Gefle Dagblad har i samarbete med journalisten Magnus Sandelin granskat Gävle moské. I artikeln ”Ali Al-Ganas önskan: IS-pass och flygbiljett till ’Kalifatet’” (8/9) avslöjar man att Ali al-Ganas, ansvarig för moskéns missionsarbete, önskat få ett pass utfärdat av Islamiska Staten (IS) och en flygbiljett till kalifatet.
Kategoriarkiv: Gästskribent
Som en följd av resultaten i de senaste opinionsundersökningarna avseende partisympatier har det utbrutit en debatt om kvaliteten på olika typer av undersökningar. Debattörerna undviker emellertid systematiskt att ta upp en viktig aspekt i sammanhanget, nämligen preference falsification (PF). En teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.
Rent intellektuellt fattar jag att jag ensam inte kan göra så mycket skillnad, precis som den första svalan inte heller gör våren. Men man kan inte bli oberörd när barn spolas upp av havsvågor.
Vad kan vi göra och vem skall göra det först?
Marcus Birro
Jag sitter här på krönet av den här gatan och skriver och skriver. Romanen tar form. Långsamt. Som en andlig katedral bygger jag den, varsamt, noga, är mån och noga med detaljerna. Människor tar form, ju mer jag skriver, ju längre in i verket jag hamnar, desto verkligare blir de, snart är de verkligare än jag själv, än de skuggor jag har omkring mig, med- och motmänniskor förvandlas till skuggor.
Ja, det är förfärligt att se bilderna på de drunknade barnen, de trötta människorna, till synes ensamma syskon som hjälper varandra på oländiga flyktvägar. Det skär i hjärtat på mig som förälder, som humanist och människa. Det är lätt att känslomässigt fara iväg med tankar och hjärta och kräva öppna gränser för alla flyktingar. För man har faktiskt rätt att fly och försöka skapa sig än bättre tillvaro än den man lämnar.
De krig som utspelas idag i Mellanöstern och Nordafrika är inte ”ridderliga slag” mellan stridande trupper. Kriget förs inte bara mot soldater utan kanske främst mot kvinnor och barn. Som en del av den psykologiska krigföringen där syftet är att injaga fruktan och knäcka motståndet används våldtäkter som ett vapen.
Dagens politiska debatt präglas alltmer av trånga åsiktskorridorer, där man gör allt för att undvika eller rensa ut vad som uppfattas som ”farliga” och ”avvikande” tankar som ifrågasätter etablerade föreställningar.
Många har grubblat över varför unga muslimer dras till terrororganisationen IS. Den brittisk-amerikanske journalisten Roger Cohen menar i en artikel i Dagens Nyheter, ”IS erbjuder en flykt från friheten” (31/8 2015), att de vanliga förklaringarna – religiös radikalisering, fattigdom, rotlöshet, vrede över Västs krig i Mellanöstern – inte är tillräckliga. Han söker efter en djupare förklaring och – till synes utan att veta det – finner han en i en sociologisk teori med rötter i 1930-talet.
Från det perspektiv du besitter, hur står sig vår svenska barnuppfostran jämfört med övriga OECD-länder? Är inte den lite annorlunda, lite avvikande? Eller är det inget ni brukar reflektera över, när ni utvärderar vilka skolresultat som dessa länder levererar?
Vänsterns föreställningsvärld tenderar att innehålla teorier som låter logiska, men som vid närmare granskning inte håller, till exempel för att de inte tar hänsyn till proportioner och andra omständigheter som måste påverka bedömningen.
Marcus Birro
Jag lever mitt i en brytningstid.
Inte nog med det. Jag ÄR i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem. I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare tilltalas av mediekåren själv) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).
När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.
Händelsen i början av augusti, när människor rev ner Sverigedemokraternas banderoller i en tunnelbanestation i Stockholm, har gett upphov till många upprörda och mestadels negativa reaktioner både bland svenskar och invandrare. Jag är själv flykting i Sverige och hör till dem som starkt tror på den demokratiska tanken och vill leva i en demokrati.
