Gästskribent Rebwar Hassan: Rekryteringen till Islamiska Staten kan stoppas!

logo­DGSJag har flytt från diktaturens Irak och levde fram tills för några år sedan i en tillåtande och upplyst svensk demokrati. Idag ser jag i stället hur islamism och medeltida värderingar tillåts breda ut sig utan något större motstånd i område efter område, oftast i förorterna. Det är inte ovanligt att kritiker stämplas som ”islamofober” och tystas ner.

Vi skulle behöva göra allt för att motverka skol- och bilbränder, barn- och tvångsäktenskap och för att stötta könsstympade och förtryckta, beslöjade kvinnor. Men en ”Strategi mot våldsbejakande extremism” som inte tar vardagsproblem och religiösa fördomar på allvar kommer inte att lyckas. Med bidrag av offentliga medel utvecklas dysfunktionella ”hemlandssamhällen” med egna värderingar där polisen hålls borta med stenkastning och handgranater.

På TV har vi sett bilder på våldsamma upplopp där miljontals muslimer demonstrerar mot Muhammedkarikatyrer. Men några massdemonstrationer för att de rika arabstaterna ska ta emot flyktingar från kriget i Syrien ser vi inte, varken i den islamiska världen eller här. Inte heller demonstreras det mot IS, Islamiska staten, som korsfäster, bränner levande människor i burar, halshugger, könsstympar, förslavar och kidnappar. Cirka tre hundra svenska medborgare deltar nu frivilligt i Islamiska statens eller Al-Shabaabs med flera organisationers terror. På Facebook kan vi läsa om deras stupade ”martyrer”.

Jag vill berätta en sann historia om en pojke i dagens Sverige som nästan kom att ansluta sig till IS. Rekryterarna är till stor del dessvärre ofta offentligt finansierade. Men politikerna har fortfarande ingen aning om detta.

I Stockholm bor det en familj som är flyktingar från Kurdistan. De kom hit och har fått all tänkbar hjälp med att börja ett nytt liv för sig själva och sina barn. Det har gått väldigt bra fram tills nyligen. Deras son började för ett antal år sedan att regelbundet gå till en moské. Familjen blev alltmer bekymrad över sonens ändrade vanor. Från att ha varit en glad och öppen grabb blev han allt mer tystlåten och slöt sig in i sin egna islamistiska värld trots en genomgången högskoleutbildning. Han anlade för ett par år sedan ett långt skägg och klädde sig ofta i den långa vita salafistdräkten.

Pappan började bli mycket orolig för sonen. Hur svårt det än var att tala om sitt eget barns beteende med andra än de allra närmaste förstod han till slut att många andra fäder hade liknande problem med sina söner. Propagandan från islamister visade sig vara värre än värst. Sonen isolerade sig snart alltmer från familj, släkt och gamla kompisar. Efter ytterligare en tid började han ta avstånd från allt som handlade om livet i Sverige. Det var fel musik, fel kläder, fel uppförande och han ansåg att alla andra var smutsiga ”kuffar” (otrogna).

Föräldrarna är mycket oroade över att se hur deras son har radikaliserats. Han uppfattar världen på ett helt annat sätt, har en annan världsbild, attityd och värderingar. Pappan är mycket frustrerad, rädd och förtvivlad. Berättelser om Islamiska statens attraktionskraft, indoktrinering och rekrytering pågår öppet och pappan fruktar det värsta. Vi ska nu komma ihåg att de är kurder och det är Peshmerga som kämpar allra hårdast vid fronten mot IS! Färdvägar finns och att resa ner är enkelt och väl planlagt av IS-agenter.

Hela släkten har engagerats för att få sonen att ändra inställning. Med argument som – ”ska du delta i mördandet av ditt eget folk och din egen släkt” har sonen börjat rubbas lite i sin övertygelse. IS anser att kurder är zoroastrer, det vill säga ”kuffar”. Släkten har även pressat honom att raka skägget.

Efter många samtal och tårar har släkten nu lyckats stoppat honom från att resa till Syrien och ansluta sig till IS och har fortsatt med att påverka hans attityd, inställning och tro på en global islamistisk stat, ett så kallat ”kalifat”.

På ett fotografi jag har fått av pappan stoltserar sonen nu utan skägg bredvid en kurdisk flagga. Självklart har de som flytt till Sverige kvar ett starkt engagemang för sitt hemland. Ett medborgarskap i Sverige gör inte att ursprunget glöms bort eller förbleknar, kanske tvärtom. Men stödet från samhällets sida var i detta fall noll. Släkten och betydelsefulla personer (islamister) i närsamhället har i stället påverkat sonen och dragit extremt hårt åt olika håll. Stödet till dessa föräldrar i ångest är viktigt och samhället kan inte fortsätta att blunda för IS-rekryteringen som blir ett allt större problem i Sverige.

Hatpredikanter har spritt sitt budskap obehindrat i mer än tio år här i Sverige och rekryteringen till IS går lätt och enkelt. Vi som länge engagerat oss i kampen mot den religiösa extremismen accepterar inte längre att bli nertystade. Det måste bli ett slut på offentlig finansiering av verksamheter som indirekt medverkar i rekryteringen till våldsam extremism. De verkliga experterna, föräldrarna, måste garanteras bättre stöd för att motverka radikaliseringen av deras barn.

Rebwar Hassan är landstingspolitiker för miljöpartiet i Stockholm, gruppledare för miljöpartiet i Skärholmens stadsdelsnämnd.