Vem bryr sig?

bert stålhammar

Bert Stålhammar

Nu när den av media och DÖ-regeringen orkestrerade godhetstsunamin möjligen passerar sin peak, borde det vara läge för våra ”förtroendevalda” att försöka analysera och beskriva verkligheten så som den faktiskt är. Vi svenskar behöver absolut inte förhäva oss över eller demonstrera att vi är goda. Vi är ett folk som våra ledare till trots slår vakt om sekelgamla kristna principer och därför ställer vi naturligtvis upp när vår nästa är i nöd.

Jag minns själv hur nära nog varje familj i det småländska samhälle där jag växte upp med entusiasm tog emot de finska krigsbarn som vi mötte vid bussen när de anlände utrustade med en adresslapp om halsen och en liten resväska i handen… När sedan de vita bussarna några år senare fyllda med frigivna fångar från koncentrationslägren anlände var hela samhället där för att hjälpa till. Inga kändisar eller politiker krävde att få in sina porträtt i Smålandstidningen för att visa sin godhet.

Man skall också komma ihåg att vid denna tid i mitten på 40-talet var det ingen i detta arbetarsamhälle som levde i överflöd. Omoderna bostäder, vatten, slask och dass utomhus liksom 6-årig folkskola var de ”bekvämligheter” och den utbildning som erbjöds. De enda personbilarna som fanns i samhället var Petterssons två Volvotaxi. För övrigt var det cykel som gällde, för de lyckliga som hade råd till denna lyx. Ett välbesökt Folkets hus, ett missionshus och ett baptistkapell där socialister, och väckelsefolk snabbt blev ledande i hjälpverksamheten spelade en central roll i hjälparbetet.

Där fanns inga överklassjournalister som försökte skildra en verklighet som de inte hade en aning om och inte heller några fega politiker som gärna sålde sin själ för att få vara med i godhetspolkan. Samhället liksom flyktinghjälpen utformades och bars upp av vanliga enkla människor som kunde sin Paulus. Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, alla är vi ett i Kristus. Smålänningar blir inte gärna hycklare…

Den som möjligen minns något ur sin konfirmationsbibel vet att det är saligare att giva än att taga. Till och med forskningen bekräftar detta med kommentaren att den som hjälper sin nästa mår bättre än den som inte gör det. Möjligen handlar det hela om endorfiner.

Men, och här finns ett stort MEN. Alla människors lika värde som vår PK-”kyrkas” medlemmar älskar att flagga med gäller inte alla. Här paraderar fariséerna med sina Tack Gud att jag inte är som dessa publikaner: Sverigedemokraterna.

Vem bryr sig för övrigt om åldrande svenskar som drar sig fram på sin fattigpension genom att köpa bröd där bäst före datum gått ut eller avstå från presenten till barnbarnets födelsedag. Eller vem bryr sig om alla de barn som gråter sig till sömns när de tänker på morgondagens mobbning i skolan eller oron i klassrummen som gör det omöjligt att lära sig något. Själv hoppades jag länge att Svenska kyrkan och frikyrkornas företrädare skulle slå vakt om barn och gamla. Men detta så kallade salt har verkligen mist sin sälta och numera låter de mest som adjungerade organisationer till Miljöpartiet.

Inga frågor har heller ställts om hur denna invasion av människor med andra vanor och traditioner påverkar vårt eget samhälle. Måste det mottagande samhällets hittillsvarande organisation, värdegrund och strukturer slås sönder för att den integration alla talar om skall vara möjlig? Alla som sökt asyl i Sverige vill inte heller integreras med de otrogna svenskarna.

Tyvärr hör Sveriges 2.1 miljoner pensionärer till generationerna som inte syns. Det var dessa generationer som var med när andra världskriget slutade och som sedan under ett långt arbetsliv skapade Sveriges välfärdssamhälle. I dag ser de med sorg och förskräckelse hur välfärden förskingras av inkvoterade 30-åriga ministrar som tycks sakna den mest elementära kunskap om sina ansvarsområden. Dessutom ivrigt påhejade av historielösa men välbeställda journalister som från sina innerstadsskyddsrum och skärgårdsvillor slipper att dela vardagen med Nisse i Hökarängen eller pensionären Arvid i Lesjöfors.