Gästskribent Anna-Karin Gustafsson Vår rektorsutbildning måste väl vara den sämsta i världen?  

logo­DGSHur väl insatt är du i vår svenska rektorsutbildning? Har du tagit del av hur den fungerar? Nu menar jag inte vilka kurser som arrangeras eller i vilken omfattning de utförs. Eller vilken litteratur som står på listan. Utan hur den är kopplad till vårt skolsystem och den svenska befolkningen.

För oinvigda kan jag berätta att man först måste ha en rektors- eller biträdande rektorstjänst för att kunna söka till den statliga rektorsutbildningen. När man kommer in på rektorsutbildningen följer tre års halvfartsstudier, samtidigt som man arbetar heltid. I en verksamhet som befinner sig i kris.

Vad säger detta system om oss?

För de första, vad är det för kunskapssyn att tillsätta Sveriges viktigaste utbildningschef som obehörig? Tror man plötsligt inte längre på kunskap som källa till ansvar? Är det verkligen ett klokt beslut att tillsätta en rektor utan att vederbörande har läst ett enda poäng i skoljuridik? Skulle vi ha agerat så med någon annan profession? Och hur klingar detta ihop med att lärare inte får anställas utan examen och lärarlegitimation? Det är ju helt galet om man ska vara mild med ordvalet.

Jag kan inte låta bli att reflektera över effekterna av ett sådant här system. Finns det inte en uppenbar risk att Sverige får en stor majoritet rektorer som är överdrivet lojala mot sina arbetsgivare? Om en lärare arbetar snällt i flera år och inte utmanar systemet så kan hen kanske bli belönad med en rektorstjänst. Kan man förvänta sig att dessa lydiga människor blir något annat? Vågar de verkligen bryta de rigida tankemönster som skolan befinner sig i?  Det måste väl finnas skäl till varför 70 procent  av våra rektorer inte klarar av sitt pedagogiska ledarskap?*

För det andra, vad säger det här om våra demokratiska rättigheter? Jag kan alltså inte välja att utbilda mig till rektor i vårt land. Är inte det lite underligt? Det finns alltså inga öppningar för ledarskapsnördar inom skolsystemet. Det går alltså inte (som lärarna får göra) att sitta på en institution och bygga sin egen mentala bild av yrket; att kunna förbereda sig optimalt inför dessa prövningar.

Jo, på sätt och vis går det. Det går att bli skolledare (i alla fall) på egen hand. Det finns Skolledarhögskolor. Några stycken. Men de flesta har nog bytt namn idag eftersom de (mig veterligen) fick hård konkurrens och dålig status i jämförelse med den fina, eftertraktade och statliga behörighetsutbildningen. Med andra ord, de är inte så högt rankade. Dessutom MÅSTE du sedan gå den statliga rektorsutbildningen eftersom den ska ge dig en behörighet. Det är direktiv från högsta ort.

Jag är en sådan där ledarskapsnörd. 2003 tog jag magisterexamen på Skolledarhögskolan i Uppsala. Det var en mycket givande tid med fokus på handledning och det organisatoriska förståelseperspektivet. Dessutom var utbildningen sammankopplad i vissa kurser med Kyrkoledarhögskolan. Jag skulle verkligen inte velat vara utan dessa etiska diskussioner. För betänk, vilka andra ledare i vårt samhälle har ett så tydligt fostringsuppdrag för våra medborgare?

Min nördighet och mitt sug efter kunskap drev mig dock vidare. Jag tyckte att jag behövde mer kött på benen för att axla mitt drömjobb. Därför lade jag två års heltidsstudier på att fördjupa mig i det (relativt nya) tvärvetenskapliga ämnet Strategisk kommunikation vid Lunds universitet. Nu kände jag att jag var ordentligt rustad med organisationskommunikation som mitt främsta vapen.

Därefter såg jag till att läsa så många universitetspoäng i skoljuridik som är möjligt. Det vill säga 50 procent  mer än dagens statligt utbildade rektorer.

Men vad har det hjälpt mig, i min strävan att bli rektor? Så att jag kan vara med och vända det dåliga skolresultatet. Har förvaltningschefer ansett mig intressant? Utan den statliga rektorsutbildningen. Så klart inte. Den måste man ha, annars blir man bortgallrad direkt.

Häromveckan bestämde jag mig för att försöka få alla mina utbildningar validerade hos det statliga rektorsprogrammet. Så att jag skulle kunna visa förvaltningschefer att jag är behörig (till en viss procent?). Jo, det kan de tänkas göra, meddelade den ansvarige. Om jag sökte till utbildningen. Ja, alltså om jag fick en anställning först. Sicket moment 22… Och han tillade: ”Du får tänka på att skolledare är i statens tjänst”.

I statens tjänst?! Vem i helskotta är det som kämpar i statens tjänst? Jag har så många svenska statliga högskolepoäng (och höga CSN-lån) att de flesta rektorer i Sverige ligger i lä. Och innehållet i mina poäng; behöver vi inte mer kunskap om hur vi ska STYRA/LEDA lärarna i grupp till bättre resultat? Dessutom VET jag att jag skulle – markant – vända en dålig skolas resultat på ett läsår. Tycker du verkligen inte att det då är värt några minuter att titta över och validera mina utbildningar? Eller tror du att jag gör detta för egen vinning skull? Av karriärskäl?

* Skolinspektionen, kvalitetsrapport 2012:1 ”Rektors ledarskap med ansvar för den pedagogiska verksamheten”
http://www.skolinspektionen.se/documents/kvalitetsgranskning/rektor2/slutrapport-rektors-ledarskap-2012.pdf

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”