Att hjälp, omtanke och välgörenhet i första hand skall gå till de närmaste är en klok, allmänmänsklig och pragmatisk regel som i många avseenden är traditionellt närvarande i Storbritannien. Det betyder inte att man är hjärtlös mot främlingar men indikerar likafullt en tydlig prioritet. I första hand hjälper man familjen och de närmaste och sedan det land och den nation man tillhör. Detta är en följd av vår sociala identitet och för de allra närmaste, som en mor till sina små barn, också en följd av vår biologiska identitet. Det råder inte heller något större motstånd mot att avsevärda skattemedel går till befogade sociala insatser i det egna landet då detta är en följd av det lagliga kontraktet mellan nationalstat och medborgare. Att göra motsvarande på global nivå faller sig emellertid mindre naturligt för det stora flertalet.

En representant för en fredsorganisation som heter det Abrahamska Forumet uttalade sig för några veckor sedan i israelisk radio och sa att fred inte är en politisk fråga utan en fråga om medvetenhet. Hans organisation strävar efter att plantera fredsfrön i medvetandet på företrädare för Mellanösterns olika religioner. Jag håller fullkomligt med honom, fred är något man har i huvudet. Precis som våld. Våld börjar inte med en handling, våld börjar med en tanke.

Vad behövs för att genomföra en terrorattack mot civila i Jerusalem? Vapen? Sprängämnen? En skarp kniv? En terrororganisation som ger logistiskt stöd? Nej, inget av detta. Det som behövs är en verklighet där palestinska barn indoktrineras med hat och våldsdyrkan från en svindlande tidig ålder, där lekskolors väggar pyntas med hjälteporträtt av döda terrorister, där terrorister och deras familjer regelbundet utbetalas lön av den palestinska myndigheten, där sanning relativiseras, där stora delar av världssamfundet ger sitt odelade stöd till den ena parten i en komplicerad konflikt.

Det är ett ämne till bedrövelse för alla som sett våra centralstationer fyllda till trängsel med förtvivlade flyktingar, vilka alla löper en mycket stor risk att fastna i bidragsberoende utanförskap. Jag tror nog alla håller med mig om att detta oerhörda antal flyktingar utgör en enorm utmaning för vårt land, och att den som kunde fundera ut en hederlig, enkel och billig metod att göra dessa flyktingar till goda och nyttiga medlemmar av samhället har gjort sig förtjänt av att få en staty rest över sig, som ett minne av en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för flyktingarna. Jag sträcker mig vida längre; jag avser samtliga medborgare i detta land, vars regering ter sig allt mer oförmögen att förse dem med ens välfärdens nödtorft. En nyanländ flykting kan leva i två-tre veckor på frivilliga medborgares insatser. Mitt förslag avser sörja för flyktingarnas och samhällets välfärd därefter, utan att de blir en börda för varken frivilligorganisationer eller stat. Istället för att sakna mat, kläder och husrum för resten av sina liv kommer de att bidra till det omgivande samhällets tillväxt.

Tidningen Arbetsterapeuten (6:2015) anländer och meddelar att Kerstin Tham, 59 år, professor i arbetsterapi, har utsetts till rektor för Malmö högskola. Nyheten kan absolut inte uppfattas som någon sensation. Kvinnor är idag rektorer för tre av de fyra klassiska lärosätena, Uppsala, Stockholms och Göteborgs universitet. En kvinna har varit rektor i Lund, en på Chalmers och en på Karolinska institutet; den senare är numera universitetskansler, högsta hönset i den akademiska hierarkin. KI:s prorektor är för övrigt arbetsterapeut, en kvinna. Flera av småhögskolornas rektorer är numera kvinnor. Lantbruksuniversitetet har haft två kvinnliga rektorer. Också rektorerna för Linköpings och Umeå universitet är kvinnor.

TTIP är en bokstavskombination som få människor vill sätta tänderna i. Men den är mycket kontroversiell, har satt starka känslor i gungning och kan få stor inverkan i framtiden; ekonomiskt, socialt och demokratiskt. Den står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership” – beskrivs i vanligt tal som ett frihandelsavtal – och slutförhandlas nu mellan två av världens största ekonomier; EU och USA. Men TTIP är mycket mer än ett frihandelsavtal. Det tänkta avtalet består, förenklat sett, av tre delar; en ekonomisk, en social och en politisk del. Polariseringen ligger, som oftast, längs/på höger-vänsterskalan; de multinationella storbolagen och de borgerliga är starkt för medan facken, vänster- och miljöpartister är ännu starkare emot. Ekonomer har räknat ut att om avtalet går igenom så kan de båda blockens ekonomier växa med allt från 0.5 % av BNP upp till 2 %, även om det mestadels är uppskattningar.

