Gästskribent Anna-Karin Gustafsson: Våra rektorer är inte rustade, Schleicher

Som jag nämnt tidigare för dig, Andreas Schleicher*, har vi problem i Sverige att hantera vår välutvecklade demokrati. Vi är numera ett så pass mjukt och inställsamt folk, att vi har problem att sätta ned foten ibland. Så ser situationen även ut för våra rektorer. Eller snarare, de har ännu inte insett att de behöver sätta ned foten.

Sätta ned foten, förresten, det är nog inte det jag menar. Jag åsyftar den där förmågan att kunna ta ett helhetsgrepp över den sociala situation som varje skola faktiskt består av. Som rektor (och ledare generellt så klart) behöver man fånga allas uppmärksamhet på viktiga demokratiska spelregler: dels att människor inte är ett medel utan målet i sig, dels att vissa har mer ansvar än andra och därmed har rätt att bestämma.

I dagsläget har vi inte så många rektorer som ritar upp den här kartan för alla sina elever och lärare. Det är inget som finns på våra skolors agendor, utan anses mest som något som ska skötas av sig självt. Vi saknar rektorer som förklarar ATT det är så viktigt – samt beskriver för alla (gärna samtidigt) hur systemet är tänkt att fungera när bristerna uppstår. För vi har en högklassig lagstiftning i Sverige. Vi har verkligen inte många svarta hål kvar att fylla.

Som du kanske har förstått, behöver vi få in fler ledare som Pia Sundhage i vårt svenska skolsystem. (Jag tar för givet att hon är bekant för dig). Hon vågar stå i mitten och dra lasset. Har du sett henne in action någon gång? Helt uppslukad av situationen. Full av idéer. Pratar vitt och brett om lagets brister. Har känslorna direkt under huden – med en klar spelidé och med dialogen nära till hands. Hon har verkligen hjärtat i hjärnan.

Vi kan inte fortsätta låta vår svenska lärarkår dra detta organisationsok på sina axlar längre. Det är inte hållbart att de ska hantera det på en individuell nivå. Det är ju de som får stå och representera vårt system, i varje klassrum, i korridorerna – enskilt. Vad blir det av det? Jo, en segdragen process med personliga konflikter med elever (och föräldrar). Det är inte hållbart, då kommer krisen till slut. Då går lärarna på knäna. Eller så flyr de fältet. Javisst, ja, de är redan på väg. Det har du väl hört talas om?

Hur skulle det se ut i fotbollens värld? Tänk om tränaren öppnade upp omklädningsrummet, slängde ut några bollar på plan och satte sig upptagen på en massa möten, med orden: ”Se så, träna nu! Och fan ta er om ni inte vinner serien!”

Med tanke på att vi numera saknar en given styrningskultur på våra barn i skolan, vad behöver vi fokusera på? Allra mest? Vad är det som rektorer behöver förmedla till sina lärare och elever som är socialt högprioriterat för att en skola ska rulla på i en önskad riktning?

Enligt min mening är det två saker: ansvarstagande och aggressioner. Var och en ska (lära sig att) ta hand om sig själv. Och det gäller på alla plan: yttringar, beteenden, sakvårdnad, nedskräpning, läxor, kunskapskoncentration – you name it. I min värld ska inte elever heller kunna skylla på tråkiga lektioner. De behöver lära sig att komma med förslag istället. En viktig förmåga att träna upp sig på. Svårt – ja, men vi behöver unga som ser till sitt bästa i första hand och lämnar sin vuxenbesvikelse åt sidan.

Det där med (pojkars) aggressioner är också av stor vikt att hålla koll på. Våra barn behöver bli varse att vissa delar av hjärnan faktiskt inte nås när ilskan sätter in. Synapserna klipps av på grund av överhettning. Och man kommer inte vidare. Om det är svårt att till exempel greppa en inlärningssituation eller om man anser sig ha blivit förorättad, då hjälper det inte att bli arg. Och ilskan gör att omgivningen förmodligen ryggar tillbaka i stället för att hjälpa till.

För mig som befunnit mig i detta svenska system över tjugo år är det vardagsmat. Men hur tänker du, Andreas? Vad har du för uppfattning om våra rektorer? Har du någon insyn? Eller vill du hålla dig på distans?

* Andreas Schleicher är OECD:s chef för utbildningsfrågor, samt Pisa-ansvarig.

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”

9 reaktioner på ”Gästskribent Anna-Karin Gustafsson: Våra rektorer är inte rustade, Schleicher

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag skulle önska att några svenska skolpolitiker och rektorer kunde besöka några av mina barnbarns skola i London. London Oratory, som verkligen fungerar och ger utmärkta akademiska resultat men där strikt ordning och disciplin är en del av vardagen. Jag kan inte på något sätt se att mina barnbarn tagit skada av detta utan tvärtom. Vidare är samarbetet mellan skola och föräldrar högst tillfredsställande.
    Samma sak gäller mina övriga barnbarn. Storbritannien har ju som månghundraårig tradition att respektera verklighetens existens och har inte fallit för tidens postnormala godtycke och rappakalja.