Sju av åtta politiska partier i riksdagen stödjer den nuvarande invandringspolitiken – från vänster till höger. Det är ologiskt att både moderater och socialdemokrater är i symbios med varandra avseende den rådande invandringspolitiken, eftersom båda dessa partier på olika ideologiska grunder historiskt varit för en mer restriktiv och selektiv invandringspolitik.
Som jag nämnt tidigare för dig, Andreas Schleicher*, har vi problem i Sverige att hantera vår välutvecklade demokrati. Vi är numera ett så pass mjukt och inställsamt folk, att vi har problem att sätta ned foten ibland. Så ser situationen även ut för våra rektorer. Eller snarare, de har ännu inte insett att de behöver sätta ned foten.
När jag började skriva för tjugofem år sedan publicerade jag mig främst i olika fansin, alltså självutgivna häften som såldes via post i en löst sammanhållen fansinscen. Vad som drev oss var viljan att uttrycka oss, uppmärksamma förbisedda kulturer och artister och skapa alternativ till etablerad media. Fansinformatet uppstod delvis ur punkrörelsen, och till fansinkulturen hörde punkens anda av oberoende och utanförskap, ofta med en mycket frän attityd till etablerad press.
Marcus Birro
Maktlös…
Ibland känns tillvaron som ett enda ösregn. Jag brukar älska det där iskalla regnet i nacken. Det brukar väcka skallen. Men allt som hänt sedan förra hösten står fortfarande slarvigt lutat mot mitt hjärta här inne så det krävs så lite för att hela högen ska börja vingla igen. Mer hat, fler hot. Inga jobb.
Men i veckan hade vi en liten tillställning med anledning av mina nya bok “Fyra årstider” och jag blev både glad och överraskad över att så många dök upp. För det handlade om så väldigt mycket mer än bara en samling i en vacker byggnad med bubbel och snittar. Att komma på en release för min bok är, som läget ser ut, ett ställningstagande, en aktiv solidaritetshandling.
Att Sverige blir alltmer polariserat är nog alla ense om. Den politiska debatten på höger-vänsterskalan i riksdagen har imploderat. Nu förs en pseudodebatt framför potemkinkulisser, och bakom är det tomt – förutom SD och en del ängsliga allianspolitiker som piper till ibland.
Ett oväldigt och välfungerande rättsväsen utgör en grundläggande grundbult i DET GODA SAMHÄLLET. Fallet Julian Assange kan med fog adderas till listan över fall där det svenska rättsväsendet gravt fallerat i sin funktion. Detaljerna av detta fall är välkända, men behöver ändå upprepas.
Kommer du ihåg när du stötte på SD för första gången? För mig var det under Almedalsveckan 2002. Jag hade toktröttnat på skoldebatten och bestämde mig för att helt solokvist göra något åt situationen. Under våren hade jag nämligen varit på en riksdagsdebatt om mobbning och fick en politisk uppenbarelse. Här skulle det minsann göras något åt saken.
Mycket har sagts om de s.k. tiggarna som sitter vid landets affärer. Många tycker synd om dessa människor. Andra kallar dem namn, sparkar och slår dem. Men alla verkar vara lamslagna över vad som verkligen kan göras. Politikerna ojar sig och, även om en majoritet av allmänheten är för ett förbud av tiggeri, säger att så kan vi inte göra. Men inga riktiga lösningar tas upp, inga förutom att skicka problemet till EU och tiggarnas hemland.
Marcus Birro
Ovanför mitt skrivbord i min lilla lägenhet här i Stockholm hänger den vackraste tavlan jag känner.
