Gästskribent Anders Björnsson: ETT SVERIGE ATT TA HAND OM

logo­DGSPå väg hem från simhallen i Husby brukade jag slå mig ner en kvart, tjugo minuter på ett kafé vid torget och läsa en utländsk tidning. Men så slutade jag att prenumerera på Financial Times och sedan sköt polisen ihjäl en äldre herre i hans hem i Husby. Simhallen stängde för renovering. Då kom Husbykravallerna, sambandet med dödsskjutningen oklart.

I Kista, centralorten 300 meter längre bort, märkte vi ingenting. Som om vi levde i ett skyddat område. Allt detta skapade ändå en olust när nyheten kom ut – man ville nästan inte ha reda på vad som hade hänt i grannskapet, det var som en beröringsskräck. Mina besök på kaféet och simhallen upphörde för gott; de återupptogs inte heller sedan det gick att bada där igen.

Vi skaffade hund istället. Då får man sina promenader. Järvafältet, där jag orienterade som scout och kontrollerna kunde ligga i ett gammalt skyttevärn eller i ett dike, är ett slags Hampstead Heath – Londons tre kvadratkilometer stora park norröver – i vad som ännu bildar en storstadens utkant. På fältet möter man förhållandevis många hundar och förhållandevis få boende. De flesta av kolonilotterna är välhållna. På sina ställen pågår ännu åkerbruk och boskapsskötsel. Häromdagen gick vi förbi en runsten som hade gått itu; den var redan tidigare lappad med murbruk.

Det är ett ganska invandrartätt område, där vi bor. Men som vissa av Londons boroughs (Islington, Brixton!) är det rikt på kontraster – här finns de lyckade och de misslyckade, sida vid sida. A-lagarna som urinerar utanför entrédörren till min skräddare Josef, en läkarutbildad man från Armenien i min egen ålder, är för det mesta etniska svenskar. De som gör inbrott i gallerian utgör en mera blandad sort. I området utges två gratisutdelade förortstidningar, skribenterna har utländska namn. I en av dem läser man intressantare och mera välskrivna artiklar än i de stora drakarna. Jag hade gärna varit redaktör för den.

Nyss kom jag hem från Norberg. Där brann Elsa Anderssons konditori i somras. Förra sommarn hotades samhället av den västmanländska skogsbranden. Den ställde myndighets-Sverige naket, handlingsförlamat. Detta är ändå nationens hjärta. På 1100-talet fanns där en masugn, Lapphyttan, som på 1980-talet efter att ha utgrävts fick metallurgihistorisk expertis att förbluffas. Landet – något rike var det ännu ej – låg i så kallad framkant. Jag gjorde ett radioprogram med internationella forskare som hade samlats i Norberg. ”När Sverige gav järnet”, rätt fyndig rubrik tyckte jag själv.

Inte långt från Lapphyttan ligger Karbenning med det vackra stationshuset, ännu i funktion. Där bodde en syster till min morfar. Man sade att släkten hade vallonblod. Det kan vara en myt. Rätt stor mytbildning råder om invandringen till Sverige och vad den har skapat i form av kultur och kunnande. Hur mycket Sverige exporterades till Ryssland och Kontinentaleuropa under stormaktskrigen, från Karl IX och framåt? De som kom hit till oss talade främmande språk men var ännu inte av främmande nation. Det var ju först då som nationsbildningsprocessen i Europa tog fart. Dittills hade regionen och lokalsamhället, familjen och dynastierna varit det man tydde sig till.

Nationen var en modernitet. Johan Wennström skrev skarpsynt om nutida ”anti-nationalistisk” mytbildning, på Svenska Dagbladets oped-sida. Den artikeln stack ut, därför att den var så resonerande; samtidigt innehöll den en stor vrede mot det officiellt pålysta förståsigpåarmodet. Den svenska kulturen finns, den är ingen fiktion, underströk Wennström. Samtidigt bryr sig inte det svenska utbildningssystemet det ringaste om kulturarvet, den nationella väsenskärnan. Den senare lämnar man åt Sverigedemokrater att exploatera, och dem vill landets styrande män och kvinnor inte ha ett dugg med att göra. Säreget, kanske en smula schizofrent.

Den här artikeln handlar, som läsaren har noterat, inte om invandringspolitik och flyktingkvoter. Den handlar om Sverige. Sverige finns faktiskt. Den svenska nationen finns. Det svenska medborgarsamhället finns, inte alltid omhuldat. Men det finns också en hållningslöshet. Eliterna vill framförallt vara européer, globalister; de tror att folk blir mindre svenskar bara för att de semestrar i Thailand. Det är inte omöjligt att resenärerna – folk eller elit – får ett oförmånligt intryck av främmande folk under sådana vistelser. Troligen känner de sig berikade, självbekräftade.

Nationen Sverige har blivit påpucklad från höger och vänster. Nationell stolthet anses gammalmodigt; fosterlandsförsvaret har i praktiken avskaffats. Jag väljer medvetet ålderdomliga termer. Därför att jag anser att de alltjämt har relevans och giltighet. Det är en bjudande plikt att ta hand om människor i nöd, men det är ingen mänsklig rättighet att slå sig ned varsomhelst och närsomhelst i världen, inte ens i Sverige. Det är en förhandlingssak. När folk kommer hit måste de försvenskas, till varje pris. Landsknektarnas och legosoldaternas tidevarv är trots allt förbi – eller borde vara.

Norberg är den kommun i landet som tar emot näst flest flyktingar per invånartal i landet. Norberg höll på att brinna ned förra året. På vägen hem, i höjd med Västerfärnebo, måste jag ta en paus. Det är tidig förmiddag. Dimslöjorna breder ut sig längs vattendragen, vägbanan är hal på sina ställen. Fiket mitt emot kyrkan har ännu inte öppnat. Ett par dagar senare gick en förvirrad karl bärsärkagång i en skola i Trollhättan. Okänd för de flesta, han stämplades omedelbart som rasist. Också han sköts ihjäl, trots att han själv inte bar eldvapen.

Det finns en rädsla, en skräck i vårt svenska samhälle. Den bör inte likställas med rasism, för att inte tala om fascism. När jag startade på nytt från Västerfärnebo, lade jag i en CD med Bachs ”Kunst der Fuge”, pianist Grigorij Sokolov. Bilrutorna skallrade. Långtradarna sladdade. Detta är ett Sverige att ta hand om, inte blunda för.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.