Frågan om pseudonymer har varit omdiskuterad på sistone. Själv anser jag att man bör respektera en människas vilja att vara anonym, oavsett vad man tycker om dennes åsikter. Det finns dock flera intressanta principiella diskussioner kring frågan, om det är rimligt att vara anonym eller inte. Här skall några synpunkter tas upp.

Jag har aldrig skrivit pseudonymt. Detta för att jag upplever, att det jag då skulle skriva, skulle tas på mindre allvar. Det är en viktig princip för mig att man står för det man skriver, och inte gömmer sig bakom olika masker. Om man skriver ut sitt namn, går man också i god för innehållet. Man kan inte skriva vad som helst, då man genom sitt namn sätter sin trovärdighet på spel. Dessutom kan min biografi tillföra några dimensioner till det jag skriver, bilda ett slags bakgrund, varemot man kan tolka texten. Detta gäller främst för de som känner till mig sedan tidigare, men också för andra läsare.

Lumpen var en härlig tid. Den pågick för mig i tolv månader, femton om man räknar kadettskolan som följde direkt på. Det innebär inte att jag saknar den. Men jag är nästan säker på att jag skulle ha saknat den om jag inte hade varit med om den. Nu sörjer jag den för att den är avskaffad. Med rösterna 153 mot 150 beslöt Sveriges riksdag 2009 att lägga den allmänna värnplikten på hyllan.

Det var ett av de dummare beslut som tillkom under alliansregeringens tid.

Etablerade svenska massmedier erbjuder en förvirrad, men samtidigt ensidig bild av amerikansk politik: ”Demokrater äro fredliga och snälla medan republikaner äro krigiska och egoistiska.”

Jag minns hur jag mådde illa av det ensidiga förtalet när Bush junior tampades med Al Gore. Bush dömdes i förväg. Tyvärr fick väl vulgärpropagandan rätt när det gällde Bush; han kunde inte stå emot administrationens krigiska ambitioner. Al Gore har vi än så länge sluppit, tack och lov.

Men, det finns faktiskt andra krafter i USA, men då hamnar man på djupt vatten. Den som vågar nämna Tea Party-rörelsen är givetvis dömd till utfrysning. Sådant pack talar man inte om. Tänka sig att de försvarar kärnfamiljen! Huva, så hemskt! Och det stannar inte vid familjen, både homoäktenskap och obegränsad aborträtt är i farozonen. Men för den som hoppas på en fredligare och fridfullare framtid så kanske det är åt det hållet som hoppet måste riktas. För inte så länge sen upptäckte jag synnerligen intressanta synpunkter som inte alls var krigiska från det republikanska partiets ”libertarianska falang” (eller vad man nu skall använda för beteckning).

Hört talas om Kit? Till för bara några dagar sedan hade inte jag heller gjort det. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att Bonnierkoncernen plöjt ned ofattbara 50 miljoner kronor i projektet. Det kan jämföras med de 6 miljoner LO investerade i opinionssidan Politism, som hittills verkar ha floppat kommersiellt.

Men om Politism, som de flesta ändå har hört talas om, är en flopp, vad ska man då kalla Kit? Förslagsvis ett mysterium. Sidan är helt enkelt för okänd för att ens locka till hånfulla Flashback-kommentarer. Standardverktyget för analys av hemsidor är KIA Index, men där finns Kit än så länge inte med. Mätsidan Alexas ranking över svenska sidor är lika tillförlitlig som en opinionsundersökning med okänt urval, alltså inte särskilt, men kan i alla fall ge någon slags fingervisning, och i skrivande stund ligger kit.se på plats 2582, mer än tusen placeringar i ranking under såväl Politism (som kostade ungefär 10% av kit.se) på plats 1321, som Det Goda Samhället på plats 1406.

Kit har visserligen satsat på en annan slags modell än den ”traditionella”, alltså en sida som folk är tänkta att besöka från lite var som helst. Istället lägger man fokus på att nå ut via sociala medier, som om det skulle stå i något slags motsatsförhållande till en vanlig sida. Men inte heller ur detta begränsade perspektiv verkar Kit haft någon större framgång. På Twitter har Kits konto i skrivande stund 3215 följare, vilket är rätt lite med tanke på förutsättningarna. Engagemanget från följarna tycks dessutom vara ännu mindre, tweetsen har i regel en-två favoriseringar och retweets.

Preference falsification (PF) är en teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.

För den som vill bekämpa utbredningen av en oönskad åsikt finns det enligt PF-teorin två bra sätt att arbeta på. Om de som kontrollerar mainstreammedia inte låter all information komma fram utan utelämnar väsentliga bitar blir det svårt för gemene man att bilda sig en egen uppfattning. Om opinionsundersökningarna dessutom redovisar så låga värden som möjligt för en ogillad åsikt fördröjs anammandet av denna.

