Sverige förtjänar bättre

Birro, bild 2

Marcus Birro

Poeterna har vetat det hela tiden. Liksom prästerna. Men ingen läser (med all rätt) poeterna längre eftersom de allierat sig med de kulturella makten och skriver obegripliga dikter för sig själva och sina nya polare och prästerna har slutat prata om Gud och skriker sig hesa i den rättänkande politiska kören istället för att välkomna folk till Gud.

Vi som visar oss sårbara vinner folkets kärlek men möter elitens förakt. Vi som insett att botten i mig också är botten i dig blir jagade av kommunister, feminister och andra självutnämnda påvar tills vi inte orkar stå upp längre.

Men redan de gamla romarna visste att man blir sjuk av sorg. Och Sverige befinner sig i sorg. En fruktansvärd, helvetisk, ordlös och svepande sorg, ett svart regn, en ständigt återkommande mardröm, som ett mord på folksjälen som aldrig upphör, som vevas om och om igen utan att vi tycks veta varför.

Sverige var en gång ett land av vemod och diktare, av långa avstånd. Vi var ett land och ett folk som satt uppe sent på kvällarna och lät blicken rulla över svarta åkrar, som drog med handflatan över köksbordet, linjerna i trädet blandes med dem i våra händer. Mörkret formade oss. De långa, mörka och kalla vintrarna skapade krigare, redo att stå härda ut i de allra bistraste av tider.

Nu är vi ett land av schlager och medelmåtta.

Det offentliga samtalet rymde förr innerliga samtal, möten om konst och litteratur. Litteraturen var både innerlig och folklig. Wilhelm Moberg nådde både slott och koja, Gunnar Ekelöf, Karin Boye och Dan Andersson var poeter som ägde ett verkligt värde i vanliga människors hjärtan. De var obekväma, undantags- varelser, svåra människor, men de tilläts vara det, vi hade rum för dem. Sverige rymde fler än en tanke, fler än en idé och mångfaldigt fler strängar till vårt kollektiva hjärta.

Jag minns när jag jobbade på Kvällsöppet med Ekdal i TV4. Jag kritiserade programmet Ullared som då gick i Kanal 5. Jag undrade varför människor frivilligt lät sig degraderas till detta gytter av meningslöshet, denna sörja av subtilt människoförakt. Som om folklighet handlade om medelålders kvinnor i mysbyxor från Sjöbo som handlar duschtvå för sju hundra kronor och fnittrade vecklar ut en kvitto mot en Kanal 5-stapel. Som om höjden av kollektiv självbild sträckte sig till tjock gubbe i bar överkropp drickandes en öl på en tältstol utanför en husvagn.

Dagen efter bombarderades jag med mejl om mitt folkförakt.

Men det var (och är) inte jag som föraktar folk. För det första var det produktionen bakom det där programmet som under täckmanteln av att de verkligen tyckte om människor de filmade lyckades lura dem att ställa upp.

Det föraktet var hiskeligt beklämmande.

Och det är alla dem som givit efter för andens och motståndets minsta lag som föraktar inte bara andra utan kanske i ännu högre grad sig själv.

Folklighet är något vackert. Folklighet är att bli läst, respekterad, kritiserad och omtalad. Kulturvärlden har alltid avskytt folklighet eftersom folklighet hotar deras domäner. Deras värld kan bara bestå om de begriper något som vi andra inte begriper. Men deras perspektiv är så kort. Folket vinner alltid. Även om det dröjer.

Poeten Dan Andersson är ett lysande (och fruktansvärt) exempel. Kvällen innan han dog skadedjurets död på ett sunkigt hotell i Stockholm (han förgiftades av bekämpningsmedel mot ohyra som inte vädrats ut) gick han runt i dåvarande mediala kvarteren i Klara och försökte få sina dikter och artiklar antagna. Han fick nobben överallt. Efter sin död upptäckte folk hans geniala diktning och långsamt insåg makten (alltid sist med allting av värde) hans storhet och började skriva hyllningsartiklar om honom.

Samma jävlar som gång på gång vägrat erkänna honom medan han levde hyllade honom efter hans död.

Vad har då allt detta med människors själsliga välbefinnande att göra?

