Patrik Engellau

Det här hörde jag nyligen i radioprogrammet Studio Ett. Skolfoto skulle tas i en skola i Blekinge. I en klass hittade barnen på att flickorna skulle klä sig i skjorta och fluga, medan pojkarna skulle bära klänning. Rektorn förbjöd upptåget, varpå han blev milt förlöjligad av Sveriges Radio.

Det här tål att tänka på, vilket jag försökt göra. Det är inte lätt. Mina sympatier ligger hos rektor. Jag reagerar spontant mot det barnsliga tilltaget, men ibland räcker det inte med magkänslor, man måste också ha rimligt hållbara argument för sina uppfattningar.

Rektorn framhöll ett dåligt argument i radion. Han sa att fotona togs i någon sorts samarbete med polisen som ville att barnen skulle se ut som de brukar för igenkänningens skull. Det var inte så särskilt övertygande, särskilt som polisen tycks ha uppgett sig sakna sådana avsikter.

Barnen hade faktiskt de bästa argumenten. En flicka sopade banan med rektor genom påpekandet att här undervisar skolan i HBTQ-tänkande och sedan blir det tvärstopp när eleverna på egen hand försöker göra lite praktisk HBTQ.

Jag funderade på hur jag hanterat den smockan om jag varit rektor. Jag tror, efter viss eftertanke, att den enda hederliga utvägen hade varit att säga ungefär så här: ”Barn, jag vet vad det står i de där böckerna och jag förstår varför ni förleds att tänka fel. Könstillhörigheter är nämligen allvarliga saker som man inte lattjar med. De där teorierna om att det kan vara lite hur som helst med könstillhörigheten och att den för övrigt bara är en social konstruktion är visserligen påbjudna av myndigheterna, men det är propaganda som ni gör klokast i att inte ta på allvar”. Det hade väl kostat mig jobbet, förstås.

Syftet med den här propagandan är att underminera den normala medelklassens, särskilt de normala heterosexuella männens, identitet. Om någon försöker övertyga en homosexuell man om att hans läggning är en sorts sjukdom eller i varje fall något onaturligt, kanske bara en modegrej, så blir den homosexuelle antagligen förbannad och det med rätta. Men om det kommer en HBTQ-teoretiker och förklarar för mig att min manliga heterosexuella identitet egentligen inte finns, utan bara är en social konstruktion, någonting jag hittat på för att förtrycka min nästa, då förväntas jag finna mig i det. Men det gör jag inte. Jag blir kränkt av sådana där radioprogram och upprörd över den statsägda radiokanalens tydliga och partiska ställningstagande mot den heterosexuelle mannen som samhällelig företeelse.

I Almedalen förra året förklarade vice statsminister Romson att det sitter vita, heterosexuella män vid makten och att hon ogillade detta och hade för avsikt att ändra på det. Jag är en vit och heterosexuell man och även om jag inte har någon särskild makt så är det, enligt Romson, fel på mig i alla fall, till exempel eftersom jag äter kött. Jag ska förolämpas och kränkas. Till och med min heterosexualitet ska ifrågasättas. Den är bara påklistrad, egentligen kanske jag är en felvaggad bög som gnäller för att jag inte törs komma ut.

Men hur ska en vit, heterosexuell kommunanställd rektor i Blekinge våga försvara sin hudfärg och sin läggning? Han tvingas gripa efter halmstrån och skylla på polisen. Jag ömkar honom. Så förnedrande att tvingas jamsa med i detta elaka spel.