Under senare tid har två artiklar publicerats, en i SvD och en i Aftonbladet, vilka tillsammans på ett pedagogiskt sätt illustrerar problemet. Först mäter SIFO åsiktsfördelningen i befolkningen, sedan hamrar media under några dagar in att den ena åsikten (fler flyktingar) är önskad och den andra åsikten (färre flyktingar) är oönskad. Därefter mäter SIFO igen och finner att den önskade åsikten har ökat sin andel på den oönskade åsiktens bekostnad.

Hur väl insatt är du i vår svenska rektorsutbildning? Har du tagit del av hur den fungerar? Nu menar jag inte vilka kurser som arrangeras eller i vilken omfattning de utförs. Eller vilken litteratur som står på listan. Utan hur den är kopplad till vårt skolsystem och den svenska befolkningen.

För oinvigda kan jag berätta att man först måste ha en rektors- eller biträdande rektorstjänst för att kunna söka till den statliga rektorsutbildningen. När man kommer in på rektorsutbildningen följer tre års halvfartsstudier, samtidigt som man arbetar heltid. I en verksamhet som befinner sig i kris.

Vad säger detta system om oss?

Häromdagen demonstrerade anhängare till IS mitt i Stockholm. Vederbörligt tillstånd hade utfärdats och allt gick relativt lugnt till. Visserligen fanns det en motdemonstration med ett antal kurder, en sekt IS vill utplåna. Inga av IS-anhängarna bar mask, de anser tydligen att de intet har att frukta från det svenska samhället.

Vilka är då dessa män – de är mestadels män – i vapenför ålder? En del har permanent uppehållstillstånd, en del tillfälliga sådant, vissa är asylsökande och vissa har fått avslag och är i landet illegalt. Arbetar de? Ingen som vet, men en gissning är att många lever på bidrag, inte bara socialbidrag utan även från bidrag till diverse religiösa samfund som svenska staten via Nämnden för statligt stöd till trossamfund står för. Svenska skattebetalare bidrar sålunda till vissa muslimska organisationer vars mål är att förinta vårt demokratiska system. Det är lite som när den siste kapitalisten säljer repet han ska hängas med.

Häromdagen var jag på en utbildning i Stockholm. Jag passade på att fika med min 22-åriga dotter som läser i huvudstaden. Oundvikligen kom vi in på temat ”asylkatastrofen”.

Nu fick jag plats till att breda ut min vishet och förklara att det huvudsakligen är frågan om en storskalig migration av människor som vill leva bättre. De flesta av dem kan knappast skilja på innehållet i politiska begrepp (kommunism, socialism, liberalism, konservatism, sionism, politisk islamism etc). De kan per definition inte vara politiska asylanter.

Jag sköt av ett batteri logiskt uppbyggda argument som var avsedda att ge mig övertaget i vår sakliga diskussion.

De flesta använder idag sina sociala medier som huvudsaklig nyhetsförmedlare, vilket innebär att individens nyheter och opinionsbildande material förmedlas genom dennes vänner och bekanta. Detta skapar ett kraftig urvalsfel för den som försöker bilda sig en uppfattning om den allmänna opinionen, särskilt hos dem vars umgänge är åsiktsmässigt homogent.

Ett tydligt exempel på detta urvalsfel har varit de många inlägg och ledarartiklar som, med anledning av den pågående flyktingkrisen, tyckt sig se tecken på att ”vinden har vänt”, med vilket man menar den vind som gett Sverigedemokraterna vind i seglen. Runt omkring sig har man nämligen sett ett stort engagemang för de flyktingar som vandrar genom Europa på sin väg till Sverige. Detta engagemang har dessutom haft en positiv karaktär, till skillnad från det negativa engagemanget som riktar sig mot Sverigedemokraterna.

Gefle Dagblad har i samarbete med journalisten Magnus Sandelin granskat Gävle moské. I artikeln ”Ali Al-Ganas önskan: IS-pass och flygbiljett till ’Kalifatet’” (8/9) avslöjar man att Ali al-Ganas, ansvarig för moskéns missionsarbete, önskat få ett pass utfärdat av Islamiska Staten (IS) och en flygbiljett till kalifatet.

Som en följd av resultaten i de senaste opinionsundersökningarna avseende partisympatier har det utbrutit en debatt om kvaliteten på olika typer av undersökningar. Debattörerna undviker emellertid systematiskt att ta upp en viktig aspekt i sammanhanget, nämligen preference falsification (PF). En teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.

Rent intellektuellt fattar jag att jag ensam inte kan göra så mycket skillnad, precis som den första svalan inte heller gör våren. Men man kan inte bli oberörd när barn spolas upp av havsvågor.

Vad kan vi göra och vem skall göra det först?