Jag tror att poesins och skrivandets viktigaste uppgift är att vara till tröst för människor. När du läser mig, när dina vackra ögon rullar över dessa rader, när min som det kan verka egocentriska berättelse träffar ditt hjärta, uppstår något. Det blir ett möte. Både du och jag upptäcker att vi inte är så ensamma som vi tror. Om jag skriver hur det känns att bli indragen i en fruktansvärd och uppslitande vårdnadstvist av kvinnan du älskade en gång, och du varit med om samma, så är vi inte ensamma längre. Och när vi inte är ensamma längre mår vi bättre.

Men för att få detta möte till stånd krävs en del förutsättningar. Dels måste en sådan som jag få utrymme att skriva och dels måste en sådan som du orka läsa vidare också när det ibland tar emot. För ingenting av det som lättvindigt rinner igenom dig under en dag är till uppbyggelse för dig. Det som bjuder motstånd är det som får dig att växa.

Samma sak med folklighet. Jag tror bättre om människor. Jag tror gott om människor jag möter. Jag tror att de kan mer. Jag tror att deras hjärtan kan rymma annat än förbannad schlager, hjärndöd underhållning, deckare, urtrista stå-upp-komiker och ännu ett meningslöst bläddrande i Travguiden om kvällarna.

För din hälsa och ditt hjärta talar samma språk. Om ditt hjärta tunnas ut, om du slutar fylla din själ med värme och innerlighet, med mening, så agerar det precis som vilken annan muskel som helst, ditt hjärta förtvinar, det skumpar och det dör. Du kan andas, gå och leva vidare men du blir sjuk. Själsligt sjuk. Den sjukdom som de valt att kala psykisk ohälsa handlar alltså till stora delar om ditt hjärta, och om vad du fyller, eller inte fyller det med.

Kulturvärldens ansvar är stort här. När läste du något på en kultursida, eller när du såg ett inslag i Babel eller Kulturnyheterna på SVT som berörde dig på allvar senast? När läste du något av Sven Delblanc senast? Eller av Olof Lagercrantz? Ekelöf? Erik Lindegren? Edith Södergran? Och, värre ändå, när läste du något om dessa på de där förbannade kultursidorna?

Och tv då? Allting handlar om yta. Det är pucklade kändisar som snackar skit om det ena eller det andra och sedan handlar det om mat, ständigt denna djävulska matlagning överallt, och så är det blommor på balkongen, och sedan är det heminredning och mode, och kungahuset, och frisyrer och Ebba von Sydow är precis överallt och sedan handlar det om pengar och hälsa, och om att träna och att springa fort eller långsamt och sedan… ja, ni hajar…

Själen då? Inte konstigt kanske att vi mår sämre än på länge.

Jag tror att vi måste stänga den kran av andlighet som stått och droppat kollektivt ur det här landet under femtio, sextio år.

Det har gått så långt att vi applåderar oss ju längre ifrån Gud vi kommer. Det är som att jubla över att det goda lämnar oss. Kyrkan är så klart skyldig till detta. Liksom de politiskt korrekta prästerna, liksom media igen, och allt handlar om att Sverige ska vara världens modernaste land och vi har verkligen gått på den bluffen, vi står längst fram och upptäcker inte ens att världen knappt vet om att vi existerar och inte heller ser vi att ljuset vi tänt där vi står i fören är svart som natten…

När jag tänker på Sverige, och jag tänker ohälsosamt mycket på Sverige, så tänker jag mig fortfarande landet som ett vemodigt land, men ett land som inte skäms över sitt vemod. Det är vad vi kommit att göra de senaste tjugo, trettio åren. Vi skäms över vårt vemod. Så vi ljuger fram ett darrigt schalger-leende istället, vi föraktar svaghet, vi jagar den jävel som visar sig svag på sociala medier, vi mobbar varandra, vi hatar varandra och ingen ser sammanhanget.

Vi ljuger för alla vi möter om hur vi mår. Under tiden sjunker vi djupare i en sorts sorg vi inte kan sätta ord på.

Samma välbeställda medelklassare här på Södermalm kan betala 300 spänn för att skratta gott åt den ständigt närvarande medelmåttan Alex Schulman eller riksmobbaren Betnér eller primadonnan Gardell som får håna och driva med andra men skickar hotfulla mail (oh, yes) om man ens vågar kritisera något han sagt eller skrivit, och samma kära medborgare kan sedan stövla upp till rektorn på barnens skola och förfasa sig över att någon ropat något taskigt till deras lilla Tindra på skolgården…

Orsak och sammanhang någon?