Fördömandena och anklagelserna mot den ryska insatsen i Syrien har inte låtit vänta på sig. Kort efter de första flygräderna mot terroristtillhåll kablades massiv kritik ut mot det ryska initiativet och dess mål i Syrien.

I själva verket handlar det om en ömsesidig överenskommelse grundad i en allians mellan två suveräna stater. Men i stället har det ryska initiativet beskrivits som ett historiskt snedsteg av monumentala mått som kan få förödande konsekvenser eftersom det drabbar moderata rebeller som står i opposition till Assad i Syrien. Ryssland ifrågasätter föreställningen om moderata rebeller.

”Nu färgas Sverige rosa igen”. Ett rosa band i kavajslaget hör till. Nu tror ni jag skall säga något putslustigt och manschauvinistiskt, ironiskt om detta, men icke. Och de som offentligt hoppas avslöja mig med något antifeministiskt kan sluta hoppas.

Det normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

Mohamed Omar har i flera inlägg på denna blogg fördjupat vår kunskap om hur salafismen behärskar moskéer och olika muslimska organisationer. Han har pekat på farorna med att man från statsmakternas sida engagerar sig i ett samarbete med sådana organisationer under antagandet att de är representativa för muslimer generellt. Han har också visat hur människor som bekänner sig till andra grenar av islam är salafisternas främsta offer, hur en muslim kan förena sin tro med ett sekulärt Europa och beskrivit varianter av islam som är mer toleranta och inkluderande än salafismen. Det är nyanserade och tankeväckande inlägg som både preciserar vad som är verkliga hot och pekar på alternativa vägar för muslimer att fungera som en integrerad del av vårt samhälle.

De flesta svenska hushåll har nu fått hem information från Sveriges riksbank om de nya sedlarna. Redan nu i oktober ersätts vissa av valörerna. Det finns all anledning att kritisera den ohistoriska och populistiska inställning som här kommer till uttryck.

Roland Paulsen är en sociolog och företagsekonom som har ställt ett anta impertinenta frågor om vårt arbetsliv. Folk jobbar häcken av sig men utan att uträtta någonting speciellt, menar han. Tid på arbetsplatsen ägnas åt sådant som inte har med de egentliga arbetsuppgifterna att göra. Man pratar och umgås med varandra, sammanträder och konfererar, men man surfar också på nätet och ägnar sig åt saker som noga talat hör det privata livet till, sköter sina bankärenden till exempel.

Om jag har förstått Paulsen rätt, är mycket av det socialt nödvändiga arbete som utförs idag meningslöst arbete, en utfyllnad för att få tiden att gå så att människor inte dräller omkring på stan och hålla dem sysselsatta så att de inte tär på bidragsbudgeten, stor nog ändå. Men det skulle samtidigt innebära, om jag återigen förstått Paulsen rätt, att många av oss inte skulle behöva vara bundna vid våra arbetsplatser under all denna tid och kunna göra en massa meningsfulla saker istället, gå på teater eller fiska laxöring till exempel.

Jag har flytt från diktaturens Irak och levde fram tills för några år sedan i en tillåtande och upplyst svensk demokrati. Idag ser jag i stället hur islamism och medeltida värderingar tillåts breda ut sig utan något större motstånd i område efter område, oftast i förorterna. Det är inte ovanligt att kritiker stämplas som ”islamofober” och tystas ner.

Vi skulle behöva göra allt för att motverka skol- och bilbränder, barn- och tvångsäktenskap och för att stötta könsstympade och förtryckta, beslöjade kvinnor. Men en ”Strategi mot våldsbejakande extremism” som inte tar vardagsproblem och religiösa fördomar på allvar kommer inte att lyckas. Med bidrag av offentliga medel utvecklas dysfunktionella ”hemlandssamhällen” med egna värderingar där polisen hålls borta med stenkastning och handgranater.

Vänerfiskarna har på senare tid börjat oroa sig över det minskade sik- och gösfisket i sjön och kommit fram till att problemet är att vattnet har blivit alldeles för rent. En orsak är den effektiva avloppsreningen som kraftigt reducerat de fosforföreningar som behövs i näringskedjan för att fisken skall få tillräckligt med mat.

