildade.

20 thoughts on “Vad som utmärker Väst är självkritiken, inte övergreppen

  1. Fredrik Östman skriver:

    Förmågan till självkritik och självrannsakan var antagligen nödvändig för att utvecklingen skulle ta språnget in i den industriella revolutionen. Tyvärr ledde den snabbt till att ideologierna uppstod: först liberalismen, sedan dess perversion socialismen. Det kunde väl knappast undvikas.

    Nästa steg på utvecklingen är att lära sig umgås rationellt med ideologierna — dessa samvetsdövande livslögner på franchise — så att deras inflytande trycks tillbaka och vi återigen kan betrakta världen som den är.

    Liked by 5 people

  2. Benny skriver:

    Det är väl skalan på övergreppen som är skillnaden mot tidigare! Vapnen är långt effektivare numera och att lägga bombmattor över t ex Sirte i Libyen måste väl ändå betraktas som ett enskilt terrordåd utöver det vanliga från Nato och väst. Mängder av kvinnor och barn dog! Jag tror att länderna i Mellanöstern och Nordafrika själv måste justera sina gränser och själv få utveckla sitt statsskick utan att vi i väst fortsätter att lägga näsan i blöt. Det leder nämnligen bara till mer terrorism som drabbar oskyldiga i väst medan de politiker som beslutar om missdåden klara sig.

    Liked by 1 person

    • Fredrik Östman skriver:

      Du är inte medveten om skalan av övergrepp som har begåtts i historien. Araberna har systematiskt utrotat många ursprungsbefolkningar som de besegrat i sin jihad, som pågått sedan år 600. Malteser och fenicier existerar inte längre, på Malta och i Libanon är alla invånare av arabisk ras. Kabylerna överlevde i Marocko bara uppe i Atlasbergen.

      De största massmorden någonsin utfördes alla av socialister, och socialismen är en västerländsk uppfinning, i grunden ett försök att undkomma självkritik och granskning. Stalin lät sig inte hämmas, utan mördade på några år 100 miljoner människor. Det är sex parallella rader av dödskallar från Sveriges sydspets till Treriksröset. Mao var inte långt efter. Pol Pot mördade halva befolkningen i sitt land. Frågan är i vilken grad vi verkligen skall betrakta dessa asiater som representanter för Västerlandet eller för självkritik?

      Dessutom skall vi inte glömma att självkritiken nuförtiden inte sällar riktar sig mot icke-handlingar. Har vi gjort nog för andras väl? Räcker vårt bistånd, är det riktigt utformat? Lider andra människor under diktaturer? Skall vi blanda oss i? Har självkritiken en gång kommit igång är den svår att stoppa.

      Vill du verkligen att vi skall lämna arabvärden åt sitt öde? Törs vi det för vår egen säkerhet?

      Liked by 3 people

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    När en konflikt brutit ut blir resultatet övergrepp på båda sidor. Terrorbombningarna i Hamburg och Dresden och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var obeskrivliga hemskheter. Men vad hade hade hänt om Väst förlorat kriget?Vilken värld hade vi då haft idag? Eller om Sverige blivit ett DDR under Sovjetiskt beskydd?
    Att stå upp för de idéer som Thomas Gür för fram kräver understundom kamp och det är därför som en företeelse som Daesh (IS) måste bekämpas med alla medel och inte med att vända den andra kinden till. Det hjälpte inte mot nazismen och det kommer inte heller att hjälpa mot dagens destruktiva och människofientliga krafter. Det öppna samhället måste försvaras till varje pris, om nödvändigt med våld.

