Så enkelt var det

Birro, bild 2

Marcus Birro

Jag sitter här på krönet av den här gatan och skriver och skriver. Romanen tar form. Långsamt. Som en andlig katedral bygger jag den, varsamt, noga, är mån och noga med detaljerna. Människor tar form, ju mer jag skriver, ju längre in i verket jag hamnar, desto verkligare blir de, snart är de verkligare än jag själv, än de skuggor jag har omkring mig, med- och motmänniskor förvandlas till skuggor.

Ett av Stephen Kings mästerverk, The Dead Zone, handlar om en man som kan förutse framtiden. För varje gång han gör det är det som om hans egen kropp dör en liten bit. Egenskapen, välsignelsen eller förbannelsen suger sin näring ur hans kropp, ur honom själv.

Det är en väldigt bra bild av författande. Hantverket tar över, skrivandet, karaktärerna, handlingen, känslorna blir viktigare än författaren själv.

Jag hör flygplanen gå ner för landning över husen. Jag ser alla dessa hantverkare och deras bilar snirkla sig fram utanför mitt vackra hörnfönster. Vid min sekretär sitter jag och lösgör mig själv, skriver mig till en plats och ett tillstånd som är det enda som betyder något.

Jag drömde hårt och länge om att bli författare. Jag vet att många andra också gjort, eller gör det. Häromdagen läste jag att författare var något av det populäraste man kan bli.

Men jag tror inte man kan BLI författare. Man ÄR författare. Man kan alltid bli en bättre författare och nästan vem som helst kan skriva en bok eller två, men att faktiskt envist fortsätta borra ner dumskallen mellan axlarna och streta på i motvinden, att gå upp varenda morgon och sätta sig vid en blinkande markören, att skriva, skriva, skriva, skriva har ingenting med val eller metod att göra. Det är ett kall, en sjukdom, ett märke på huden. Det är VEM man är, inte VAD man är.

Jag tror inte på folkhögskolor eller utbildningar. Jag tror på Guds gåva (eller förbannelse) och jag tror man måste vara på gränsen till galen för att kunna/orka fortsätta med det här yrket. Men som skrivet, det är inget val i den meningen. Jag måste skriva. Min vilja har ingenting med saken att göra.

Jag har varit där ute för mycket. Jag har varit en del av allt det meningslösa som pågår. Jag har varit delaktig i världen när världen avskyr en drömmare som undertecknad. Jag vill bara sitta här, med fördragna gardiner och dikta fram en verklig, riktig och innerlig värld. Jag vill höra skolklasserna gå förbi där ute, höra hur skratten läcker in som ljus genom ventilerna, men jag vill inte vara med där ute längre. Jag vill sitta här och vara det, den, jag är.

Detta blir min artonde bok. Det är helt otroligt egentligen. Man bygger någonting med sina böcker, med sitt författarskap. Man bygger sig en rad i bokhyllan, man bygger sig en glänta i skogen som ingen jävel kan ta ifrån en. Inga mobbare, ingen media, ingen hatare, ingen feg anonym skalbagge som hotar mig och min familj med vykort, inga spottloskor, inga svartmålningar, inga lögner, inget förtal, inget politiskt slagträ, ingen enda människa på denna jord kan ta detta torn ifrån mig.

Det finaste är att böckerna står där som ögon och ler mot hatarna också när jag är borta. Jag segrade över er.

Så enkelt var det.

5 thoughts on “Så enkelt var det

  1. Magnus Furugård skriver:

    ”Men jag tror inte man kan BLI författare. Man ÄR författare. Man kan alltid bli en bättre författare och nästan vem som helst kan skriva en bok eller två, men att faktiskt envist fortsätta borra ner dumskallen mellan axlarna och streta på i motvinden, att gå upp varenda morgon och sätta sig vid en blinkande markören, att skriva, skriva, skriva, skriva har ingenting med val eller metod att göra. Det är ett kall, en sjukdom, ett märke på huden. Det är VEM man är, inte VAD man är.”
    är en rätt bra beskrivning av företagssamhet – skapande. lägg därtill det ständiga och uthålliga förbättrandet, prövandet ,slipandet,.

    Gilla

    • Göran Fredriksson skriver:

      Marcus Birro beskriver inlevelsefullt hur det är att vara författare. Magnus Furugård utvidgar pricksäkert detta till att gälla företagare i allmänhet. Det är människor som skapar något till nytta för andra människor som de vill betala för men också en hel del anställningar till nytta för dem som inte är begåvade med den skapande förmåga som behövs för vara företagare själv och som därför är beroende av någon som talar om vad det är som skall göras.

      Företagare är den sortens människor som vänstern och socialdemokraterna har motarbetat och försökt att utrota sedan 68-vänsterns tillkomst. För att sedan undra över varför antalet anställningstillfällen inte är tillräckligt.

      Gilla

  2. Ludd Gam skriver:

    Hej,
    Märker att det är här som gamarna på samhällets sophög samlas. Klubben för inbördes beundran eller bara allmänt ryggdunk medan kaffeflickorna serverar farbröderna konjak. Håll flaggan högt grabbar, ni är bara tragiska.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s