När vi gjorde oss av med Gud gjorde vi oss också av med kontemplationen, med meningen utanför hetsen, med det ljusa och goda, med att se på våra medmänniskor som oss själva och vi släppte istället lös den här fullständigt bisarra individuella krigsföringen där alla får klara sig själv och när vi gjorde oss av med skribenter som ville översätta våra hjärtans språk för oss gjorde vi oss av med ambassadörer för vemodet.

Nu är Gud portad från vårt land. Ingen välkomstkommitté för Gud inte. Ingen kyrka väntar på honom vid stationen. De är på sin höjd där för att vina av honom. Vi behöver dig inte längre.

Så det är inte alls konstigt att så många människor mår så dåligt i det här landet 2015. Det mest skrämmande är att de som kunde göra något åt det, kulturvärlden och media, som vanligt håller käften och vägrar befatta sig med det utan istället blir en röst i kören som inte begriper någonting.

Sverige förtjänar bättre.

36 thoughts on “Sverige förtjänar bättre

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Maecus Birro

    Stå på Dig. Vi är många som kämpar tillsammans för en bättre och mer öppen värld mot fördomar och förtryck! Droppen urholkar till sist stenen och sanningen segrar alltid till slut.

    Liked by 1 person

  2. Magnus Moberg skriver:

    Det var länge sedan jag blev så berörd av en text. Tack för det mötet, Marcus. Det du skriver om Sverige som ett land i sorg klingar välbekant hos mig. Själv går jag med en konstant känsla av just sorg, blandat med ilska och frustration. Mitt land har försvunnit och kvar är något annat som jag inte känner igen, och jag fick inte ens en chans att säga farväl. Det Sverige som mina barn kommer växa upp i kommer vara något helt annat, något som jag bävar för. Hela tiden kommer tankarna: Hur kunde detta hända och hur kan det få fortgå? och jag känner mig förtvivlat ensam . Nu känner jag mig inte lika ensam längre, även om sorgen består.

    Liked by 1 person

    • Anna skriver:

      Jag känner som du, en stor sorg över ett land som snabbt försvinner. Det är dock skönt att upptäcka att man inte är ensam! Men det tär, att inte kunna prata om detta med någon, för gör man det är man stänplad och en paria. Jag har försökt med resultatet att jag blir blockad av sk ” vänner” på Facebook som sedan klassar mig som rasist. Ingen i min närhet verkar se eller förstå. Det är också en sorg, att inte kunna dela saknaden efter sitt land med närmaste och vänner samt den bävan inför vad som blivit. Därför ett stort tack till Marcus och till er andra som skriver. Det känns inte lika ensamt och kallt längre, även om, som Magnus skriver, sorgen består.

      Liked by 1 person

  3. Hedvig skriver:

    ”För ingenting av det som lättvindigt rinner igenom dig under en dag är till uppbyggelse för dig. Det som bjuder motstånd är det som får dig att växa.”

    Jag råkade förstrött lyssna på SR P1 programmet Kritiken ”Vad skulle Alfred Nobel ha gjort?”
    Någon av de 5-6 samlade litteraturkritikerna nämnde Nobelpristagaren Imre Kertesz, som just kommit ut med ett bokslut över sitt liv i ”Den sista tillflykten”. Två av dem rynkade på näsan och tyckte att det varit bättre att boken inte publicerats. Ingen visade någon nyfikenhet på vad Kertesz ville förmedla i sin allra sista bok.
    Det väckte mitt intresse, så jag kommer nog att läsa boken.

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/607670?programid=4648

    Gilla

  4. Rikard skriver:

    Hej.
    Gud (Abrahams) och religiositeten är på väg tillbaka, men under annat namn och utan kors. Nej, jag menar inget gäck med din förtvivlan men för mig som svensk och därmed inte tjänare av Abrahams gud är det svårt att se skillnaden mellan kristendom och islam.

    Mitt råd till den troende är att låta trons kraft välla upp som ett källsprång inifrån, men strunta i allt vad präster, magiska ritualer och helgedomar heter. Ingen av profeterna var präst, ingen av dem gick i kyrka eller moské, men alla hade de väl tron och bevisade den i sin dagliga gärning. Borde inte religionens väg leda bort från de dogmatiska institutionerna och tillbaka till dialogen mellan den världsliga människan och det ogripbara utanför sinnena?