    Liked by 3 people

  4. Gunhild skriver:

    Ibland upplever jag att när vi börjar tala i form av högre abstraktionsnivåer, kidnappas lätt vårt förnuft av fartvinden.
    Ansvar på kollektiv historisk nivå utgör ett sådant område.
    Hur kan nyfödda barn ärva tidigare generationers försyndelser?
    För det är ju de det ytterst handlar om! Ansvaret för andra människors försyndelser, sedan länge döda, lägger vi på de nyfödda, och faktiskt även ofödda generationer, via släktskapsband och kulturell tillhörighet.
    Vad är det egentligen för tankar?
    Vendettor i andra samhällen drivs av den typen av abstraktioner. Allmän hämnd på andra oskyldiga likaså. Det är det begreppet arvssynden kretsar kring. Huruvida man skall lägga arvssynder i ett nyfött barns famn, i våran moderna vetenskapligt präglade tid, uppfattar jag som tillhörande rester från en mer primitiv kulturell värdegrund. Vad har den för plats i ett samhälle som inte gör skillnad på ”vi och dom”, talar om en enda ”rätt värdegrund” och som prisar sig över sin egen humanitet? Jag får inte den ekvationen att gå ihop, annat än om man fastnat i förföriska generella schabloner, där man inte längre förhåller sig till enskilda individer i ett modernt rättssamhälle. Man slänger sig med arvsynden för att bekräfta och förstärka en egen agenda eller politisk kontext. Men den typen av argument skall man klä av genom att hänvisa till de ofödda barnens eventuella skuld för världens elände.

    Liked by 1 person

  5. Apg17 skriver:

    Första stycket är falskt. Andra stycket är falskt. Tredje stycket är falskt. Fjärde stycket är trams (den andre…).

    Förvisso är det en turkisk specialitet att vara obildad om Israels historia. Artikelförfattaren har dock levt i Sverige under lång tid och borde ha bläddrat i Bibeln både en och två gånger. Hade han gjort det skulle han veta att Israel var både självkritiskt och moraliskt högtstående långt före grekiska dramer författades.

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Folken Israel och Juda är i högsta grad en del av den västerländska civilisation Gür talar om. Davids och Salomons rike var, om det alls existerat, samtida med den större och mer långlivade grekiska kulturen.

      Du får nog bestämma dig för om du håller med och har oviktiga invändningar i detaljer, eller om du har något mer grundläggande att invända, på vilket vi i så fall ännu väntar. Anpassa ditt språkbruk och avhåll dig från omotiverade generaliseringar och guilt by association.

      Liked by 1 person

      • Apg17 skriver:

        Artikeln påstår att europa är mänsklighetens första motaliskt självkritiska civilisation. Enligt mig ett uppenbart felaktigt påstående.

        Gilla

    • Rikard skriver:

      Hej.

      Låter intressant. Kan du bidra med källhänvisningar, som inte är religiösa skrifter eller partsinlagor?

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, lärare

      Gilla

  6. Hedvig skriver:

    Efterlängtat tema! Tack för det Thomas Gür!

    En framstående modern fransk filosof, Paul Ricoeur (1913-2005) har liknande uppfattning som Gür om den västliga kulturens speciella styrka i förhållande till andra kulturer.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Ric%C5%93ur

    Daniel Birnbaum och Hans Ruin intervjuar år 1992 Ricoeur ”Ansvaret omfattar hela planeten”, DN Kultur 1992-07-29:

    ”Trots alla de fasor som den europeiska kulturen för mått frambringa under detta sekel, är ändå Ricoeur ändå mån om att betona vad han ser som dess speciella styrka, nämligen kombinationen av en vilja till universella värden och en förmåga till självkritik. Den kritiska beredskapen bottnar i en insikt att dessa världen aldrig får tas för givna, att de ständigt måste problematiseras. I detta avseende är det europeiska tänkandet unikt, enligt Ricoeur. …

    En konkurrent till denna universella europeisering av världen är förstås islam. Man frågar sig emellertid om en kultur byggd på islam någonsin kan lyckas med det som den kristna kulturen förmått, nämligen att härbärgera sin egen självkritik.” …

    Gilla

  7. Sixten Johansson skriver:

    Många moderna västerlänningar hyllar individualismen och bemödar sig att klippa av alla band till historien. Hur kan de då plötsligt börja tala om både kollektiv och historisk skuld? Det är helt förkastligt och farligt. Historiska misstag och övergrepp måste kartläggas och erkännas, men liksom varje brott ska ha en preskriptionstid ska varje skuld en dag avskrivas. På sin höjd just den generation som har begått övergreppet måste försöka sona sin skuld, men vi ska inte behöva ärva vare sig individuella eller kollektiva skulder. Den som håller historiska övergrepp levande har på något plan personlig vinning av det, men beteendet är livsfientligt och måste motarbetas, därför att resultatet är destruktivt för både individer och folk i generationer. Hämnd och offertänkande måste vår civilisation lämna bakom sig, även om vi som hämndlystna och vinningssökande individer inte alltid klarar av att göra det.

