När jag började skriva för tjugofem år sedan publicerade jag mig främst i olika fansin, alltså självutgivna häften som såldes via post i en löst sammanhållen fansinscen. Vad som drev oss var viljan att uttrycka oss, uppmärksamma förbisedda kulturer och artister och skapa alternativ till etablerad media. Fansinformatet uppstod delvis ur punkrörelsen, och till fansinkulturen hörde punkens anda av oberoende och utanförskap, ofta med en mycket frän attityd till etablerad press.

Idag är fansinet en död konstform, på samma sätt som till exempel teatern eller bildkonsten. Det produceras visserligen fortfarande fansin, liksom teater ännu framförs och bilder ännu målas, men ingen av dessa kulturyttringar är längre att betrakta som levande delar av sin samtid. Liksom bildkonstens funktion ersattes av fotografiet och teaterns funktion av filmen har fansinets funktion ersatts av internet. I dag kan vem som helst lägga upp sina recensioner, åsikter, dagböcker, serier och foton på nätet, varför behovet av att kopiera upp små häften försvunnit.

Fansinets anda lever dock kvar på olika sätt. På den mest grundläggande nivån är alla som använder sociala medier en slags fansinister när de skriver inlägg, länkar texter, lägger upp bilder, kommenterar och så vidare. Liknelsens giltighet bygger dock på att vi enbart betraktar fansin som självpublicering, och bortser helt från fansinmiljöns aktiva utanförskap, gör det själv-anda och allmänna fuck you-attityd, som rimmar illa med vanliga svenssons som göder amerikanska storföretag med ”content”.

Bloggformatet ligger närmare fansinets ursprungliga idé, då man inte startar en blogg för att hålla kontakt med kompisar från förr, hänga med i flödet eller samla följare, utan för att man anser sig ha något att säga eller visa. Förmodligen var det bloggen som bidrog till fansinformatets död, då luften gick ur fansinscenen ungefär när bloggformatet slog igenom kring 2004. Under andra halvan av 00-talet var bloggosfären en livaktig scen där det korslänkades till höger och vänster från bloggrullar och inlägg, med hög aktivitet i kommentarfälten.

Men liksom bloggen dödade fansinet dödade de sociala medierna bloggen, som idag för en tynande tillvaro. Att dödförklara bloggformatet vore att ta i, men själva ”bloggosfären” som struktur är utan tvekan stendöd, då de flesta bloggar idag får sina läsare genom länkar från sociala medier.

Men trots bloggosfärens död och de sociala mediernas dominans är fansinens själva anda ändå vid bättre vigör än på länge. Kanske är denna anda rentav starkare än någonsin förr, dock i en form som få av 90-talets fansinister hade välkomnat. De som sysslade med fansins på den analoga tiden har i ganska hög grad gjort diverse karriärer inom kultursektorn, och ingår idag i just det kulturella och mediala etablissemang som dagens ”fansin” framförallt vänder sig emot.

Jag talar naturligtvis om de så kallade ”hatsajterna”, eller ”alternativmedia” som de kallar sig själva. Forna dagars fansinister önskar säkert resa invändningar, men tyvärr är det svårt att göra någon annan analys: dessa sajter drivs av glödande idealister utan vinstintresse som vill ge ett alternativ till etablerad media genom att uppmärksamma något förbisett, som vissa brottslingars etnicitet och problem som kan relateras till invandring.

Det som skiljer Avpixlat och Fria Tider från klassiska fansins är möjligtvis bristen på snobbig elitism. Inom fansinkretsar odlades nämligen ofta en önskan om att behålla sin kultur för sig själv, med ”sell out” som ett flitigt använt skällsord, som ibland närmast tjänstgjorde som en synonym till ”framgångsrik”. ”Hatsajterna” vill däremot växa maximalt, och skryter mer än gärna om sin ständigt ökande räckvidd. Idag utgör ”alternativmedia” ett alternativ till etablerad media i ordets sanna bemärkelse, där man kan odla en helt annan världsbild än den etablerade, dessutom i sådan omfattning att etablerad media på olika sätt tvingas förhålla sig till dem och agera.

Hur har det blivit så? Hur har fansinandan, som en gång bars av punkare och särlingar, övertagits av arga medelsvenssons?

Det handlar framförallt om att vänstern segrat sig till döds inom kultur och media. Att gårdagens rebeller är dagens makthavare är förstås inget nytt fenomen. Vanligtvis brukar dock processen innebära att rebellen tvingas sälja ut sina ideal. Dagens kulturelit har dock lyckats inta kommandobryggan med idealen intakta, vilket beror på att den liberala högern inte bryr sig särskilt mycket om kultursfären. Kulturen har lämnats som en lekstuga åt vänstern i ett slags resonemangsäktenskap, lite som en affärsman låter frugan ägna dagarna åt skulptur och yoga, så hon håller sig lugn medan han fattar beslut om amorteringar och större inköp.

Att upprätthålla de revolutionära idealen är dock problematiskt från en bekväm och medelålders position. Så man välkomnar och uppmuntrar alla presumtiva revoltörer. Man applåderar dem, hyllar dem, omfamnar dem och integrerar dem, tills de är del av etablissemanget och får sommarprata om revolutionen. Man söker hela tiden sin egen revolutions arvtagare, som man genast är framme och kväver i sin linda, som Mårran i berättelserna om Mumintrollen kväver värme.

Men en revolt kräver motstånd för att få styrka, till exempel på det sätt som proggarna motarbetade punken, och dagens kulturella etablissemang har allt sedan 90-talet framförallt motarbetat den kulturella konservatismen, vilket ironiskt nog gjort den konservativa hållningen till en upprorisk position. Lars Vilks och gatukonstnären Dan Park är bra exempel på den dialektik som gjort att högerpositioner blivit den kulturella rebellens sista tillflyktsort.

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Nilsson skriver regelbundet för Galago och Det Grymma Svärdet. Bloggar på https://schipperke97.wordpress.com/. Hör till den hemlösa vänstern.