    Organisationen är ett bländverk, endast tron är din egen.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

    • Apg17 skriver:

      Intressant att du skriver om profeter. Jag måste dock ta fram rödpennan. Jeremias och Hesekiel tillhörde nämligen den israelitiska prästklassen och var profeter. Dina reflektioner om organiserad religiositet kan jag dock förstå även om de historiska kunskaperna brister.

      Alla profeter var mer eller mindre impopulära eftersom deras budskap ofta fördömde nationens (Israels) världslighet och manade till bot och bättring. Birros sorgetext om Sverige har ett visst profetiskt tilltal.

      Att han nämner Gud upprör såklart. Det krävs inte mycket mer än så i nådens år 2015. Den djävulska tv-matlagningen och Gardells 140 tecken korta satansverser på Twitter är nämligen tidens melodi.

      Gilla

      • Lisa skriver:

        Den senare (islam) accepterar inte ens kristendom och vill utrota den.
        Det finns ingen religionsfrihet i islam.
        Men det kanske inte står med i skolans läromaterial om islam?

        Gilla

    • Sintram skriver:

      Läs på om islam och kristendomen så förstår att det är avgrundsdjup skillnad mellan dem.

      (Jag är inte kristen, men det är tydligt att det finns en enorm skillnad mellan dessa religioner.)

      Gilla

  5. Göran Råsmar skriver:

    Tack Marcus för ditt fantastiska språk det formligen sjunger om det, inte alltid vackert men ständigt meningsfullt. Du sätter fingret på vår tids kännetecken, ytligheten och följa John-komplexet, Knausgård satte ju också strålkastaren på det men möttes mest av spott och spe, en bekräftelse på att det i kultur- och samhällseliten bara finns plats för en mening åt gången. Du vet så väl som jag att många, många människor inte vågar visa vad de tycker med risk att hånas och stämplas. Hur fan har det blivit såhär??

    Gilla

  6. Mikael Rennerhorn skriver:

    Jag applåderar Dig Marcus Birro, detta är den bild av Sverige som växt fram under så många år, och nu äntligen, så är Du mannen sätter Du ord på detta och kanske kan få människor att förstå hur illa det är ställt. Du är så välkommen Marcus, och hade vi levt på Jesu tid så hade jag inte varit sen att följa Dig. Tack för de klarsynta orden.

    Gilla

  7. Jacob_UK skriver:

    Marcus, du har levererat en rik krönika över ett förlorat Sverige. Ett avlägset och numera onåbart Sverige, ett Sverige med grusvägar utan mål och öppna rum, utan värderelativism och utan en pseudo-intelligentsia bemannad med perversa och ondskefulla kulturmarxister, fulspelande politiker och fascistoida vänsterjournalister med hemvist AFA. Ett public service utan sommarpratare som ylar om att ”skjuta borgarna med nackskott” – och som hyllas av en samlad och fnoskig kultur- och tyckarmaffia i SR/SVT för sina patologiska hat- och hotspyor. Ett Sverige utan en Lo ”SCUM” Kauppi och svärmar av klimatalarmister och vetenskapsilliterata, vidskepliga och totalstupida miljönissar och -nissor som ges obegränsad skärmtid i media.

    Personligen strävar jag efter att bli hatad av alla Sveriges feministiska virrpannor och kulturmarxister. Och gärna av några till.

    Och du skriver just nu på din nästa stora diktsamling, den om ett förlorat land nära Polstjärnan, eller hur? Jag tror den blir ett mästerverk. Du behövs, Marcus.