    Vad gäller den kollektiva självkritiken kan man kanske dra en parallell till individens medvetandetrappa. När vi växer upp från barn till tonåring och vidare till vuxen sker det språngvis så att medvetandet förlorar mycket av kontakten med kroppens tidigare mer omedvetna naturlighet. Vi blir fumligare och osäkrare, medvetandet försöker febrilt styra kroppen och hela vårt handlande och vi blir starkt självkritiska. Det tar lång tid innan medvetandet och kroppen har funnit varann och integrerats och sedan är det dags för nästa (möjliga) medvetandesprång, fast vi sällan märker det lika tydligt som i tonåren. Kanske är det så att motsvarande utveckling som ryms inom en människas livstid tar århundraden eller årtusenden på det kollektiva planet? På något vis verkar de senaste femtio åren präglas just av ett slags kollektivt medvetandesprång som har gjort att vi samtidigt har tappat kontakten med vår biologiska natur och därför tror att den kollektiva verkligheten låter sig vägas, styras och bemästras enbart med det nya, mer kritiska medvetandets ordverktyg.

    Liked by 1 person

  8. Lennart Göranson skriver:

    Det kan säkert vara så att västerlandet utmärks mer än andra av att vara självkritiskt. Ändå hade det varit roligt att vara mer bildad, att veta mer om filosofer med liknande tanker i exempelvis Kina, Indien, kalifatet Cordoba och andra kulturer. Även utan sådan bildning kan man naturligtvis konstatera att alla härskare i väst inte har delat filosofernas övertygelse om det befogade i självkritiken. Verkligheten är nog både svart och vit, både hos oss och hos de andra.

    En alternativ hypotes framförs av Yuval Noah Harari i boken Sapiens. Eller kanske det i grunden handlar om samma sak. Han menar att västerlandets stora språng, som började för 500 år sedan, förklaras av att man började ta till sig att vi kan ha fel. Det räckte inte med att bekräfta etablerade sanningar, man blev nyfiken och sökte nya sanningar. Man nöjde sig inte med att världen tog slut vid horisonten, att jorden var världens medelpunkt, att Bibeln gav svaret på hur världen skapades. Det blev grunden till den vetenskapliga revolutionen.

    Daesh är nog inte särskilt inriktade på självkritik och inte särskilt benägna att tycka att de kanske har fel. Så låt oss hålla fast vid att vi inte får utvecklas i en riktning där vi mer kommer att likna Daesh. Konservatism kan erbjuda trygghet, och det behöver vi också, men den erbjuder inte grunden för att ta ett språng mot det okända.

    Gilla

  9. Hovshallar skriver:

    Självkritik är nog bra — men när den löper amok, som den nu gör i Väst — är det mindre bra. Resultatet är en förlamande brist på nationell självkänsla som bäddar för en nations upplösning — då den kommer att duka under för andra kulturer med en blind och bergfast tro på den egna förträffligheten. Som islam.

    Den kultur som är övertygad om sin egen uselhet kommer att gå under. Och Sverige under Löfvens ledning är med stormsteg på väg i den riktningen.

    Liked by 2 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Jag tror nog att Thomas Gürs observation var ägnad att bemöta kålsuparteorin som säger att Västerlandet inte har resten av världen, enkannerligen mördande diktatorer, något att lära om god moral. Dagens svenska politiker har ingen som helst förmåga till självkritik. Det de ger uttryck för kallas i stället självgodhet.

      Liked by 1 person

  10. John Nilsson skriver:

    Franskamerikanen René Girards mimetiska teori är intressant i sammanhanget. Girard med uttolkare, menar att ”de andras” position eller offret/offrens perspektiv, för alltid har sin plats i vår värld efter att Jesu korsfästelse kom att uppfattas som något som drabbade en oskyldig, snarare än äldre arkaiska religioners uppfattning om att deras syndabockar/ritualiserade offer var skyldiga. Girard associerar den självkritik som Gür skriver om, med det kristna talet om den helige ande, men utgår också från grekisk mytologi och ”moderna” romaner i sin argumentation:

    René Girard CBC interview part 1 of 5 (audio only):

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s