Gästskribent Marian Radetzki: Summers och Krugman mot tyskarna

logo­DGSUnder de senaste åren har ett slags Keynes-debatt rasat mellan internationellt ledande makroekonomer om världsekonomins aktuella tillstånd och om vad som behöver göras för att trygga stabil tillväxt och bättre balans. Av debatten framgår att situationen i stora stycken är ny, att många av sammanhangen är oklara, och att utrymmet är stort för alternativa uppfattningar om utformningen av en ändamålsenlig ekonomisk politik. För en ekonom som är oskolad i makrofrågor, framstår debatten som höggradigt rådvill. Så här har jag förstått det som hänt och händer:

Följderna av finanskrisen 2007-2009 skapade en överhängande risk för att världsekonomin skulle tippa över i en djup depression av 30-talskaraktär. För att undvika katastrofen ändrades politiken i en rad länder, främst USA, Storbritannien och Japan i expansiv riktning. Livligt påhejade av Larry Summers och Paul Krugman har centralbankerna energiskt pumpat ut pengar med hjälp av så kallad quantitative easing och annat liknande, samtidigt som budgetunderskotten och den offentliga skuldsättningen tilläts raka i höjden. Den expansiva politiken har uppenbart förhindrat depressionen från att bryta ut. Vikten av detta kan knappast överdrivas, men den efterföljande konjunkturuppgången har varit blek, och många av politikens företrädare förefaller osäkra om vad som ska göras härnäst.

Tysklands centralbank stödd av ledande tyska ekonomer uttrycker djup skepsis till den anglosaxiska ansatsen. Invändningen är att politiken på sikt inte är hållbar, och att djupa problem kommer att uppstå när verkligheten tvingar fram en kursändring. Frankrikes ovilja att hålla tillbaka och att reformera bäddar för en kommande ekonomisk kris som sprids bortom landets gränser, menar chefen för tyska Ifo-institutet Hans-Werner Sinn. Enligt den tyska uppfattningen måste inriktningen ändras redan nu, med återhållsamhet och ekonomiska reformer som huvudkomponenter, för att undgå den kommande krisen. Min uppfostran gör mig sympatiskt inställd till den tyska ståndpunkten.

I sin lysande självbiografi ger Assar Lindbeck den anglosaxiska ansatsen sitt helhjärtade stöd samtidigt som han konstaterar att denna politik på sikt är ohållbar. Men sen fegar han ur och har inget att säga om hur vändpunkten ska hanteras.

Optimisten kan peka på USA där penningpolitiken stramats åt en del och budgetunderskotten krympt, överraskande utan uppenbara men för den ekonomiska tillväxten, åtminstone hittills. Pessimisten betraktar i stället Grekland som alltför länge bedrivit en vårdslös keynesianism och skuldsatt sig över öronen. År 2010 tvingade långivarna Grekland till en drastisk vändning. Den restriktiva politiken under följande år fick BNP att falla med en fjärdedel och stora pensionärsgrupper att stå lottlösa när statsbudgeten krympte. Landets utlandsskulder har trots detta förblivit orimligt höga, och blott orealistiska långivare kan tro att de någonsin kommer att betalas. Jag övertygad om att med facit i hand skulle såväl Summers som Krugman ha förordat att Grekland långt tidigare borde ha anammat den tyska linjen.

Jag har djup sakkunskap om oljemarknaden, om kopparmarknaden och om resursuttömning. Men de dilemman jag beskriver ovan gör mig djupt förvirrad. Kan alla ni som tror er veta hur makroekonomi fungerar, och som läser och skriver på denna blog, kasta ljus över frågorna så att jag begriper bättre!

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Hans forskning har i decennier fokuserat på naturresurser, särskilt mineraler och fossila bränslen. Han har just publicerat boken The Price of Oil (tillsammans Roberto Aguilera) på Cambridge University Press.