Något liknande har hänt i Bodensjön där den effektiva reningen håller på att förvandla vattnet i sjön till något som mer påminner om mineralvatten med följd att sikarna inte växer tillräckligt. Det blir ungefär som de näringsfattiga fjällsjöar med sina pyttesmå abborrar som går under namnet tusenbröder.

Alla talar numera om att ”vi har ett ansvar”. I EU pratar man om att alla medlemmar har ett ansvar att ta emot migranter från Mellanöstern, Nordafrika och alla de platser varifrån de nu kommer. I Sverige talar vi om att Sverige – den ”humanitära stormakten” – har ett ansvar att ta emot och försörja vemhelst som önskar komma hit. Och alla de svenska kommunerna har ett ansvar att ta emot migranter, så att de fördelas någorlunda jämnt över de 290 kommunala enheter vi har i Sverige. Sedan talas det om att jag och alla andra boende i Sverige har ett ansvar gentemot migranterna. Någon beskyllde mig och övriga i Sverige boende till och med för att indirekt vara skyldig till att människor drunknar på Medelhavet och att jag borde ha ett ansvar för att de får komma till Sverige.

Osama Abdul Moshen blev världsberömd när en högerradikal Ungersk fotograf lade krokben för honom då han med sin son i famnen försökte ta sig över gränsen mellan Serbien och Ungern. Idag lever han i Spanien, där han sägs ha erbjudits arbete som fotbollstränare, medan hans son fick gå ut på planen tillsammans med Christian Ronaldo inför Real Madrids match mot Grenada.

Nyligen meddelade dock svensk alternativmedia att Osama av kurdiska myndigheter i Syrien anklagas för att vara såväl terrorist och folkrättsförbrytare. År 2004 påstås Osama varit delaktig i en massaker som den syriska regimen utförde mot den kurdiska befolkningen. Sedan inbördeskriget bröt ut 2011 ska Osama dock ha bytt sida, från Assads regim till den salafistiska terrorgruppen Al Nusra, en uppgift som även spritts av Facebooksidan ”This is Christian Syria”, med skärmdumpar från Facebook som bevis.

Hade alternativmediet i fråga varit Avpixlat eller Fria Tider hade jag nog knappast skrivit den här texten. Inte för att Avpixlat eller Fria Tider nödvändigtvis skulle vara medvetna lögnare, utan för att de av politiska skäl gärna utmålar migranter som terrorister, och därför i sin entusiasm kan tänkas snubbla i det källkritiska arbetet.

Ingen kan ha undgått att det är presidentval i USA. De två partierna, Demokraterna och Republikanerna, befinner sig i primärvalsprocessen där en kandidat från respektive parti ska utses, vilka nästa höst ska tävla om presidentämbetet.

Bland Demokraterna har Hillary Clinton länge ansetts vara den som ska ta över facklan efter president Obama. Men det trodde man även 2008 när Obama utmanade från vänster och snuvade henne på nomineringen. Denna gång utmanas hon ännu längre ut från vänsterkanten – av socialisten Bernie Sanders. Det är troligt att hon vinner, men valet 2008 påminner om att ingen seger kan tas för given.

Samma sak gäller för Republikanerna, där Jeb Bush – lillebror till USA:s tidigare president George W. Bush – länge togs för given som partiets fanbärare. Nu utmanas han dock av den självgode affärsmogulen Donald Trump som slagit sig fram med hård retorik och direkta personangrepp. Även läkaren Ben Carson och affärskvinnan Carly Fiorina, som för några veckor sedan var helt uträknade, ligger nu före Bush i opinionsmätningarna. Bushs nominering är allt annat än självklar.

Den svenska skolan har i uppdrag att fostra eleverna i mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar. På Skolverkets hemsida kan därför Sveriges samlade lärarkår hitta hjälp och stöd för att uppmärksamma samhällsproblem som rasism och främlingsfientlighet. Skolverket listar även ett antal organisationer som skolor kan bjuda in för att föreläsa om rasism och mänskliga rättigheter. ”Många organisationer har utvecklat arbetssätt och övningar för att motverka främlingsfientliga attityder” står det att läsa på myndighetens hemsida. Bland annat nämns Expo och Ungdom mot rasism. Men det är en organisation som sticker ut: Sveriges Unga Muslimer (SUM).

Det går bortom mitt förstånd varför Skolverket skulle vilja legitimera en organisation vars handlingar och sympatier visat att de inte delar den svenska skolans värdegrund om demokrati och alla människors lika värde. Sveriges Unga Muslimer har nämligen en lång historia av samröre med extrema och djupt illiberala krafter.