Ja, det är förfärligt att se bilderna på de drunknade barnen, de trötta människorna, till synes ensamma syskon som hjälper varandra på oländiga flyktvägar. Det skär i hjärtat på mig som förälder, som humanist och människa. Det är lätt att känslomässigt fara iväg med tankar och hjärta och kräva öppna gränser för alla flyktingar. För man har faktiskt rätt att fly och försöka skapa sig än bättre tillvaro än den man lämnar.

De krig som utspelas idag i Mellanöstern och Nordafrika är inte ”ridderliga slag” mellan stridande trupper. Kriget förs inte bara mot soldater utan kanske främst mot kvinnor och barn. Som en del av den psykologiska krigföringen där syftet är att injaga fruktan och knäcka motståndet används våldtäkter som ett vapen.

Dagens politiska debatt präglas alltmer av trånga åsiktskorridorer, där man gör allt för att undvika eller rensa ut vad som uppfattas som ”farliga” och ”avvikande” tankar som ifrågasätter etablerade föreställningar.

Många har grubblat över varför unga muslimer dras till terrororganisationen IS. Den brittisk-amerikanske journalisten Roger Cohen menar i en artikel i Dagens Nyheter, ”IS erbjuder en flykt från friheten” (31/8 2015), att de vanliga förklaringarna – religiös radikalisering, fattigdom, rotlöshet, vrede över Västs krig i Mellanöstern – inte är tillräckliga. Han söker efter en djupare förklaring och – till synes utan att veta det – finner han en i en sociologisk teori med rötter i 1930-talet.

Från det perspektiv du besitter, hur står sig vår svenska barnuppfostran jämfört med övriga OECD-länder? Är inte den lite annorlunda, lite avvikande? Eller är det inget ni brukar reflektera över, när ni utvärderar vilka skolresultat som dessa länder levererar?

Vänsterns föreställningsvärld tenderar att innehålla teorier som låter logiska, men som vid närmare granskning inte håller, till exempel för att de inte tar hänsyn till proportioner och andra omständigheter som måste påverka bedömningen.

Händelsen i början av augusti, när människor rev ner Sverigedemokraternas banderoller i en tunnelbanestation i Stockholm, har gett upphov till många upprörda och mestadels negativa reaktioner både bland svenskar och invandrare. Jag är själv flykting i Sverige och hör till dem som starkt tror på den demokratiska tanken och vill leva i en demokrati.

Sju av åtta politiska partier i riksdagen stödjer den nuvarande invandringspolitiken – från vänster till höger. Det är ologiskt att både moderater och socialdemokrater är i symbios med varandra avseende den rådande invandringspolitiken, eftersom båda dessa partier på olika ideologiska grunder historiskt varit för en mer restriktiv och selektiv invandringspolitik.

Som jag nämnt tidigare för dig, Andreas Schleicher*, har vi problem i Sverige att hantera vår välutvecklade demokrati. Vi är numera ett så pass mjukt och inställsamt folk, att vi har problem att sätta ned foten ibland. Så ser situationen även ut för våra rektorer. Eller snarare, de har ännu inte insett att de behöver sätta ned foten.

När jag började skriva för tjugofem år sedan publicerade jag mig främst i olika fansin, alltså självutgivna häften som såldes via post i en löst sammanhållen fansinscen. Vad som drev oss var viljan att uttrycka oss, uppmärksamma förbisedda kulturer och artister och skapa alternativ till etablerad media. Fansinformatet uppstod delvis ur punkrörelsen, och till fansinkulturen hörde punkens anda av oberoende och utanförskap, ofta med en mycket frän attityd till etablerad press.

Att Sverige blir alltmer polariserat är nog alla ense om. Den politiska debatten på höger-vänsterskalan i riksdagen har imploderat. Nu förs en pseudodebatt framför potemkinkulisser, och bakom är det tomt – förutom SD och en del ängsliga allianspolitiker som piper till ibland.

Ett oväldigt och välfungerande rättsväsen utgör en grundläggande grundbult i DET GODA SAMHÄLLET. Fallet Julian Assange kan med fog adderas till listan över fall där det svenska rättsväsendet gravt fallerat i sin funktion. Detaljerna av detta fall är välkända, men behöver ändå upprepas.

Kommer du ihåg när du stötte på SD för första gången? För mig var det under Almedalsveckan 2002. Jag hade toktröttnat på skoldebatten och bestämde mig för att helt solokvist göra något åt situationen. Under våren hade jag nämligen varit på en riksdagsdebatt om mobbning och fick en politisk uppenbarelse. Här skulle det minsann göras något åt saken.

Mycket har sagts om de s.k. tiggarna som sitter vid landets affärer. Många tycker synd om dessa människor. Andra kallar dem namn, sparkar och slår dem. Men alla verkar vara lamslagna över vad som verkligen kan göras. Politikerna ojar sig och, även om en majoritet av allmänheten är för ett förbud av tiggeri, säger att så kan vi inte göra. Men inga riktiga lösningar tas upp, inga förutom att skicka problemet till EU och tiggarnas hemland.