Det är svårt att bedöma samtiden. Är det som nu sker inför våra häpna ögon något som längre fram, när historien uttolkats och facit finns på plats, ett paradigmskifte?

För drygt 200 år sedan hamnade Sverige i en konstitutionell kris. Då skapades 1809 års Regeringsform. Den grundlagen kom till i en desperat situation. Kungen var avsatt och på några korta försommarveckor behövde man få fram texten till en ny grundlag. Resultatet blev 1809 års Regeringsform som kom att gälla i 165 år. Inspirationen kom från Montesquieus lära om maktdelning. Under den period som 1809 års Regeringsform gällde förvandlades Sverige från ett fattigt bondesamhälle till en välfärdsstat. Riksdagen omvandlades från ståndsriksdag till en riksdag med två kammare. Allmän rösträtt infördes. I omvärlden förekom revolutioner, Napoleonkrig, två världskrig och många andra utbrott av samma förödande slag. Politiska utopier, kommunism, fascism, nazism, för att nämna några, blossade upp och skapade oreda.

I Sverige har vi en representativ demokrati, säkerställd genom våra grundlagar. All offentlig makt i Sverige utgår från folket och Riksdagen är folkets främsta företrädare. Det låter betryggande.

Det finns säkert lika många vägar till en plats i Sveriges Riksdag, som det finns riksdagsledamöter – det vill säga ungefär 349. De vägarna är sannolikt både smala, krokiga och besvärliga att ta sig fram på. Ett hinder kan vara kandidatens personliga brister och tillkortakommanden. För att sortera bort olämpliga kandidater har de politiska partierna uppfunnit en blankett – Kandidatförsäkran – som en riksdagskandidat måste skriva på för att hamna på en valsedel. Idén har nog från början varit bra. Försäkran skiljer sig lite åt mellan partierna. KD har en Kandidatförsäkran som inte reser några invändningar. Kandidaten försäkrar i punktform, att vederbörande kommer att försöka bete sig som vuxen, hederlig och ansvarskännande person, med tillägget att kandidaten också är medveten om att han/hon ”är en vanlig ofullkomlig människa”.

Västerländska journalister har nu börjat inse att kristna i den muslimska världen är förtryckta.

Kristna palestinier har dock glömts i skuggan av Israel-Palestinakonflikten, som fått västerländska journalister att betrakta palestinierna som en massa enad mot Israels förtryck.

Situationen är emellertid mycket mer komplicerad.

Under de senaste åren har ett slags Keynes-debatt rasat mellan internationellt ledande makroekonomer om världsekonomins aktuella tillstånd och om vad som behöver göras för att trygga stabil tillväxt och bättre balans. Av debatten framgår att situationen i stora stycken är ny, att många av sammanhangen är oklara, och att utrymmet är stort för alternativa uppfattningar om utformningen av en ändamålsenlig ekonomisk politik. För en ekonom som är oskolad i makrofrågor, framstår debatten som höggradigt rådvill. Så här har jag förstått det som hänt och händer:

Migrationsuppgörelsen mellan regerings- och allianspartierna (23/10) framstår alltmer som otillräcklig och verklighetsfrånvänd. Statsminister Stefan Löven har vid upprepade tillfällen efter uppgörelsen sagt att situationen är ohållbar. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har sagt gränsen är nådd. Finansminister Magdalena Andersson avråder asylsökande från att komma till Sverige. Regeringen framstår som alltmer oförmögen att möta den verklighet som råder. En desperat nödlösning av gränskontroller under begränsad tid infördes (12/11) utan en ordentlig konsekvensanalys. Dessa kontroller kommer troligtvis att vara verkningslösa och framstår inte bara som otillräckliga, utan en desperat handling präglad av ogenomtänkt populism.

För ett tiotal år sedan gav jag ut en liten bok, och releasen kom att ligga på en av de hetaste försommardagarna i mannaminne. Jag hade bjudit in ett antal personer i bekantskapskretsen, och det blev trångt i förlagets lokaler. Bland dem som infann sig var Christopher Toll. Han bar en tredelad linnekostym, slips med kråsnål, stråhatt, käpp och handskar. Mycket aktivt deltog han i samtalet.

Nu ser jag att Christopher Toll är borta, 84 år gammal. Därmed har jag förlorat en brevvän. Christopher Toll odlade konsten att skriva brev. Han var en som svarade rappt och skrev långt, gärna med verbens pluralformer där de skulle. Han redde ut frågor och intresserade sig ofta för detaljer. Han visste som vetenskapsman att djävulen sitter i detaljerna. Själv hade han lätt för att prisa andra.

I sin artikel Innovationer är basen för vårt välstånd sammanfattade Charlotte Brogren vad som behöver göras för att Sverige skall fortsätta vara ett framstående innovationsland. Slutsatsen blir att innovationspolitiken behöver stärkas. Men enligt min mening bör politikerna i stället fråga sig om det över huvud taget är meningsfullt att bedriva innovationspolitik i dagens Sverige.

I Sverige har vi ett strukturproblem som har utvecklats under lång tid. I begynnelsen, när våra stora internationellt verksamma företag växte till och blev framgångsrika, hade de tillgång till egen ingenjörskompetens och kunde vidareförädla idéer och uppfinningar till verkliga innovationer.