    Jag associerar till två svenska poetiska mästerverk när jag läser din krönika:

    1) Lars Gustafsson
    Världens tystnad före Bach

    Det måste ha funnits en värld före Triosonatan i D, en värld före a-mollpartitan, men hur var den världen? Ett Europa av stora tomma rum utan genklang överallt ovetande instrument, där Musikalisches Opfer och Wohltemperiertes Klavier aldrig hade gått över en klaviatur. Ödsligt belägna kyrkor där aldrig Påskpassionens sopranstämma i hjälplös kärlek slingrat sig kring flöjtens mildare rörelser, stora milda landskap där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor det friska ljudet av starka hundar om vintern och – som en klocka – skridskor som biter i glanskis; svalorna som svirrar i sommarluften snäckan som barnet lyssnar till och ingenstans Bach ingenstans Bach
    världens skridskotystnad före Bach

    2) Olof Lagercrantz
    Efter läsningen av Haqvin Spegels ”Guds werck och hwila”

    Det var en hjärtans dag bland världens alla dagar
    då östergöken gol i sommarns gröna hagar
    och Flora band en krans kring alla flickors änne
    av kattfot och viol och kärringtand ett spänne.
    Hur ljuvligt solen sken på fattiga och sjuka
    och gräset bredde ut sitt sidenbolster mjuka.
    Där lade jag mig ner och hörde bina surra
    och duvan på sin kvist för hjärtevännen kurra.
    Jag somnade till sist vid rop ur gröna hagar.
    Det var en hjärtans dag bland världens alla dagar.

    Gilla

  8. Eva Lundberg skriver:

    Marcus, du sätter ord på mina tankar, som maler i mitt huvud och hjärta varje dag. Jag skulle så gärna vilja sätta dom på pränt. Andra har sagt att jag skriver så bra och att jag borde göra det oftare och rent av skriva en bok. Men allt förakt, som fullkomligt väller ut från media och våra politiker, mot dom som vågar och med all rätt tycker något annat, har skapat en vrede inom mig, som jag inte vet vad jag ska göra av. Det är så mycket, som vill ut, så mycket, som skulle behöva bli sagt. Och jag läser vad andra skriver och inser, att du och andra skriver det, som jag också tänker. En så stor sorg! Alla vi kan väl inte ha fel i det vi känner. Jag får ingen ordning på tankarna, så mycket jag skulle vilja skriva, men inser att jag inte längre är viktig i mitt eget land. Någon utan min kontroll, har tagit sig friheten, att trampa på mig, att hata mig och dra upp mig med rötterna i mitt eget land. Jag har plötsligt ingen plats, jag är rotlös, så vad spelar något för roll längre? Jag skulle vilja skriva om det, men det är så mycket, och kanske ingen vill lyssna. Och det måste kanske finnas en anledning. Jag är ju svensk, heterosexuell, arbetarklass, kristen, men inte religiös, ickerasist. Och allt bara maler på och jag hittar ändå ingen början och vet inget slut, så vad spelar det för roll, om jag skriver. Känns bara som att mata monstret ändå och ge det svart på vitt och det skriker, du har fel och du är en rasist…….

    Gilla

  9. Sture skriver:

    Tack Marcus Birro för allt fantastiskt du skriver. Men för att människorna skall kunna komma till Gud, så måste tyvärr en del bära sitt kors. Det är det du gör nu.

    Gilla

  10. Stefan skriver:

    Skulle säga att Alex Schulman, om någon, är en vemodets ambassadör.
    Du borde rimligen uppskatta honom för detta.
    Tyvärr präglas din text, på flertalet ställen, av personliga vendettor, som du omskriver som samhällsproblem.

    Gilla

  11. Anna skriver:

    Jag känner alltmer besvikelse på Svenska kyrkan, nu läste jag att präster i Stockholm anser att kristendom, islam etc är detsamma ” för vi tror ju på samma gud” – gör vi? Detta måste vara höjden av religionsrelativism. Jag funderar allvarligt på att gå ur kyrkan, min tro är något mellan Gud och mig, inte något som är knutet till en vacklande och otrygg kyrka. Det enda jag skulle sörja vore att jag då inte stödjer bevarandet av våra medeltida kyrkobyggnader och de i församlingarna som arbetar inom den vardagliga skötseln, som kanslister, fastighetsförvaltare, städare, vaktmästare och ungdomsledare. Prästerna däremot, de kan minsann få ta sitt fattigdomsideal på allvar, de rör mig inte ryggen. Det var en gång ett ganska lågt betalt kall, numera sitter de vid köttgrytorna med kyrkoherdelöner från minst 60 000 i månaden, hur mycket av den lönen går till välgörenhet? Samtidigt som de pösmyndigt manar folk att visa generositet och öppna hjärtan. Nej, det sänker helt min tro på kyrkan!