Frågan om pseudonymer har varit omdiskuterad på sistone. Själv anser jag att man bör respektera en människas vilja att vara anonym, oavsett vad man tycker om dennes åsikter. Det finns dock flera intressanta principiella diskussioner kring frågan, om det är rimligt att vara anonym eller inte. Här skall några synpunkter tas upp.

Jag har aldrig skrivit pseudonymt. Detta för att jag upplever, att det jag då skulle skriva, skulle tas på mindre allvar. Det är en viktig princip för mig att man står för det man skriver, och inte gömmer sig bakom olika masker. Om man skriver ut sitt namn, går man också i god för innehållet. Man kan inte skriva vad som helst, då man genom sitt namn sätter sin trovärdighet på spel. Dessutom kan min biografi tillföra några dimensioner till det jag skriver, bilda ett slags bakgrund, varemot man kan tolka texten. Detta gäller främst för de som känner till mig sedan tidigare, men också för andra läsare.

Lumpen var en härlig tid. Den pågick för mig i tolv månader, femton om man räknar kadettskolan som följde direkt på. Det innebär inte att jag saknar den. Men jag är nästan säker på att jag skulle ha saknat den om jag inte hade varit med om den. Nu sörjer jag den för att den är avskaffad. Med rösterna 153 mot 150 beslöt Sveriges riksdag 2009 att lägga den allmänna värnplikten på hyllan.

Det var ett av de dummare beslut som tillkom under alliansregeringens tid.

Etablerade svenska massmedier erbjuder en förvirrad, men samtidigt ensidig bild av amerikansk politik: ”Demokrater äro fredliga och snälla medan republikaner äro krigiska och egoistiska.”

Jag minns hur jag mådde illa av det ensidiga förtalet när Bush junior tampades med Al Gore. Bush dömdes i förväg. Tyvärr fick väl vulgärpropagandan rätt när det gällde Bush; han kunde inte stå emot administrationens krigiska ambitioner. Al Gore har vi än så länge sluppit, tack och lov.

Men, det finns faktiskt andra krafter i USA, men då hamnar man på djupt vatten. Den som vågar nämna Tea Party-rörelsen är givetvis dömd till utfrysning. Sådant pack talar man inte om. Tänka sig att de försvarar kärnfamiljen! Huva, så hemskt! Och det stannar inte vid familjen, både homoäktenskap och obegränsad aborträtt är i farozonen. Men för den som hoppas på en fredligare och fridfullare framtid så kanske det är åt det hållet som hoppet måste riktas. För inte så länge sen upptäckte jag synnerligen intressanta synpunkter som inte alls var krigiska från det republikanska partiets ”libertarianska falang” (eller vad man nu skall använda för beteckning).

Hört talas om Kit? Till för bara några dagar sedan hade inte jag heller gjort det. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att Bonnierkoncernen plöjt ned ofattbara 50 miljoner kronor i projektet. Det kan jämföras med de 6 miljoner LO investerade i opinionssidan Politism, som hittills verkar ha floppat kommersiellt.

Men om Politism, som de flesta ändå har hört talas om, är en flopp, vad ska man då kalla Kit? Förslagsvis ett mysterium. Sidan är helt enkelt för okänd för att ens locka till hånfulla Flashback-kommentarer. Standardverktyget för analys av hemsidor är KIA Index, men där finns Kit än så länge inte med. Mätsidan Alexas ranking över svenska sidor är lika tillförlitlig som en opinionsundersökning med okänt urval, alltså inte särskilt, men kan i alla fall ge någon slags fingervisning, och i skrivande stund ligger kit.se på plats 2582, mer än tusen placeringar i ranking under såväl Politism (som kostade ungefär 10% av kit.se) på plats 1321, som Det Goda Samhället på plats 1406.

Kit har visserligen satsat på en annan slags modell än den ”traditionella”, alltså en sida som folk är tänkta att besöka från lite var som helst. Istället lägger man fokus på att nå ut via sociala medier, som om det skulle stå i något slags motsatsförhållande till en vanlig sida. Men inte heller ur detta begränsade perspektiv verkar Kit haft någon större framgång. På Twitter har Kits konto i skrivande stund 3215 följare, vilket är rätt lite med tanke på förutsättningarna. Engagemanget från följarna tycks dessutom vara ännu mindre, tweetsen har i regel en-två favoriseringar och retweets.