Nils Lundgren skrev nyligen kort om statens våldsmonopol. Han påpekar helt riktigt problemet med våld och makt, nämligen att det spelar ingen roll hur fredliga vi än må vara, det finns dessvärre alltid andra som inte kommer vara likaledes fredliga. Utan en fredlig ordning är det omöjligt att upprätthålla såväl rättssäkerhet som en fungerande ekonomi. Den amerikanske libertarianen Albert J Nock (redaktör för den frihetliga amerikanska tidskriften ”The Freeman” under 1920-talet) brukade påpeka att människan är gjord för att ta enklast möjliga väg för att nå sina mål, och för människor utan skrupler innefattar detta ofta våld om ingen finns där för att hindra dem. Att priset på våldsutövning ska vara mycket högt är en grundförutsättning för ett civiliserat samhälle.

När en kompis till mig anlände till Sverige i mitten av 1990-talet, gick han precis som så många andra invandrare med i socialdemokraterna. På en partifest i Södertälje träffade han ett syskonbarn till riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl, som vid åsynen av min väns utländska utseende trodde att min vän var fientligt inställd mot Israel, och då utbrast:

– Vi ska sätta dit israelerna!

Vad personen inte visste var att min kompis ifråga var en kristen arab som älskade Israel; ett land som i motsats till resten av Mellanöstern faktiskt skyddar kristnas rättigheter.

De senaste veckornas flyktingström till Sverige har satt regeringen Löfven under hård press och i och med den blocköverskridande överenskommelsen med Alliansen om migrationspolitiken har man fått backa i flera frågor. Det blir allt svårare att bedriva en socialdemokratisk politik i Sverige: Stefan Löfvens förtroende som statsman dalar i opinionen samtidigt som partiets väljarsympatier hamnat under nivåerna som rådde under den utskällde Juholts ledning.

Inom LO-kollektivet märker man hur sympatierna för SD ökar, partiets fackfientliga inställning till trots. Men de dogmer som råder inom S-rörelsen för att bemöta SD och ta sig an utmaningarna som samhället står inför kan jag som statsvetare, ekonomisk historiker och fackligt aktiv inte ställa mig bakom. Isoleringen av SD göder snarare populismen – partiet växer genom sitt utanförskap och sin pariastatus. Genom att SD inte själva behöver ta ansvar för migrationsfrågan utan istället bara kan påvisa ”etablissemangets dårskap” och ”skyll inte på oss, vi bär inte ansvaret för detta” kan de dra på sig den famösa offerkoftan.

Enligt Utvecklingsläran blir allting med tiden bättre: samhällets institutioner, de mänskliga rättigheterna, miljön, bildningen, moralen, människors utseende, modet och matens smak och textur. Ibland och på vissa orter går utvecklingen snabbare och på andra långsammare, men det går alltid framåt sånär som på enstaka av illvilja och sabotage orsakade smärre bakslag. Från urtiden över de tidiga civilisationerna och resten av historien går en rak linje till dagens svenska Moraliska Stormakt, just i färd med att svinga sig till nya höjder med ännu rättare och ännu mänskligare rättigheter.

Många efterlyser stabilitet i politiken. Det låter bra – i den mån man ställer stabilitet mot oordning och kaos i parlament och samhällskropp. Den stabilitet de flesta talar om idag handlar rent praktiskt om att det skall göras möjligt för en minoritet att styra landet under en mandatperiod. Utan nämnvärd påverkan från oppositionen. Decemberöverenskommelsen 2014 var ett försök, som misslyckades. Nu börjar en del tala om regelverk och lagstiftning i stället. Det kanske mest flagranta fallet är moderatledaren Anna Kinberg Batra i en tidningsintervju: ”Vi skulle behöva ett regelverk som förtydligar att största underlag också kan regera och genomföra sitt budgetbeslut. Det är bättre än en överenskommelse”.

Under några år var jag ordförande i ett författarsällskap i norra Storstockholm, med säte i Sollentuna. Sällskapet har en stor vänförening. Den senare är basen för en utåtriktad verksamhet, med besök av författare och andra personer inom vad som i vid mening kan kallas kultursektorn. Även politiker, byråkrater, företagsledare med flera inbjuds att framträda. Sällskapet samlar en stor publik, varje onsdag kväll under terminerna. Det handlar inte bara om underhållning, och kanske inte ens i första hand, utan om folkbildning.

På väg hem från simhallen i Husby brukade jag slå mig ner en kvart, tjugo minuter på ett kafé vid torget och läsa en utländsk tidning. Men så slutade jag att prenumerera på Financial Times och sedan sköt polisen ihjäl en äldre herre i hans hem i Husby. Simhallen stängde för renovering. Då kom Husbykravallerna, sambandet med dödsskjutningen oklart.

I Kista, centralorten 300 meter längre bort, märkte vi ingenting. Som om vi levde i ett skyddat område. Allt detta skapade ändå en olust när nyheten kom ut – man ville nästan inte ha reda på vad som hade hänt i grannskapet, det var som en beröringsskräck. Mina besök på kaféet och simhallen upphörde för gott; de återupptogs inte heller sedan det gick att bada där igen.