    Gilla

  12. Franjo Herceg skriver:

    Väl skrivet Marcus!
    Jag har följt dig och Doggelito lite på avstånd.
    Ni har det gemensamt. Ni börjar komma till insikt.
    Hör av dig när du är i malmö!
    Jag bjuder på fika!

    Cordiali Saluti

    Gilla

  13. Lisa skriver:

    Det är min önskan att det budskap om hopp och sanning som jag själv fått ta emot och följa, liksom många andra, ska förmedlas till muslimer och sökare.
    Jag uppmanar er att granska Bibelns sanningar, och granska vad Koranen och andra islamska källor undervisar och sedan undersöka och fundera igenom detta på egen hand, och söka sanningen av hela ert hjärta.
    Jag ber att ni ska finna sanningen i vår Herre och Frälsare (räddare) Jesus Kristus.
    Blessings to you my sisters and brothers in humanity. 💝

    Gilla

  14. Peat skriver:

    Du skriver bra. Texterna präglas dock av att du en gång i tiden var inne i stugvärmen och riskfritt kunde raljera över mindre fin kultur av Ullaredskaraktär. Så som man kan när man har etablissemanget i ryggen. Nu är du en av Ullaredsmänniskorna. En som det fina folket ser ner på. När du väl har kvittat dig med ditt komplex för att ha blivit ratad av eliten, kan du säkert skriva ännu intressantare krönikor.

    Gilla

  15. Tomas B skriver:

    Jag tycker att det är intressant att du kopplar de moderna svenskarnas förnekelse av Gud med vår tilltagande sociala isolering och tendenserna till upplösning i samhället. Jag har själv tänkt i liknande banor.

    Jag tror att svensken fortfarande befinner sig i ett uppror mot Gud som består i att man tycker oerhört illa om hans ”vrede”, dvs. Guds ovilja mot att vi människor inte följer hans avsikter kring hur vi bör leva våra liv. Det man då bör fråga sig är om denna vrede verkligen är så förkastlig?

    Den moderna människan verkar tycka det men det man då ska ha klart för sig är att kärlekens motsats inte är vrede utan likgiltighet. Är det inte just denna (gudlösa) likgiltighet som nu breder ut sig bland människorna som du beskriver i din text, Marcus?

    Liked by 1 person

  16. Ivar Leek skriver:

    Bra skrivet Marcus men jag tycker avslutande mening hellre kunde vara ”Svenska folket förtjänar bättre”-, men o.k. det är ju vi som är Sverige eller………?

    Gilla

  17. lensof skriver:

    ”Det som bjuder dig motstånd är det som får dig att växa”. Ord som borde upprepas om och om igen i olika sammanhang i vårt land. För precis som du skriver är det det lättsamma och trevliga som styr, det som inget lämnar efter sig utom en fadd smak av otillfedsställelse.
    Gillar det du skriver. Gillar den utveckling dina texter visar på att du är i. Du är på väg vilket jag finner är det finaste man kan vara. Färdiga är vi när vi slutar leva, en del slutar alltså att leva innan de dör. Du lever, du kämpar, du skriver och hjälper på, så sätt oss andra att också leva. Tack för det.

    Gilla

  18. R Ericksson skriver:

    Tro det eller ej men en utomjording som kallar sig LEAH har sagt att dom kallar oss för
    ” the children of the sorry ”
    Hon menar att få av oss kan utvecklas och det skapar sorg för vi kommer aldrig upp ur gyttjan.
    Tror jag på detta ?
    Marcus Birro har iallafall uppfattat att vi har glömt GUD och att vi är i ett tillstånd av sorg
    Extremt bra artikel av Marcus

    Liked by 1 person

  19. Jonas Nilsson skriver:

    Sätter du ord på hatet eller misströstandet? I Sverige är det inte svårt att få människor att försöka trösta självömkande. Men vart leder det? Vad svarar tystnaden som vi alla(?) fascineras av? Där kommer inga dunk i ryggen eller näsdukar att torka tårarna med. Varför skrev Dan Andersson? Hade han något annat att välja på?
    Din tanke om ett egentligt lands själ tror jag skaver. De som kunde diktat skriver allt snabbare ihop sina epos för att få pengar till extra-resandet och säkrandet av nya inkomster.
    Men, det är som att tämjandet av de utmanande krafterna som vi möter i utkanten av tundran de lurar oss till att gå vidare, till att pånytt bygga vår koja och elda vår eldstad.
    Skogarna breder ut sig pånytt. Det kultiverade landskapet krymper. Ska vi kunna dämpa den trenden trots påbuden från Bryssel? Sjöarna är en möjlighet, vandringlederna likaså. Jag är tyvärr dålig på att lyssna på sångtexterna. Där sägs nog de flesta sanningar idag. De orden når längre än de gamla skrivarnas.