Preference falsification (PF) är en teori, som har utvecklats för att bland annat förklara hur kommunisterna kunde behålla greppet så länge i de forna öststaterna för att sedan på mycket kort tid tappa det helt och hållet när muren föll.

För den som vill bekämpa utbredningen av en oönskad åsikt finns det enligt PF-teorin två bra sätt att arbeta på. Om de som kontrollerar mainstreammedia inte låter all information komma fram utan utelämnar väsentliga bitar blir det svårt för gemene man att bilda sig en egen uppfattning. Om opinionsundersökningarna dessutom redovisar så låga värden som möjligt för en ogillad åsikt fördröjs anammandet av denna.

Under senare tid har två artiklar publicerats, en i SvD och en i Aftonbladet, vilka tillsammans på ett pedagogiskt sätt illustrerar problemet. Först mäter SIFO åsiktsfördelningen i befolkningen, sedan hamrar media under några dagar in att den ena åsikten (fler flyktingar) är önskad och den andra åsikten (färre flyktingar) är oönskad. Därefter mäter SIFO igen och finner att den önskade åsikten har ökat sin andel på den oönskade åsiktens bekostnad.

Hur väl insatt är du i vår svenska rektorsutbildning? Har du tagit del av hur den fungerar? Nu menar jag inte vilka kurser som arrangeras eller i vilken omfattning de utförs. Eller vilken litteratur som står på listan. Utan hur den är kopplad till vårt skolsystem och den svenska befolkningen.

För oinvigda kan jag berätta att man först måste ha en rektors- eller biträdande rektorstjänst för att kunna söka till den statliga rektorsutbildningen. När man kommer in på rektorsutbildningen följer tre års halvfartsstudier, samtidigt som man arbetar heltid. I en verksamhet som befinner sig i kris.

Vad säger detta system om oss?

Häromdagen demonstrerade anhängare till IS mitt i Stockholm. Vederbörligt tillstånd hade utfärdats och allt gick relativt lugnt till. Visserligen fanns det en motdemonstration med ett antal kurder, en sekt IS vill utplåna. Inga av IS-anhängarna bar mask, de anser tydligen att de intet har att frukta från det svenska samhället.

Vilka är då dessa män – de är mestadels män – i vapenför ålder? En del har permanent uppehållstillstånd, en del tillfälliga sådant, vissa är asylsökande och vissa har fått avslag och är i landet illegalt. Arbetar de? Ingen som vet, men en gissning är att många lever på bidrag, inte bara socialbidrag utan även från bidrag till diverse religiösa samfund som svenska staten via Nämnden för statligt stöd till trossamfund står för. Svenska skattebetalare bidrar sålunda till vissa muslimska organisationer vars mål är att förinta vårt demokratiska system. Det är lite som när den siste kapitalisten säljer repet han ska hängas med.

Häromdagen var jag på en utbildning i Stockholm. Jag passade på att fika med min 22-åriga dotter som läser i huvudstaden. Oundvikligen kom vi in på temat ”asylkatastrofen”.

Nu fick jag plats till att breda ut min vishet och förklara att det huvudsakligen är frågan om en storskalig migration av människor som vill leva bättre. De flesta av dem kan knappast skilja på innehållet i politiska begrepp (kommunism, socialism, liberalism, konservatism, sionism, politisk islamism etc). De kan per definition inte vara politiska asylanter.

Jag sköt av ett batteri logiskt uppbyggda argument som var avsedda att ge mig övertaget i vår sakliga diskussion.

De flesta använder idag sina sociala medier som huvudsaklig nyhetsförmedlare, vilket innebär att individens nyheter och opinionsbildande material förmedlas genom dennes vänner och bekanta. Detta skapar ett kraftig urvalsfel för den som försöker bilda sig en uppfattning om den allmänna opinionen, särskilt hos dem vars umgänge är åsiktsmässigt homogent.

Ett tydligt exempel på detta urvalsfel har varit de många inlägg och ledarartiklar som, med anledning av den pågående flyktingkrisen, tyckt sig se tecken på att ”vinden har vänt”, med vilket man menar den vind som gett Sverigedemokraterna vind i seglen. Runt omkring sig har man nämligen sett ett stort engagemang för de flyktingar som vandrar genom Europa på sin väg till Sverige. Detta engagemang har dessutom haft en positiv karaktär, till skillnad från det negativa engagemanget som riktar sig mot Sverigedemokraterna.