De krig som utspelas idag i Mellanöstern och Nordafrika är inte ”ridderliga slag” mellan stridande trupper. Kriget förs inte bara mot soldater utan kanske främst mot kvinnor och barn. Som en del av den psykologiska krigföringen där syftet är att injaga fruktan och knäcka motståndet används våldtäkter som ett vapen.

Krigsvåldtäkter definieras av Förenta nationerna (FN) som ”en taktik i krig för att förödmjuka, dominera, injaga fruktan hos, sprida och/eller med tvång flytta civila medlemmar av samhället eller etnisk grupp.” I dessa situationer utförs ofta våldtäkterna systematiskt och noggrant. Under inbördeskriget i den demokratiska republiken Kongo (DRC) har krigsvåldtäkter förekommit i så hög omfattning att det kallats för ”ett krig i kriget”.

Där det i botten av konflikten finns en etnisk nedvärdering ses kvinnorna av det andra folkslaget som undermänskliga. Detta leder till en sänkning av soldaternas moraliska tröskel. Dessa kvinnor ses som sexuella djur som kan utnyttjas samvetslöst till prostitution eller sexuellt slaveri av en ockupationsmakt. Det mest kända fallet är de japanska soldatbordellerna med koreanska flickor under andra världskriget.

Samma mekanismer träder i kraft i kulturer med en könsmässig nedvärdering där kvinnan är en halv människa. Förstärks det dessutom, som i dagens Mosul av att kvinnorna är kristna och därmed även i religiöst hänseende anses vara lägre stående än de jihadistiska förövarna blir övergreppet en självklar bagatell.

Förutom de livslånga själsliga plågor som våldtäkten innebär så tar det inte slut vid detta. I en hederskultur kan våldtäkten sätta en social stämpel på kvinnan och hennes familj. Efter övergreppet kan hon stötas ut ur sin familj för att hon dragit skam över den. Jag besökte ett fängelse i Irak där jag mötte en våldtagen kvinna. Hon satt av straffet för lösaktighet medan taxichauffören som utförde dådet gick fri! På något sätt hade hon visat sig tillgänglig och orsakat våldtäkten.

Inför denna känslolösa ondska i en värld där offren straffas snarare än förövarna måste vi stå för andra ideal och förmedla andra värderingar. VI måste stå för människolivets okränkbarhet och för alla människors lika värde.

Soheila Fors kommer från Iran. Hon har själv upplevt hedersförtryck och hjälper idag andra utsatta invandrarkvinnor. Häromåret gav hon ut boken ”Kärleken blev mitt vapen” (Libris förlag).