    Gilla

  2. JB skriver:

    Det handlar nog mycket om socialism, om socialdemokrati, och om den s.k. – moderna – pedagogikens logik. Den som främst ville undergräva, eller bryta ned, auktoritativa förhållningssätt inom skolan. Den som ville motarbeta alla former av s.k. hierarkier, i det s.k. jämställda politiska, socialdemokratiska och socialistiska idealet. Det ideal som vill säga att alla har – ett lika värde – , och därmed som ideal också skall anses vara – lika i rang – , i betydelsen – likställda i rang – , där ingen skall anamma någon – över eller under – position – , vad gäller just social rang.. .

    Skräckexemplet i filmen Hets, med Stig Järrel som det avskräckande skräckexemplet på en tyrannisk, s.k. odemokratisk, förtryckande, paranoid och maktgalen lärare, fungerade som ett ganska effektivt verktyg i projektet – nedmontera skola och lärares auktoriteter -, samt fram för – antiauktoritär uppfostran -, osv. .. … .

    Dessvärre så fungerar inte barn, eller ungdomar, i grupp, efter sådana riktlinjer, eftersom de är just barn och ungdomar och inte vuxna människor.. En gruppdynamik mellan barnen och ungdomarna tar lätt över och styr dem, utan att de själva kan göra så mycket åt den saken.

    Mycket stora risker finns att de själva alltså inte alls förmår att kunna upprätthålla ordning, självdisciplin och artighet sinsemellan, därför att det blir alltför personliga relationer, och därmed ofta konfliktfyllda relationer som de inte förmår kunna distansera sig själva från, utan att riskera att bli mobbade av en – gruppsykologi – , som vill försöka att – hålla ihop gruppen -.. ….

    Denna sociala verklighet mellan barn och ungdomar, riskerar därför att kunna urarta i inbördes eviga maktkamper och stridigheter, med hjälp av ett rått, burdust, kränkande, besudlande, föraktande, respektlöst, hånfullt och förlöjligande språk, som mycket lätt kan övergå i fysiskt bråk, i anarki och i en förlängning ett kaos, som barn och ungdomar då inte själva förmår att kunna styra upp.

    Barn och ungdomar förmår inte inom sin egen jämlika och kompisaktiga gruppering, att kunna upprätthålla ett civilisatoriskt förhållningssätt. De är ju barn och ungdomar och kan därför egentligen inte heller avkrävas att vara fullvuxna människor. Vuxna människor som kan förhålla sig med en viss känslomässig distans, kan förväntas förmå upprätthålla en sådan ordning och kunna ta ansvar fullt ut.

    Men för att vuxna skall kunna agera med just en vuxen auktoritet, och kunna sätta gränser, kunna sätta ned foten osv., så förutsätter det att vuxna människor, både lärare och föräldrar, då vill vara just vuxna människor, och inte främst vilja försöka vara just som – jämlika kompisar – inför sina elever eller inför sina barn.

    Detta sociala fenomen, bland barn och ungdomar, är mycket intressant beskrivet i William Goldings välkända roman: Flugornas Herre.

    Gillad av 1 person

  3. Lennart Göranson skriver:

    Visst handlar det om ledarskap! Men var finns hindren mot ett gott och aktivt ledarskap i skolan? Hur rektorer rekryteras? Att det finns ett utbrett motstånd inom lärarkåren mot att acceptera rektorer som legitima ledare? Eller kanske att rektorer, i likhet med läkare och poliser, helt enkelt inte får tid över att utöva sin profession på grund av andra krav som ställs på dem? Det senare utvecklar jag i det här blogginlägget: http://www.blogg.skronsakslandet.se/#post22

    Gilla

  4. Sören Holdar skriver:

    Så här menar höga vederbörande på Skolverket att lärare ska fortbildas. Läsförmåga anses de (vi) uppenbarligen sakna varför tex en till vissa delar bra bok sammanfattas i form av en i raden av orimligt yxigt gjorda (standardprogram i lap top) tecknade filmer. Filmer som dessutom i form av de mest generande plattityder i ett tal på enkel svenska skriver tittaren på näsan PRECIS vad man måste förstå eftersom lärare även uppenbarligen förutsätts helt sakna tankeförmåga. Vilket understryks av att den figur i filmen som ska föreställa lärare talar som om han nyss fått en slägga i frontalloben.

    Uppmanande pratbubblor (naturligtvis i Comic sans) upplyser tex hur””Läraren har ansvar för klassen”. Kan nästa steg i fortbildningen kanske bli pratbubblan Läraren har ansvar för undervisningen? Men troligen inte, eftersom ett återkommande tema i den plågsamt usla filmen är: ”Upplever eleven att vår undervisning möter deras behov?” och att ”vi ska möta eleven där den är”. Marlon Brando sammanfattar (i Apocalypse): ”The horror, the horror”

    ”Upplever” är ordet . . .

