Thomas Gür

Här några rader om bristen på ledarskap i svensk politik i huvudfåran:

Det finns ett mönster i politisk historia som kan beskrivas som att på det sätt som en ledare har kommit till makten, brukar också den ledaren utöva sin makt.

(Blodiga revolutionärer blir blodiga envåldshärskare, och demokratins (men även arvkungadömens) stora förtjänst är att de funnit en metod för icke-våldsam maktsuccession. Ja, det finns givetvis undantag.)

Nåväl, detta sagt – ser man till det politiska ledarskapet i de två största partierna i riksdagen från detta perspektiv, bådar det tyvärr inte gott.

• Stefan Löfven har fått makten som partiledare, därför att fraktionerna inom hans organisation inte lyckades ena sig om att inte sabotera det för någon annan än honom – som inte ens kom ur partiets kader. Han har ingen erfarenhet av partiarbete, än mindre av regeringsarbete och politiskt ledarskap. Han tog inte makten, utan fick den lagd i sitt knä.Han var en duktig utpressare i december 2014, när han med hot om extraval fick till Decemberöverenskommelsen, DÖ. Men det är skillnad på utpressartakter och ledarskap. Sedan dess har han snubblat fram och legat i händelsernas bakvatten kontinuerligt.
• Anna Kinberg Batra har ärvt makten från sin företrädare, mer eller mindre genom att denne såg till att tränga ut alla andra kandidater och steg åt sidan för henne under DÖ-förhandlingarna, trots att han var partiordförande (också det ett ”ledarskap” att fundera över.) Hon har inte tagit makten genom sitt ledarskap. Hon har erfarenhet av politik men inte av politiskt ledarskap. Hon var visserligen gruppledare i riksdagen för sitt parti, men det är man med partiordförandens mandat (man är helt enkelt en påk i hans hand), och i ett toppstyrt parti som moderaterna betyder det mandatet ännu mer. Man leder inte, man befaller per bemyndigande.Hela den moderata hanteringen av DÖ, av migrationspolitikens kollaps, oviljan att syna LO och S, har visat en återkommande svaghet i ledarskap.

Läget för landet är dessvärre sådant att det är dessa två politiska ”ledare” som nu sitter på nyckeln till att sinsemellan komma överens, för att stävja det kaos som de gemensamt skapade då i december 2014.

De sätt på de har kommit till makten, har hittills också utmärkt det sätt på vilket de utövat den.

Låt oss inte vara pessimistiska, låt oss ändå vara realistiska.

De problem som hopar sig kommer att hitta till sina lösningar via det ledarskap som krävs. Antingen blir parterna vuxna uppgiften eller så dyker det upp andra som kan ta sig an den.