Det är Dan Andersson-priset som jag tilldelades 2007. Motiveringen förpliktigar onekligen: “För att han med mörk kraft och stingande vrede, men även med känslighet och humor använder ordet i sin motståndskamp mot likriktning, oförståelse och kulturell förflackning – han är en ung självlärd språkkonstnär som idag med självklarhet går de stigar Dan Andersson en gång vandrade”.
När jag tilldelades priset visste få vem jag var. På flera sätt är jag tillbaka där jag var då.
När SD häromdagen fick 25,2 procent i Yougov och nästan lika höga resultat i flera andra opinionsundersökningar från mindre erkända institut blev det en väldig diskussion om metoder. Man menade att de inte var tillförlitliga. En av dem som gick längst var SR:s Fredrik Furtenbach, som i Ekot ägnade flera minuter åt att bara tala om otillförlitligheten i Yougov:s mätningar. Han talade om ”ordentliga nävar salt”, och gick så långt som att säga att ”siffrorna skall man inte sätta någon tilltro till”.
Detta är i praktiken att förklara mätningen värdelös. Detta är också i linje med SR:s och SVT:s riktlinjer, som normalt sett inte nyhetsbevakar dessa institut.
Marcus Birro
Den 19 augusti publicerade fem präster i Svenska kyrkan en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”. Marcus Birro, kristen poet och debattör, svarar.
När kristen tro inte är kristen längre, vad är den då? En kyrkas främsta mål bör väl ändå vara att föra ut evangeliet till människor och människor till evangeliet? Eller har jag missat något?
Vi kristna hör ihop. Jag tror de flesta kristna sympatiserar med den tanken. Vi älskar att kalla varandra för syskon, för bröder och systrar. Men när det gäller att solidarisera oss med kristna som förföljs, våldtas, mördas, halshuggs, fördrivs och etiskt rensas ut händer plötsligt något.
Då är det är inte längre VI kristna som drabbas utan DE kristna. Är inte det märkligt?
Varje cirkus har en clown. I Norrköping heter han Per Almgren (PA). Enligt uppgifter på nätet är PA civilingenjör, född 1943 med stort engagemang i samhällsfrågor och medlem i miljöpartiet (MP). På PA:s agenda står bland annat att Norrköping behöver en egen valuta och nu senast att ”Vi behöver en ny ekonomi”. Idén i den senaste debattartikeln är att det behövs en garanterad ”medborgarlön” och en del annat, som nog inte står i överensstämmelse med vare sig grundlagen, egendomsskyddet eller Sveriges internationella åtaganden.
Sverige har länge varit ett invandringsland med perioder av arbetskraftsinvandring. De senaste åren har invandringen haft en delvis annan karaktär: flyktingar med senare anhöriginvandring, från länder med främmande språk och kultur.
SD:s framgångar verkar inte klinga av, skandaler till trots. Från etablerat politiskt håll och även från många journalisters och samhällsdebattörers sida framstår partiets framgångssaga som obegriplig. Men är den verkligen det? Följande resonemang i Lars Hässlers artikel fångar enligt min mening pudelns kärna:
Häromdagen framkom att den judiske artisten Matisyahu portas från den spanska reggae-festivalen Rototom Sunsplash efter att ha vägrat skriva på ett erkännande av en palestinsk stat, ett krav den anti-israeliska BDS-rörelsen lyckats få in på festivalen. Detta är bara ett av flera exempel på hur en antisionistisk rörelse försöker isolera Israel från övriga västvärlden. BDS står för ”boycott”, ”divestment” och ”sanctions”.
Marcus Birro
Låt oss till att börja med slå fast att Sverigedemokraterna vuxit sig väldigt starka och stora på kort tid. Om de är Sveriges största, Sveriges näst största eller tredje största parti spelar i sammanhanget och just i år inte särskilt stor roll.
Vad betyder egentligen ”nazist” och ”nationalist”?
Vad är det som lockar ett antal unga att strida med islamistiska extremistorganisationer i Syrien och Irak och andra konfliktområden i världen?
