Som jag nämnt tidigare för dig, Andreas Schleicher*, har vi problem i Sverige att hantera vår välutvecklade demokrati. Vi är numera ett så pass mjukt och inställsamt folk, att vi har problem att sätta ned foten ibland. Så ser situationen även ut för våra rektorer. Eller snarare, de har ännu inte insett att de behöver sätta ned foten.

Sätta ned foten, förresten, det är nog inte det jag menar. Jag åsyftar den där förmågan att kunna ta ett helhetsgrepp över den sociala situation som varje skola faktiskt består av. Som rektor (och ledare generellt så klart) behöver man fånga allas uppmärksamhet på viktiga demokratiska spelregler: dels att människor inte är ett medel utan målet i sig, dels att vissa har mer ansvar än andra och därmed har rätt att bestämma.

I dagsläget har vi inte så många rektorer som ritar upp den här kartan för alla sina elever och lärare. Det är inget som finns på våra skolors agendor, utan anses mest som något som ska skötas av sig självt. Vi saknar rektorer som förklarar ATT det är så viktigt – samt beskriver för alla (gärna samtidigt) hur systemet är tänkt att fungera när bristerna uppstår. För vi har en högklassig lagstiftning i Sverige. Vi har verkligen inte många svarta hål kvar att fylla.

Som du kanske har förstått, behöver vi få in fler ledare som Pia Sundhage i vårt svenska skolsystem. (Jag tar för givet att hon är bekant för dig). Hon vågar stå i mitten och dra lasset. Har du sett henne in action någon gång? Helt uppslukad av situationen. Full av idéer. Pratar vitt och brett om lagets brister. Har känslorna direkt under huden – med en klar spelidé och med dialogen nära till hands. Hon har verkligen hjärtat i hjärnan.

Vi kan inte fortsätta låta vår svenska lärarkår dra detta organisationsok på sina axlar längre. Det är inte hållbart att de ska hantera det på en individuell nivå. Det är ju de som får stå och representera vårt system, i varje klassrum, i korridorerna – enskilt. Vad blir det av det? Jo, en segdragen process med personliga konflikter med elever (och föräldrar). Det är inte hållbart, då kommer krisen till slut. Då går lärarna på knäna. Eller så flyr de fältet. Javisst, ja, de är redan på väg. Det har du väl hört talas om?

Hur skulle det se ut i fotbollens värld? Tänk om tränaren öppnade upp omklädningsrummet, slängde ut några bollar på plan och satte sig upptagen på en massa möten, med orden: ”Se så, träna nu! Och fan ta er om ni inte vinner serien!”

Med tanke på att vi numera saknar en given styrningskultur på våra barn i skolan, vad behöver vi fokusera på? Allra mest? Vad är det som rektorer behöver förmedla till sina lärare och elever som är socialt högprioriterat för att en skola ska rulla på i en önskad riktning?

Enligt min mening är det två saker: ansvarstagande och aggressioner. Var och en ska (lära sig att) ta hand om sig själv. Och det gäller på alla plan: yttringar, beteenden, sakvårdnad, nedskräpning, läxor, kunskapskoncentration – you name it. I min värld ska inte elever heller kunna skylla på tråkiga lektioner. De behöver lära sig att komma med förslag istället. En viktig förmåga att träna upp sig på. Svårt – ja, men vi behöver unga som ser till sitt bästa i första hand och lämnar sin vuxenbesvikelse åt sidan.

Det där med (pojkars) aggressioner är också av stor vikt att hålla koll på. Våra barn behöver bli varse att vissa delar av hjärnan faktiskt inte nås när ilskan sätter in. Synapserna klipps av på grund av överhettning. Och man kommer inte vidare. Om det är svårt att till exempel greppa en inlärningssituation eller om man anser sig ha blivit förorättad, då hjälper det inte att bli arg. Och ilskan gör att omgivningen förmodligen ryggar tillbaka i stället för att hjälpa till.

För mig som befunnit mig i detta svenska system över tjugo år är det vardagsmat. Men hur tänker du, Andreas? Vad har du för uppfattning om våra rektorer? Har du någon insyn? Eller vill du hålla dig på distans?

* Andreas Schleicher är OECD:s chef för utbildningsfrågor, samt Pisa-ansvarig.

Anna-Karin Gustafsson är läraren som utbildade sig till skolledare och kommunikationsstrateg. Under 2014 publicerade hon boken ”Om konsten att rädda skolan – en vetenskaplig och praktisk reflektion”.

Inför läsåret 2015/16 kommer hon att starta ett samarbete med psykologen, lektorn och konsulten Björn Nilsson (vid Göteborgs universitet) kring frågeställningen ”Vad kan socialpsykologin göra för en rektor?”