    Gillad av 1 person

  5. Sixten Johansson skriver:

    Den utopiska drömmen om ett jämlikt samhälle sprack när socialismens brutala verklighet blottades. Men jämlikhetsdrömmen fortsatte att leva (som JB i sin kommentar så bra beskriver) i form av tron på det icke-hierarkiska samhället, tron att den välvilliga statsapparaten med penningpungens och språkets och tankens makt skulle förvandla alla till jämlikar. Själv blir jag stum av häpnad när jag nu tydligt ser hur absurt långt utopisterna har drivit och försökt förverkliga sitt naiva tänkande.

    De bortsåg ju helt från alla biologiska grunder, all psykologisk och social kunskap och erfarenhet av människans natur. Vi är flockdjur, som bara har råkat utveckla och ärver ovanligt mycket medvetenhet och tankekapacitet. Till förmodligen minst 90 procent lyder vi under samma lagar som andra flockdjur. Vi behöver fostran och fostrare, ledarskap, hierarkier, precis som andra flockdjur, konstigare än så är det inte. En generation som inte får erfarenhet av dugliga ledare hemma, i skolan, i arbetslivet, i politiken, blir själv ännu odugligare ledare för nästa generation osv, tills hela flocken obönhörligen slås ut.

    Gillad av 2 personer

  6. Jonas Nilsson skriver:

    Jag tror att AKG måste våga använda uttrycket ”sätta ned foten” för om hon menar vad hon skriver så är det det hon gör, markerar hur hon vill ha det, säger sin mening, står för sitt ord, eller?
    Inte förrän vi får utbildare som vågar stå för sitt ord, orkar ta risken att bli av med arbetet därför att det inte passar arbetsgivaren just den dagen (det är förvisso den retoriska knorren i hälsningen till den adresserade), eller avnämarna heller för den delen (med det är nog trots allt ett sekundärt problem). Intrycket är tyvärr tvärtom att AKG är just precis så inoljad man ska vara. Hon får säkert många skoluppdrag men jag betvivlar att hon kommer att göra skillnad. AKG står inte ens för första stycket av sin text, där det är nödvändigt att snabbt få fram vad man vill säga.
    Här handlar ännu skolan om helhetsgreppet över den sociala situation. Det förloras dagligen. Men det är värt att jobba med utbildning ändå. Fantastiskt att se hur unga människor, trots skolledning av nämnda slag, förmår tillgodogöra sig en språk och skrivutveckling som gör att de vill ta till orda och göra skillnad, i varjefall ett tag. Men vi eldar alldeles för mycket för kråkorna.

    Gilla

  7. Rikard skriver:

    Hej.
    En fråga att begrunda: vad gör du med den elev som vägrar fungera efter din teori? Som vägrar lämna klassrummet, som vägrar sluta prata och larma, som vägrar sluta leka med mobilen, et cetera? Vad gör du med eleven som vet att du automatiskt avancerar år efter år oavsett resultat? Vad gör du med eleven som vet att skolan saknar varenda tillstymmelse till konsekvenser för respektlöst, uppkäftigt, hotfullt och kränkande bemötande av lärarna och de andra eleverna? Vad gör du med åttaåringen som på bruten svenska kallar fröken för svenneh*ra med flera rasistiska uttryck? Du är där, i klassrummet, när det händer. Vad gör du?

    Det här är inte undantagshändelser; det här är vardagsmat. Att bara larma polisen en gång på en dag är en bra dag. Att få killen som skall märka tjejen som gjort slut att stoppa undan kniven är en bra dag. Att inte golva föräldern som kallar en rasist för att man kräver att barnet slutar komma med hat, hot och kränkande fraser om svenskar, judar och romer, är en bra dag. Vad gör du åt det? Vad gör du när en elev i klassrummet har en eller flera domar för misshandel, rån och våldtäkter? Du vet att den eleven kan och kommer att göra allvar av sina hot. Tror du en lapp hem räcker?

    Om du är förälder och smart, så väljer du bort de kommunala skolorna till förmån för segregerade friskolor. För dina barns skull.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, gymnasielärare, diagnosticerad med PTSD,

    Ps. För att svara på min egen fråga: de flesta lärare rationaliserar, relativiserar och bortförklarar incidenter om inte de inblandades identiteter stämmer med den strukturella förklaringen och värdegrunden. Ds

    Gilla

  8. Sören Holdar skriver:

    Rikard (mfl). I fredstid är det polisen som har våldsmonopol, inga andra, och så måste det förstås vara. Problemet är samhälleligt och inte knutet till skolan – det finns rejält med bekymmer även där men det är en annan fråga.

    Gillad av 1 person

  9. Magdalena skriver:

    Jag har jobbat ca 5 år som lärare och funderar redan på vart jag ska ta vägen nu. Det största problemet, som jag ser det, är att rektorer, lärare, specialpedagoger och annan personal som har direkt med elever och undervisning att göra är så rädda. Hela verksamheten drivs faktiskt av rädsla – rädsla för Skolverket , rädsla för huvudmannen, rädsla för föräldrar, rädsla för elever och rädsla för skolinspektionen. Det kommer inget bra ur den känslan. All glädje och kreativitet dödas och DET har en direkt påverkan på elevernas resultat, givetvis. Det är mycket allvarligt, men än har jag inte hört någon i den offentliga debatten ta upp detta det kanske största problemet i skolan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.