    Gilla

  20. Peter Schenling skriver:

    Du nämner ju bara de poeter som skrev vissa dikter om gudstro (för hundra år sedan). Både Karin Boye och Dan Andersson studerade andra religioner (indiska, buddism, filosofi mm) De grubblade och kritiserade det traditionella kristna gudsbegreppet. Karin gjorde uppror och i stället för att studera teologi, stack hon till Uppsala och pluggade Klassisk grekiska. Du verkar också tro att poesi läses av få (poeter, deras vänner, och bara diskuteras i mysiga ”Babel”) Kolla i krogvärlden ! ! ”Poetry Slam”, ”Open Mic”, ”parkpoesi”,”Spoken Word” osv, Det är ju häftigare än de ”stå-uppare” du tar upp och lika fullsatt. Du behöver bara ha skrivit EN dikt, och aldrig stått på en scen ! ! Vid Open Mic, kan de ha ”rookie-kväll”, då publiken ger extra uppskattning åt nybörjare. På nätet publiceras det tusentals dikter varje dag. På poeter.se kan jag få applåder, uppskattande komentarer och länka till socila medier, som här. Punktexter, Hip-Hop mm, är ju oftast enkla rim, om dagshändelser, orättvisor, kritik och ett finger mot, t.ex. religion: ”Häng gud” ! eller ”American Idiot” med Green Day. Jag skriver också enkla rim, roliga, sorgliga, kaxiga osv. Personerna du nämner: ”Lever och frodas bland löven! De kan ta sig i röven”! ”Jag finns vid dina fötter och gnager på era rötter”! två strofer ur ”Stridsyxan” som snart publiceras på Novell.nu. Du nämner inte två vänsterpoeter som, likt Jesus blev odödliga: Joe Hill och Stig Dagerman, inte heller, kanske vår folkkäraste, fattigmanspoeten NILS FERLIN. Joe Hill är dessutom mest känd för en kampsång som skrevs efter att ”Plutokraterna” dödat honom: ”Jag drömde om Joe Hill inatt…..jag sa du är ju död….att döda sången min vill mera till än krut….jag kan ej dö sa han! Skotska ”Passanger” är helt klart den bästa vispoeten idag! Hitlåtarna är inte bäst, halva skivorna är med ett band och halva, bara han med gitarr, han kan sitta ensam i en bar i Stockholm, eller fylla hela Wembley! Det här är andra gången jag reagerar på dina ”enkelriktade” artiklar ! ! Möjligen: ”Har du tappat ditt ord och din papperslapp? Du barfota barn i livet…..!!

    Gilla

  21. Peter Schenling skriver:

    Du skrev att romarna blev sjuka av sorg! Men de var ”hedningar” och tillät alla religoner. Roms fred, rådde över hela Nordafrika och Mellanöstern. Först när de valde att tro på bara ”en” gud, så förlorade de gränserna, toleransen och freden. ”Vägen till Rom gäller nu bara vi i norr och väst, alla andra behandlas som om de bär på pest”!!

    Gilla

  22. Conny Lundberg skriver:

    Tack, Marcus, för en mycket välskriven artikel!
    Just hyllandet av materialismen och konsumismen till förfång för andligheten har skapat ett samhälle där hjärtats röst har tystnat och istället populismen inom diverse rörelser och politiska partier istället gör s k ”goda gärningar” för att ställa sig in och synas som de ”goda” som de tror att de är.
    Hjärtats röst diskriminerar aldrig utan älskar alla men sinnet måste vara med för att inte förflackas och bli en ytlig s k godhetsknarkare som älskar de som överheten pekar ut istället för oss alla inom detta vackra land.
    Obalansen och disharmonin blir hisnande när maktens röst anvisar de man lämpligen skall älska och dessutom förtalar och föraktar de som byggt upp det välstånd som de som nu föraktas varit med och byggt upp!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s