Gästskribent Hans Palmstierna: Våldsmonopolet står ej över lagen

logo­DGSNils Lundgren skrev nyligen kort om statens våldsmonopol. Han påpekar helt riktigt problemet med våld och makt, nämligen att det spelar ingen roll hur fredliga vi än må vara, det finns dessvärre alltid andra som inte kommer vara likaledes fredliga. Utan en fredlig ordning är det omöjligt att upprätthålla såväl rättssäkerhet som en fungerande ekonomi. Den amerikanske libertarianen Albert J Nock (redaktör för den frihetliga amerikanska tidskriften ”The Freeman” under 1920-talet) brukade påpeka att människan är gjord för att ta enklast möjliga väg för att nå sina mål, och för människor utan skrupler innefattar detta ofta våld om ingen finns där för att hindra dem. Att priset på våldsutövning ska vara mycket högt är en grundförutsättning för ett civiliserat samhälle.

Jag skulle dock vilja peka mer på de verkligt ruggiga effekterna av statens våldsmonopol. Att tvingas betala skatt för saker man inte vill finansiera är ett gissel, utan tvivel. Värre är det dock om man får sina barn kidnappade för att man tycker att svenskt skolväsende ägnar sig åt indoktrinering och vill skola dem själv. Än värre blir det för personer som blir utsatta för rättsövergrepp och fastnar i någon slags limbo där man inte längre döms av någonting som kan liknas vid en opartisk domstol, utan en samling självgoda byråkrater som har bestämt sig för vad som är sant. Riktigt illa blir det i de fall där man med statsmaktens goda minne blir skeppad till Egypten för att torteras för att man på oklara grunder anses vara terrorist.

Visst är det relativt ovanligt med värsta sortens statliga övergrepp i Sverige, men skall man acceptera en situation där staten i princip kan ta sig rätt att göra vad den vill? Vi vill naturligtvis gärna tro att det är staten som skyddar oss, men frågan är värd att ställa om staten står för något mer än ett gigantiskt maktövertagande från tidigare civila institutioner. Den moderna staten som sådan är inte mycket mer än en gigantisk centraliserad byråkrati, vars uppgift är att “samordna” sådant som människor historiskt har skött själva. Självklart behövs lag och ordning, men lag och ordning kom före staten. Går vi tillbaka till medeltiden, när det nuvarande västerländska samhället var i sin linda, så var lagen något som gällde allmängiltigt, och var beroende av tradition och gemensamma överenskommelser. Den stat som fanns i form av kungamakt stod inte över lagen, utan var underkastad den [1]. Lagen var inte något som staten kunde proklamera. De grundlagar och konstitutioner som därefter skrivits de senaste århundraden (den amerikanska konstitutionen i synnerhet) har alltid varit försök att med lagens hjälp sätta gränser för statlig maktutövande. Paragrafer som ”all makt utgår från folket” [2] innebär att makten inte tillhör staten att utöva gentemot folket, utan makten är något som folket via lag har givit staten.

Det vi behöver är inte nödvändigtvis ett våldsmonopol, utan snarare gemensamt accepterad lag. Att lämna upprätthållandet av lagen till en centraliserad byråkrati är i princip att garantera att byråkratin kommer ställa sig själv över lagen. Det är naturligtvis i någon mån utopiskt att försöka föreställa sig en värld där lagen alltid gäller, och ingen någonsin utsätts för orättvisa. Men det minsta vi borde göra är att se till så vi inte institutionaliserar orättvisan. Att åtminstone försöka lägga makten så nära den enskilda människan som möjligt torde vara ett syfte i sig självt. Ett Sverige med långtgående lokalt självstyre vore i alla situationer mycket bättre än det Sverige vi har idag. Ett samhälle behöver institutioner, det inser till och med de flesta “anarko-liberaler”. Institutioner riskerar dock konstant att börja agera i sina egna intressen, och inte i medborgarnas intressen. Det enda sättet att undvika det är om institutionerna konstant är under hot att bli utbytta mot en ny institution. Att byta ut ett statligt våldsmonopol är omöjligt, däremot är det inte otänkbart att avsätta en lokal polismästare eller förklara en lokal domstol för opålitlig. Därtill är maktmissbruk mycket mer besvärande för förövaren om denne bor granne med sina offer.

Argumentet för ett statligt våldsmonopol bygger på att vid konflikter om vad lagen säger skulle det utbryta krig om varje enskild individ eller grupp individer hade rätt till sin egen tolkning. Teorin bortser dock från det fundamentala faktum att människor i alla tider har haft ett intresse i att undvika krig som en konsekvens av juridiska konflikter, och i alla tider ägnat sig åt att försöka nå diplomatiska lösningar. Därtill tenderar lagar och förordningar mellan olika områden att konvergera över tid – de flesta nationer i Europa har ungefär samma brottskataloger idag.

Bara för att vi har samma eller liknande lagar betyder det dock inte att vi bör vilja ha samma juridiska institutioner. Få skulle vilja argumentera för att den svenska staten skall upplösas och vi skall uppgå fullständigt i en europeisk superstat. Vi kan använda exakt samma argument för att driva tesen att den nuvarande nationalstaten Sverige på intet sätt är en lämplig institution, då det utan problem skulle gå att flytta makten mycket närmare medborgarna. Givet att det finns en relativ samsyn på vad lagen säger torde i princip fullständigt kommunalt självstyre vara möjligt. Vad är lämplig storlek på en kommun? Även det är en debatterbar fråga – innan kommunreformen gick det bevisligen utmärkt att ha kommuner av långt mindre storlek än idag.

Följer vi detta resonemang till sin logiska slutpunkt kommer vi fram till att makten som sådan i princip skall ligga hos varje enskild individ, eller i den grupp som ett antal individer önskar bilda för sitt gemensamma styre. Detta är för de flesta en radikal och närmast otänkbar idé, men historiskt är den inget nytt. Övervägande lokalt bestämmande har under större delen av vår historia varit norm. Den totala, centraliserade staten är ett relativt modernt påfund.

Allt eftersom det statliga våldsmonopolet fungerar allt sämre, och allt färre delar av landet omfattas av polisens beskydd, kommer sannolikt kraven också väckas på allt mer lokalt självstyre. Varför skall man betala för en polis som inte är där? Varför skall man betala för myndigheter som inte ger någon service? Det faktum att polisen i Eslöv nyligen var tvungen att skicka oroade medborgare till det lokala medborgargardet för stöd torde göra min poäng uppenbar. Våldsmonopolet är inte bara farligt, det är också i någon mån en illusion.

Hans Palmstierna är en frihetlig lagd fritidsskribent, som tror på såväl rätten att göra som man finner bäst som på att högljutt protestera när människor gör dumheter. Är djupt inspirerad av den amerikanska politiska libertarianismen, djupdyker gärna i såväl ekonomi som politisk historia, och tror dessvärre på allvar att det var bättre förr. Skriver huvudsakligen för det svenska Ludvig von Mises Institutet.

[1] Fritz Kern, Kingship and Law in the Middle Ages, Lawbook Exchange Edition 2006,2013 ISBN 9781584775706

[2] Regeringsformen 1 kap. 1 §

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”